Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Korint, nämligen att hans förra bref visserligen
delvis haft en god verkan, men att dock många inom
församlingen ännu sökte motarbeta honom. Han gör
därför en framställning af det evangeliska ämbetets
härlighet och försvarar gentemot sina motståndare sin
apostoliska karaktär och vandel, hvarjämte brefvet
innehåller åtskilliga förmaningar. – Korintierbrefven
ger mer än någon annan nytestamentlig skrift en
inblick i de svårigheter kristendomen hade att i anda
och sanning vinna ingång i den antika världen och
omskapa dess väsen. Äfven Tübingenskolan erkände
deras äkthet, som dock af senare mindre betydande
kritiker blifvit bestridd. E. J. Ö. (J. P.)
Korintiska församlingen stiftades af Paulus, då han
på sin andra missionsresa under åren 53 och 54 ett
och ett halft år vistades i Korint (Apg. 18: 11),
och fick, efter Paulus’ afresa, till sin ledare den
skriftlärde Apollos, en judekristen. Församlingen
var tvifvelsutan en af de mest svårskötta,
såsom helt naturligt var i denna rika, yppiga och
njutningslystna världsstad. Religiöst djup och sedligt
allvar saknades. Partisöndringar förekommo. Paulus
nämner bestraffande fyra partier, som uppkallade sig
efter Paulus, Apollos, Kefas (Petrus) och Kristus
själf. Hednisk osedlighet insmög sig i församlingen,
och hvarjehanda oordningar och missbruk förekommo vid
gudstjänsten och i församlingslifvet. Men å andra
sidan präglades församlingen af en viss vakenhet,
liflighet och intelligens, berörd som den var i
hög grad af romarvärldens bildning. Sociala frågor
om äktenskapet, kvinnan, slafvarna måste Paulus
därför behandla i sina båda bref till församlingen
(se Korintierbrefven), som ännu
finnas kvar och som utgöra den hufvudsakliga
källan till vår kunskap om denna församling. Det
egendomliga "tungomålstalandet" synes särskildt där
ha förekommit. Den korintiska församlingen förföll
så småningom och spelar efter det apostoliska
tidehvarfvet ingen betydande roll i kyrkans
historia. J. P.
Korintiska kanalen. Se Korintiska näset.
Korintiska kriget. Se Korint, sp. 1047.
Korintiska näset (grek. Ισθμός, lat. Isthmus),
det näs, som förenar Peloponnesos med det egentliga
Hellas samt skiljer Korintiska (Lepanto-)viken
från Saronska viken. Det består af en på lägsta
stället 79 m. hög landrygg och är på smalaste stället
blott 6 km. bredt. För att underlätta den betydande
transitotrafik, som egde rum öfver näset, anlade det
forntida Korints borgare mellan hamnen Lechaion vid
Korintiska viken och redden Schoinus vid den Saronska
en spårväg eller slip (grek. diolko’s), på hvilken
ej blott skeppsladdningar, utan äfven mindre fartyg
drogos tvärs öfver K. Redan Periandros, härskare i
Korint i 7:e årh. f. Kr., skall ha haft för afsikt
att gräfva en kanal genom näset, och kejsar Nero
började verkligen arbetet med en sådan, men det af
bröts vid hans fall (år 68 e. Kr.). Först 1881 upptogs
verket ånyo efter den linje, som valts af Nero, och
Korintiska kanalen blef färdig 1893 samt öppnades 6
aug. s. å. Den är 6,3 km. lång, 22 m. bred i bottnen
(25 m. i vattenytan) och 8 m. djup samt förkortar
sjövägen mellan Adriatiska hafvet och Peiraieus med
325 km. Se Philippson, "Der Isthmos von Korinth" (i
"Zcitschrift der gesellschaft für erdkunde", 1890).
J. F. N.
Korintiska viken. Se Lepantoviken.
Korintisk ordning. Se Pelarordning.
Koripetäl (af grek. chorifs, afsöndradt, åtskildt,
och peflalon, blad), f r i b l a d i g, bot., säges
en blomkrona (se d. o.) vara, då den består af
sinsemellan fria blad. Motsats: ga m opeta 1. G. A.*
Korest (Korsångare), medlem af en opera-eller
kyrkokör.
Kofistka [kå’rjistka], Karl, österrikisk geodet och
geograf, f. 1825 i Mähren, d. 1906 i Prag, 1851 -93
professor vid polytekniska läroanstalten i Prag, sedan
1868 därjämte föreståndare för Böhmens statistiska
byrå, gjorde sig förtjänt om den högre och lägre
tekniska undervisningen, offentliggjorde ett stort
antal höjdmätningar från olika delar af Österrike och
var en af de förste förkämparna för framställningen
af terrängen medelst höjdkurvor.
Korjaker (rysk benämning, som skall vara härledd af
tjuktjiskt chorana, korjakiskt kojanga l. chojanja,
ren), ett till den hyperboreiska l. arktiska rasen (se
Hyperboréer 2) hörande folk i sibiriska Kustprovinsen,
s. om floden Anadyr, såväl på fastlandet som i norra
delen af halfön Kamtjatka, äro dels bofasta och lefva
hufvudsakligen af fiske vid kusten, dels nomader
och vandra omkring med sina renhjordar i det inre
landet. De bofaste korjakerna tillhöra 4 stammar:
olutorer, vid floden Olutorka, som mynnar ut i
Berings haf (de kallas af de öfriga korjakstammarna
eluteat), kamener och parener, omkring
nordligaste delen af Penshinaviken, pallaner,
vid nordvästra kusten af Kamtjatka, samt ukiner,
vid floden Ukoi på östra kusten af samma halfö. De
bofaste och nomadiserande korjakerna skilja sig från
hvarandra i både seder och kroppsbeskaffenhet. De
förre likna kamtjadalerna och rentjuktjerna samt äro
liksom dessa stora och starkt byggda, hvaremot de
nomadiserande äro små och magra. Hufvudet är litet,
håret svart, ögonen små, näsan kort och trubbig,
men munnen stor. Korjakerna, som själfva kalla sig
tsjautsjau, hvaraf ryssarna bildat ordet tjuktjer,
äro i grunden samma folk som rentjuktjerna. Båda
stammarnas språk äro på det närmaste besläktade
med hvarandra; deras seder och bohag äro desamma,
men korjakerna utmärka sig framför tjuktjerna genom
större osnygghet. Antalet korjaker är omkr. 5,000. De
fleste äro hedningar. Litt. se art. Jochelson.
Korjakov, saltsjö i ryska prov. Semipalatinsk i
ryska Central-Asien, ej långt från floden Irtysj,
6 km. lång, 4 km. bred och 21 km. i omkrets. Den
årliga produktionen utgör 11–12 mill. kg. koksalt.
J. F. N.
Korjazkaja, vulkan. Se Kamtjatka, sp. 744.
Kork (lat. suber), bot., tekn., bildas sällan å snart
förgängliga, örtartade växtdelar, men uppstår däremot
å fleråriga växters stammar och sådana växtdelar,
som länge och starkt tilltaga i tjocklek, samt träder
hos dem i ytterhudens ställe. Kork bildas äfven å
sårade ytor, som blifvit beröfvade sin ytterhud
(s å r k o r k). Korkväfnåden, p e r i-d e r m
e t, igenkännes genom cellernas regelbundna form
(kvadratisk eller rektangulär i tvärsnitt), genom
saknaden af cellmellanrum samt genom frånvaron af
porer i de ofta nog tunna, vanligen brun-aktigt
färgade, förkorkade cellväggarna. Korkväf -nåden
hindrar afdunstning och afstänger saftutbyte mellan
utanför och innanför varande väfnader, hvarför de
förra dö bort och ofta afflarna. Äldre korkceller
äro fyllda med luft, hvarigenom kork-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
