Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prof på korrektur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betecknar korset; det betyder endast "påle" och säger
således icke, huruvida något tvärträ var fäst vid den
lodräta pålen, eller hvar detta hade sin plats. Om
det kors, på hvilket romarna läto slafvar och grofva
missdådare lida en kvalfull död, uppges hos flera
författare, att det hade samma form som bokstafven T
(fig. 1), d. v. s., att på öfre ändan af en lodrät
påle (korsets "stam") låg ett tvärträ. Denna anordning
är på en gång den enklaste och den mest praktiska,
emedan tvärträet då hvilar ofvanpå pålen. Äfven den af
bildning af den korsfäste Kristus, som ses i fig. 2
och som är en af de allra äldsta framställningarna
af Golgatakorset vi nu ega, visar ett kors af sådan
T-form. I ett till det romerska kejsarpalatset hörande
rum ristades denna bild under 3:e årh. af en hedning,
som ville håna de kristne och därför framställde
deras gud som en man med åsnehufvud. Vid sidan af
korsstammens öfre ända är ett smalt stöd tecknadt,
hvilket bär den "öfverskrift" (titulus), som Pilatus
lät sätta på Kristi kors. Under hela medeltiden,
liksom under renässansens tid, äro också såväl Kristi
kors som de kors, på hvilka de två missgärningsmännen
hänga, mången gång T-formiga. Kors af denna form
kallas ofta egyptiska kors l. Antoniuskors.
De vanligaste formerna af korset, sådant detta
förekommer i den kristna kyrkan, äro emellertid
det grekiska och det latinska korset. Härvid bör
dock märkas, att den förra formen är lika litet
kännetecknande för och uteslutande använd inom
den grekiska eller den österländska kyrkan, som den
senare formen är karakteristisk för den romerska eller
västerländska kyrkan. Det grekiska korset (fig. 3),
som har alla fyra delarna lika långa, eller rättare
lika korta, har uppstått ur den symbol, ett hjul
med fyra ekrar, som redan långt före kristendomens
uppträdande betecknade först solen och solens gud,
sedan det gudomliga i och för sig. Då solen afbildas,
ej sällan tillsammans med månen (såsom i fig. 4),
är det nämligen ofta i form af ett hjul med fyra
ekrar. Stundom ses strålar mellan ekrarna (fig. 5),
som antyda, att man ej har för sig ett vanligt
hjul, utan det strålande himlahjulet. Som symbol af
det gudomliga användes det fyrekriga hjulet af de
kristne, liksom af deras förfäder. Det ses ofta i
katakomberna och på andra minnen från den äldsta
kristna tiden. Och det var det tecknet (konsekrationskorset,
fig. 6), som under medeltidens olika århundraden
målades på väggen af den nyinvigda kyrkan.
Samma tecken (korsglorian), stundom
med strålar mellan ekrarna (fig. 7),
ses ock bakom hufvudet på den korsfäste Kristus,
där det ej, såsom man vanligen föreställer sig,
betecknar hans död på korset, utan hans gudom. Då ett
konstverk visar oss en på korset fäst man, behöfves
ingen symbol för att visa, att han är korsfäst; det
se vi. Men det kan behöfvas en symbol för att visa,
att han är gudomlig. När Treenigheten afbildades under
medeltiden, skedde det stundom så, som den i fig. 8
återgifna teckningen i ett manuskript visar. Här
ser man det fyrekriga hjulet, den s. k. korsglorian,
bakom alla tre hufvudena, ehuru det tecknet hvarken
i fråga om Gud fader eller Den helige ande kan ha
afseende på korset. Men för alla tre personerna i
Treenigheten är det gemensamt, att de äro gudomliga,
och det är detta, som tecknet afser. Småningom
undergick hjulsymbolen en förändring, i det att
ekrarna blefvo allt bredare och hjulringen allt
smalare och mindre framträdande. Slutligen försvinner
ringen helt och hållet. Endast de fyra ekrarna äro
kvar. Ändarna af det grekiska kors, som på detta sätt
uppstått, äro ofta i början af rundade på det sätt,
som ekrarnas ändar voro afrundade på den tid, då de
ännu omgåfvos af hjulringen. De små kors af guld och
silfver (fig. 9), som upptagits ur de äldsta kristna
grafvarna på Björkö, Ansgarius’ Birka, ha sådana
afrundade ändar. Mellan ekrarna ses ofta spetsar
(fig. 10), som äro kvarlefvor af de förr på hjulet
mellan ekrarna synliga, redan omtalade strålarna.
Märkvärdigt nog har samma utveckling försiggått
långt före Kristi födelse. På de alabasterhällar, som
under 9:e årh. f. Kr. prydde väggarna i de assyriska
konungapalatsen, ser man ofta kring konungens hals
symbolerna af de tre. förnämsta gudar, som han och
hans folk dyrkade: solen, månen och Venusplaneten
(Istar). Solen är vanligen framställd som ett hjul
med fyra ekrar, i hvars midt en liten rundel är
synlig; det är hålet för hjulaxeln (fig. 11). Men
stundom har solhjulet mist sin ring. Endast de fyra
ekrarna återstå, bildande ett grekiskt kors; i deras
midt ses ännu den lilla rundeln, hålet för axeln
(fig. 12). Under sådana förhållanden kan det ej väcka
förvåning, att äfven långt tidigare, omkr. det 2:a
förkristna årtusendets midt det grekiska korset visar
sig på Kreta; äfven där har denna symbol uppstått på
ett liknande sätt, ur hjulet.
Det latinska korset (fig. 13) har stammens nedre del
betydligt längre än den öfre delen. Denna korsform
har uppstått på flera sätt, af hvilka tre här kunna
nämnas. Ett är, att den nedre delen af det grekiska
korsets stam småningom förlänges, under det att
den öfre delen förblir oförändrad. När man ville af
bilda det vid korsfästelsen använda korset, blef en
sådan förlängning nödvändig, emedan det grekiska
korset ju icke passar för den mänskliga kroppens
form. Ett annat sätt är, att det grekiska korset,
som ofta ses fäst på den öfre ändan af en staf,
sammansmälter med denna, i det att den i början
tydligt angifna skillnaden mellan korsets nedre del
och stafven ej längre är synlig. Härigenom uppstår
ett kors med lång nederdel, ett latinskt kors. Ett
tredje sätt är, att ett T-formadt kors förlänges
ofvanför tvärträet för den midtpå detta sittande
"öfverskriftens" skull. Stödet för öfverskriften,
som egentligen var mycket smalare än korsets stam
(fig. 14), blir lika tjockt som denna, hvarigenom
det hela bildar ett latinskt kors (fig. 15).
Hvarken det grekiska eller det latinska korset återger
således formen af det på Golgata resta korset, och
den i den kristna kyrkan vanliga korssymbolen, hvilken
ansetts vara det för vår religion mest karakteristiska
tecknet, har sitt ursprung i tider, som ligga långt
bakom denna religions uppkomst. Korset visar sig vara
ej, såsom vi föreställt oss, en symbol af Kristi
förnedring, af hans död som en missdådare, utan af
hans härlighet, af hans gudom. Jfr 0. Montelius,
"Hjulet som en religiös sinnebild i förkristen och
kristen tid" (i "Nord. tidskr.", 1901), "Solens hjul
och det kristna korset" (ibid., 1904), "Det latinska
korset" (ibid., 1907).
b) Andra former af korset äro Andreaskorset (se
d. o.), aposteln Andreas’ marterredskap, i form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
