Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1099
Korstol-Korståg
1100
nästan alla möjliga tillfällen i det dagliga
lifvet. Cyprianus (d. 258) och de apostoliska
konstitutionerna tala om det som en beståndsdel i den
gamla dopritualen (jfr Dop och Primsigning). Under de
första århundradena gjordes korstecknet antagligen
med högra handens tumme, under det att de öfriga
fingrarna höllos rakt upp och sammanslutna. Vid
reformationens införande afskaffade den reformerta
kyrkan (utom den engelska episkopal-kyrkan)
alldeles bruket af korstecken. Inom den lutherska
kyrkan bibehölls det allmänt i början. Luther ger
t. o. m. anvisning till korstecknet vid morgon-
och aftonbönerna i slutet af sin lilla katekes.
J.P.
Korstol. Se Kor, bygnk., och Hj. öhman, "Medeltidens
korstolar i Tyskland, Skandinavien och Finland’’
(1900).
Korståg, de härfärder, som från slutet af
1000- till slutet af 1200-talet företogos från den
västerländska kristenhetens sida i syfte att befria
Jerusalem och Heliga landet från muhammedanernas
herravälde. Alltifrån romerske kejsaren Konstantin
den stores tid (d. 337) hade pilgrimsfärder till
Palestina och Jerusalem egt rum, och landets
eröfring af araberna (637) vållade härutinnan
icke något afbrott. Karl den store (d. 814)
förvärfvade ett verkligt protektorat öfver Palestinas
kristna, hvilket dock på 1020-talet återgick till de
östromerske kejsarna. Då och då förekommo visserligen
våldshandlingar från muhammedanernas sida – kalifen
Hakim lät sålunda 1010 förstöra Heliga grafvens
kyrka, i följd hvaraf påfven Sergius IV berättas ha
manat till korståg –, men antalet vallfärdande från
Västerlandet var under 1000-talet större än någonsin
förr. Seldschukernas framträngande, särskildt Alp
Arslans seger öfver kejsar Romanos IV Diogenes vid
Manzikert 1071, vållade i dessa förhållanden en
förändring, liksom det äfven utgjorde ett hot för
Östromerska riket. Gregorius VII (1074) uppfordrade
kristenheten att bispringa de östromerske kristna
mot seldschukerna, utan att dock åsyfta ett korståg i
egentlig mening. Sändebud från östromerske kejsaren
Alexios I Komnenos framförde på ett kyrkomöte i
Piacenza (mars 1095) till påfven Urban II en bön
om hjälp. Med politisk skarpblick insåg Urban II de
stora politiska och kyrkliga fördelar, som påfvestolen
kunde vinna genom att med anknytning till Östroms bön
om hjälp ge rörelsen ett vidsträcktare syfte, och på
ett konsilium i Clermont (nov. s. å.) manade han i
ett eldigt tal alla kristna till kamp mot de otrogne,
till Heliga landets befrielse och lofvade full aflat
för dem, som drogo till strid, och kyrkans skydd för
deras egendom. Talet hälsades med brusande bifall,
och under ropet "Gud vill det" fäste tusenden med
hänförelse på sina kläder ett rödt kors till tecken på
sitt uppsåt att befria Heliga grafven från de otrogne
(däraf namnen korståg och korsfarare). Den
nya rörelsen träffade en väl förberedd jordmån. Med
den asketisk-mystiska stämning, som framträder i
den stora kyrkliga reformrörelsen, förmälde sig hat
till de otrogne och krigisk äfventyrslust, sådan
den tog sig uttryck i normandernas eröfringståg och
statsgrundläggningar. Hela detta väldiga kraftflöde
samlades nu i en rörelse österut.
Första korståget. I Clermont utsågs till påfvens
legat och korstågets ledare biskop Adhémar af Puy,
och som uppbrottstermin fastställdes 15 aug. 1096.
Många – särskildt i Frankrike och angränsande delar
af Tyskland, där hänförelsen var störst – funno den
utsatta tidpunkten alltför aflägsen. Stora skaror
drogo långt dessförinnan åstad – de viktigaste
under ledning af Peter från Amiens och Walter
Senzavehor (Tomhändt). Några af de oordnade
hoparna anställde judemassakrer i Speier, Worms,
Mainz, Köln m. fl. städer, och många skingrades i
Ungern eller på Balkanhalfön före ankomsten till
Konstantinopel. Resten lät kejsar Alexios öfverföra
till Mindre Asien, där den fullständigt upprefs af
seldschukerna. På utsatt tid satte sig emellertid
de verkliga korsfararhärarna i rörelse. Från
norra Frankrike kommo konung Filips broder Hugo af
Vermandois, grefve Stefan af Blois, grefve Robert
af Flandern och hertig Robert af Normandie, från
Syd-Frankrike grefve Raimond af Toulouse, från
Tyskland Gottfrid af Bouillon, hertig af Nedre
Lothringen, och hans broder Balduin; från Italien
märkas Bohemund af Tarent, oäkta son till Robert
Guiscard, samt hans frände Tankred. Icke utan oro
såg Alexios dessa väldiga härmassor anlända
till Konstantinopel, men genom ett smidigt och klokt
uppträdande lyckades han förmå korstågshärens ledare
att till honom aflägga länsed för de områden de
komme att eröfra. Som första mål för korsfararnas
vapen stod Nicæa; dess sultan Kilidj Arslan blef
(17 maj 1097) slagen utanför staden, men hären blef
bedragen på segerns frukt, i det att staden öppnade
sina portar för kejsar Alexios’ trupper, ej för
korsfararna. Från Nicæa gick tåget mot s. ö., vid
Dorylæum blef sultanen ånyo slagen. Medan därefter
Balduin bemäktigade sig Edessa och där hyllades
som härskare, vände sig korsfararnas hufvudhär
emot Antiokia (okt. 1097), som efter en långvarig
belägring eröfrades (juni 1098). Segrarna blefvo nu
i sin ordning under flera veckor belägrade af emiren
af Mossul, Kerboga, och bragtes genom hungersnöd i
en hart när förtviflad belägenhet, tills de genom
ett utfall (28 juni 1098) tillfogade belägringshären
ett afgörande nederlag. Bekant är berättelsen, att
de återvunnit mod och förhoppningar efter och genom
återfinnandet af den lans, med hvilken den korsfäste
Frälsarens sida genomborrats. De följande månaderna
förflöto utan större eller afgörande händelser
under oenighet mellan furstarna, särskildt Raimund
af Toulouse och Bohemund af Tarent; och först 7
juni 1099 stod hären utanför den heliga staden,
som 15 juli med storm eröfrades. Härefter följde
upprättandet af ett kristet rike i Orienten med
Jerusalem (se d. o., sp. 1377–78) som hufvudstad,
till hvars regent utsågs Gottfrid af Bouillon,
sedan Raimund afböjt konungakronan. Gottfrid antog
ej heller konungatitel, utan kallas i källorna endast
"Heliga grafvens beskyddare". Han beseg-
 |
| Riddare i första korståget. Efter ett miniatyrmanuskript i British museum. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
