Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korthufvad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ring. Detta slags kortsystem anses underlätta
genealogens arbete, förebygga felaktigheter vid
registrering, göra det möjligt att genom ombyte
af kort aflägsna fel och när och hvar man önskar
"bygga till" och få det hela öfverskådligt. Genom
ett sinnrikt beteckningssätt får man ett kort för
hvarje släktled.
Kortum (ej Kortüm), Karl Arnold, tysk humoristisk
författare, f. 1745, d. 1824, sedan 1770 praktiserande
läkare i staden Bochum (Westfalen). Begagnande sig
af originella småstadstyper, som i Bochum utgjorde
hans omgifning, utgaf han 1784 anonymt l:a delen
af sin på djärf knittelvers skrifna och med de
kostligaste träsnitt försedda komiska hjältedikt Die
Jobsiade eller, som dess ursprungliga titel lydde,
Leben, meinungen und thaten von Hieronimus Jobs,
dem candidaten, und wie er sich weiland viel ruhm
erwarb, auch endlich als nachtwächter in Sulzburg starb
..." Två delar följde senare, och till den 1824
utgifna 4:e upplagan omarbetade K. 1:a delen. "Die
Jobsiade" (många uppl.) med sina groteska rim och
groft komiska teckningar är skapad som motsats till
månskenspoesi och formfilning; den har haft inflytande
på J. H. M. Busch (se denne) och bibehållit en allmän
popularitet. Se biogr, öfver K. af Deicke (1893).
(R-nB.)
Kortvers, metr., stundom förekommande benämning på
hvardera halfvan ( = hvart kolon) af den allmänt
germanska versen, den s. k. långlinjen (se d. o.).
Kortvingar, Staphylinidæ 1. Brachelytra, zool.,
skalbaggfamilj. Se Brachelytra. Om arten Velleius
samt en närmare beskrifning om familjen öfver hufvud
se Brachelytra. Suppl.
Kort växel. Se Korta papper.
Kortüm, Johann Friedrich Christoph, tysk
historieskrifvare, f. 1788 i Mecklenburg-Strelitz,
d. 1858 i Heidelberg, innehade åtskilliga
lärarbeställningar i Schweiz och blef 1840 professor
i historia vid universitetet i Heidelberg. Bland hans
arbeten märkas Geschichte Griechenlands von der urzeit
bis zum untergang des achäischen bundes (3 bd, 1854)
samt det i förening med K. A. v. Reichlin-Meldegg
författade och af denne efter K:s död utgifna verket
Geschichte Europas im übergang vom mittelalter zur
neuzeit (2 bd, 1860-61).
Kortz, Hans Daniel, bildhuggare, född tysk (årtalet
ej kändt), d. under förra hälften af 1714, blef
mot slutet af 1600-talet gesäll hos Burch. Precht
i Stockholm, studerade sedan 1695 några år i sitt
hemland och slog sig därefter ned i Stockholm. Han
utförde fyra allegoriska kvinnofigurer af sten,
Dygden, Lydnaden (å västra), Försiktigheten, Hoppet
(å östra sidan), som 1702 uppsattes vid ingångarna
till Storkyrkans kyrkogård. Han fortfor sedan
att arbeta i synnerhet för kyrkdekoration. Hans
förnämsta verk, en altarprydnad för Sala kyrka
(1714), gick förloradt under 1700-talet, till
följd af kyrkans brand. Däremot är ett mindre
arbete af honom, altarprydnad, predikstol och
orgelfasad i Salsta slottskapell (1711), bevaradt.
-rn.*
Kortörade ufven, zool. Se Ugglesläktet.
Korubin, kem. tekn. Se Aluminotermi.
Körum (ack. af lat. chorus, eg. en sjungande skara)
kallas den gudstjänst, som morgon och afton förrättas
vid hvarje svensk trupp och består däri,
att en psalmvers sjunges före och efter
en bön, hvilken uppläses af någon bland
manskapet. Efter gudstjänstens slut utropar
befälhafvaren "Gud bevare konungen och
fäderneslandet!", hvilka ord upprepas af truppen.
C. O. N.
Korum [kå-], Felix, tysk katolsk prelat, f. 1840, blef
1866 professor i filosofi vid lilla och 1869 professor
i teologi vid stora seminariet i Strassburg och vann
stort rykte som ortodox teolog och vältalig predikant
(på franska). På ståthållaren Manteuffels förslag
utnämndes han 1881 af preussiska regeringen till
biskop af Trier, där han gjort sig bemärkt som ortodox
ifrare och haft många konflikter med regeringen
(bl. a. om lekmannaskolor och särskildt statens högre
flickskolor i Trier, 1903). Han föranstaltade 1891 en
utställning af den s. k. heliga kjorteln (se Trier)
och beskref 1894 i en skrift de underverk, som därvid
skulle ha förekommit.
Korumbu, Ceylons hufvudstad. Se Colombo.
Korump, sjöv. Se Tagla.
Korund (indiskt ord), Diamantspat, Harmofan,
Rubin, Safir, Smärgel, äro de mineralogiska
benämningarna på aluminiumoxid (se Aluminium)
l. lerjord. Kristallerna tillhöra det hexagonala
systemets romboedriska afdelning. De förekomma oftast
utbildade som hexagonala prismor eller romboedrar,
isomorfa (lika gestaltade) med järnglansens
former. Den anmärkningsvärdaste egenskapen hos
korunden är dess hårdhet, som i hårdhetsskalan
betecknas med 9 och öfverträffas endast af
diamantens. Däraf härrör mineralets användbarhet
till slipning af andra föremål. Korunden är äfven
i andra afseenden motståndskraftig; den är nämligen
osmältbar och angripes ej af syror. I sig själf är den
färglös, men ofta färgad af främmande föroreningar. De
genomskinliga arterna af korund kallas i allmänhet
safir; dennas färg är vanligen himmelsblå, men
äfven andra färgvariationer förekomma. Af dessa
kallas de röda för rubin, de gula orientalisk
topas och de violetta orientalisk ametist. Rundt
slipad safir visar ofta ett egendomligt sken af
sex radiära strålar och kallas stjärnsafir. Dessa
ädelstenar förekomma mest på sekundära lager i
flodsand och grus, ofta jämte andra ädelstenar,
på Ceylon, i Indien, Siarn, Kina och Brasilien,
i mindre mängder i Ural och Nord-Amerika. Blå
safir anträffas äfven som inneslutning i de renska
basalterna samt i gnejs och granit. Små slipade
safirer betalas i medeltal med 20-22 kr. pr karat;
rubinen värderas till ung. 45 kr. för 1 karat, men
värdet stiger liksom hos diamanten med kvadraten
på karat-talet. Stora rubiner äro, då de ha ren,
djupt karminröd färg, dyrbarare än diamanter af samma
storlek. De blå safirernas värde är i allmänhet
hälften af lika stora rubiners. Rubinbalais är ej
någon korundart, utan en spinell. Alla safirarter
äro dikromatiska (se Dikroism), hvilket är
ett godt och praktiskt användbart kännetecken på
dessa ädelstenar. - De mindre genomskinliga, grå,
blåaktiga, bruna eller gröna arterna kallas vanlig
korund l. diamantspat. Denna träffas dels i form
af lösa kristallstycken, dels inväxt i bergarter,
nämligen i granit, gnejs, glimmer- och kloritskiffer,
magnetisk järnmalm och kornig kalksten. På detta sätt
förekommer den på Ceylon, uti Indien, Kina och Ural
samt på S:t Gotthard i dolomit. Rikligt förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
