- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1119-1120

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korthufvad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trechtymirow till arsenal och invalidhem, men han gaf dem
ingalunda en vidtgående ordnad själfstyrelse,
såsom en tendentiös tradition senare föregaf. Ett
riksdagsbeslut af 1590 fastslog sedermera den
polske hetmanens disciplinarrätt och förbjöd
kosackhärens rekrytering af förlupna brottslingar;
men som många senare författningar om kosackväsendet
förblef den i det hela en död bokstaf. Kosackernas
otämda själfsvåldstendenser slogo på 1590-talet
ut i ett första kosackuppror, och samtidigt
begynte deras förbindelser med utländska makter
(det kejserliga sändebudet Lassotas besök 1594);
några år senare gjorde de emellertid god tjänst
i Livland mot svenskarna. Samtidigt kom med den
lagfästa lifegenskapen i Ryssland en ny anledning till
kosackväsendets tillväxt; de missnöjde rymde masstals
undan träldomen till stäppens fria brödraskap. I de
med "den falske Dimitrijs" framträdande (1604) började
omstörtningarna i Öst-Europa spelade kosackerna,
splittrade i många grupper, en stor roll som
revolutionärt element, och deras antal växte alltjämt
hastigt; vid det ryska tsarvalet 1613 kom Mikael
Romanov på tronen som kosackernas kandidat. I Polen
underordnade sig visserligen "hetmanen" Konaszewicz
(Sahajdaczny, 1606–22) på det hela taget statens
ledning och understödde konung Sigismunds företag
i Ryssland, men den från hans tid allt starkare
rysk-ortodoxa strömningen i Ukrajna förebådade
kommande slitningar, ehuru det är en öfverdrift af
den ryska historieskrifningen att betrakta kosackerna
företrädesvis som förtryckta ryska troshjältar. Den
polska regeringens upprepade försök att inskränka
de registrerade kosackernas antal (6,000 ansågs som
högsta lämpliga styrkan), hvarigenom många skulle
återförts till träldom hos polska jorddrottar, skapade
alltjämt ett svårt missnöje, som från 1620-talet slog
ut i nya kosackuppror, vid hvilka bl. a. Gustaf II
Adolf hade sin uppmärksamhet fäst. Till en afgörande
kris kom det under den 1648 som kosackernas hetman
officiellt erkände Bogdan Chmielnicki (d. 1657),
hvilken samlade hela Ukrajna till ett uppror af förut
okända dimensioner (från 1648) och för att vinna
ett mäktigt stöd underkastade sig ryske tsarens
öfverhöghet (1654); enligt underkastelsefördraget
skulle kosackernas själfvalde hetman söka investitur i
Moskva och afstå från en själfständig utrikespolitik,
men f. ö. erkändes deras själfstyrelse och registret
skulle få stiga till 60,000. Det var under detta krig,
som Karl X Gustaf 1655 kastade sig öfver polackerna,
och genast från början inlät han sig i lifliga
underhandlingar med kosackerna. Från dem anlände
1655 grekiske abboten Daniel (adlad Oliwenberg)
som sändebud, och till dem sändes 1656 G. Wellingk
och 1657 G. Lilliecrona. Karl X öfverskattade dock
betydelsen af en allians med dem. Polens hjälplösa
tillstånd tände visserligen hos dem ett ögonblick
hoppet att kunna rycka till sig ett stort stycke af
detta land, men inre tvister, tatarernas infall på
kosackernas eget område (1657), Sveriges motgångar
och polackernas återuppväckta kraft gjorde en ända
därpå. Rysk-polska stilleståndet i Andrussov (1667)
fastställde, att kosackerna på högra Dnjeprstranden
fortfarande skulle lyda under Polen, men de på den
vänstra under tsaren. Ett försök af hetmanen
Dorosjenko (1668) att förena de "båda sidorna" till
ett själfständigt helt under Portens öfverhöghet
misslyckades. Men tanken på en oberoende kosackstat utdog
ej. Det missnöje, som under det stora nordiska kriget
alstrades i Ukrajna däraf, att tsar Peter nödgade
kosackerna att göra krigstjänst långt från eget
land och att storryssarna på ett öfvermodigt sätt
behandlade lillryssarna, syntes bereda hetmanen
Mazepa (1687–1709) ett gynnsamt tillfälle, att
göra sig kvitt ryssarna. När den segrande Karl XII
nalkades Ukrajnas gränser, öfvergick han till denne
och nedlade inför hans fötter hetmansvärdighetens
insignier (okt. 1708). Men tsar Peter hade för
fast fot i landet och handlade raskt. Han förstod
att skickligt frambesvärja religionsfanatismen och
faran af ett nytt polskt öfvervälde samt söndrade
sålunda Ukrajnas folk från hetmanen, så att det
ej följde denne, samt lät välja (nov. 1708) en ny
hetman, Skoropadski. Poltavaslaget (1709) gjorde för
alltid slut på Mazepas ärelystna drömmar, och den
efter hans död (s. å.) af det honom trogna partiet
utsedde och af Karl XII godkände hetmanen Orlik
kunde lefva endast genom allmosor (Karl XII anslog
åt honom 13,000 dal. smt årligen) från Sverige,
där han flera år lefde som biltog. Mazepas förräderi
gjorde ända på Lill-Rysslands frihet. 1722 lade Peter
I det under ett särskildt kollegium i Moskva; och
sedermera lät han ej kosackerna välja någon ny hetman,
ehuru titeln bibehölls till 1764, efter hvilken tid
den lillryska kosackhären upphörde att bestå som
ett slutet helt. Numera skilja sig de lill-ryske
kosackernas ättlingar från de andre bönderna endast
genom särskilda rättigheter till jord. Peter lät äfven
förstöra de till Karl XII affallne zaporogernas
setja, hvarefter dessa togo sin tillflykt in på
turkiskt område. Under kejsarinnan Anna (1730–40)
fingo de väl återvända till nedre Dnjeprlandet, men
förjagades därifrån 1775 af Katarina II. En del af
dem organiserades 1787 som Svarta hafs-kosacker
(ry. Tjernomorskie) och fick 1792 landet s. om
donska kosackernas land ända till Kuban jämte halfön
Taman (1860 upphäfdes deras korporation, och de
uppgingo i Kubankosackernas); en annan del flydde
till Turkiet. Dessa återvände 1828 till Ryssland
och fingo 1829 slå sig ned dels vid Azovska sjön,
azovska kosacker (deras korporation upphäfdes 1865),
dels i Bessarabien, nyryska kosacker (deras
korporation upphäfdes 1868).

De donske kosackerna äro till allra största delen
af storryskt ursprung. Deras första officiella
förbindelse med ryska riket daterar sig från 1570,
då tsar Ivan den förskräcklige bekräftade deras
organisation. Denna var mycket demokratisk och
stadgade sig först under 1600-talet: frågor om krig,
bytets fördelning m. m. af gjordes på en allmän
kosackförsamling, "härringen" (vojskovoj krug), som
äfven utöfvade domsrätt, och de särskilda kommunerna
(stani’tsa) voro mycket själfständiga. Jorden
var gemensam egendom, och allmän jämlikhet
rådde. Verkställande makten låg i händerna på en af
"härringen" vald hetman. När Donkosackerna genom rof
och plundring gjorde trakterna kring Volga och floden
själf osäkra, i synnerhet för handeln, skickade Ivan
1577 trupper mot dem. En flock kosacker under
Jermak Timofejevitj begaf sig då undan, bröt in i Asien
och eröfrade 1581 Sibirien samt bildade kärnan af de
sibiriske stadskosackerna, Sibiriens kolonister och
förkämparna för ryska väldets utbredning i Asien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0592.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free