Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 1121-1122 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosacker ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En annan svärm drog sig till Kaspiska hafvet, for
uppför Jaikfloden, byggde där 1584 en stad samt
blef stommen till de jaikske kosackerna. (Efter
Pugatjevs uppror 1773–74 lät Katarina II
ändra flodens namn till Ural, hvarefter dessa
kosacker kallats uralska kosacker.) En gren af
Dons kosacker äro äfven Astrahans kosacker, som
omtalas första gången 1691 och sedan 1819 utgöra
den astrahanska hären. Kosackväsendet vid såväl
Dnjepr som Don nådde sin största utveckling under
1600-talet. Kosackernas frihet, som bildade en skarp
motsats till det ryska folkets betryckta ställning,
och deras kamp mot Asiens stammar, hvilken fyllde
Ryssland med beundran, gjorde kosackerna till ryska
folkpoesiens hjältar. De missnöjda element, hvilka,
såsom ofvan nämnts, samlades till kosackhärarna,
dessas obändighet och ryska styrelsens bemödande
att utvidga sin makt öfver dem framkallade flera
farliga uppror, såsom Stenka Razins (1665–71),
Bulavins (1708) och, framför alla andra, Pugatjevs
(1773–74), hvilket var kosackdömets sista stora
protest mot den nya sakernas ordning, som med Peter
I oblidkeligt börjat göra sig gällande i Öst-Europa
och med hvilken den obehindrade utvandringen till
kosackländerna samt kosackernas plundrings- och
eröfringståg ej läto förena sig. Peter I gjorde
slut på de lillryske och zaporogiske kosackernas
själfständighet; efter Bulavins uppror inskränkte han
äfven Donkosackernas. "Härens" förvaltning sorterade
sedan 1721 under ryska krigsministeriet, och sedan
1738 utnämndes hetmanen af regeringen. "Härringen"
förlorade sin betydelse, och den högsta administrativa
och dömande myndigheten föll i händerna på en oligarki
("de äldste", urspr. titel på befälhafvarna). Men
äfven "de äldstes" inflytande måste vika för den
alltmer konsoliderade centralmakten. I slutet af
1700-talet skildes den civila förvaltningen från
den militära, hvilket iakttogs äfven i 1835 års
författning, som i första hand var afsedd för Dons
kosacker, men sedermera blef gällande äfven för
de öfriga kosackhärarna. Denna författning ålade
kosackerna en långvarig krigstjänst – deras enda
skyldighet till staten – och förvandlade dem åter
till en sluten kast: den, som en gång inträdt i
kosackhären, måste för alltid stanna där och hans
efterkommande likaså; fast egendom inom kosackländerna
kunde förvärfvas endast af kosacker. Men 1865–70
genomförde ryska styrelsen en fullständig reform
af kosackhärarna i afsikt att åstadkomma en
sammansmältning mellan deras befolkning och det
öfriga Rysslands, utan att dock hindra utvecklingen
af kosackernas militära egenskaper.

Utom de ofvan nämnde donske kosackerna och de från dem
utgångna uralska och astrahanska "härarna" finnas i
Ryssland andra kosackhärar, hvilka alltefter rikets
tillväxt uppstått vid gränserna (genom regeringens
åtgärder) för att bilda skyddsmurar för de nya
landvinningarna. Dessa kosackhärar äro:
kubanska, terekska (se fig.; vid Terek omtalas
kosacker redan under 1500-talet, vid Kuban under
1600-talet; de sammanslogos 1832 till "kaukasiska
linjens här", hvilken 1860 fördelades i en kubansk
och en tereksk), orenburgska (ö. om uralska hären,
vid öfre Ural, hufvudsakligen på dess vänstra sida,
bildad 1748), sibiriska (österut från den föregående
och så åt s. ö. längs Irtysj-floden till

Tereksk kosack.

Saisansjön, bildad hufvudsakligen under 1700-talet
till skydd mot Kina), semirjestjenskiska (i spridda
byggen söderut från den föregående ända ned till
sjön Issikkul, bildad 1867 vid upprättandet af
turkestanska militärdistriktet),
transbaikalska (långt österut från den föregående, på andra
sidan Baikalsjön, längs kinesiska gränsen) och
amurska (ö. om den föregående, längs kinesiska
gränsen, utefter Amur och dess biflod Ussuri, bildad
1858). Kosackländerna ligga mellan 42° 57’ och 55° 28’
n. br. samt mellan 36° 50’ (kubanska hären) och 135°
ö. lgd (amurska hären), d. v. s. öfver en sträcka
af nära 100° i ö. och v., samt gruppera sig kring
floderna Don, Kuban, Terek, Volga, Ural, Irtysj,
Onon, Inguda, Amur och Ussuri.

Den icke-kosackiska befolkningen består af andliga
samt af inflyttade personer, som egnat sig åt handel,
handtverk och jordbruk (jordbruk var i äldre tider
kosackerna förbjudet vid lifsstraff). En stor del
af jordarbetarklassen utgjordes förut af lifegna
bönder på de egendomar, som anvisats åt den 1768
införda ärftliga kosackadeln och hvilka 1835 gåfvos
denna till arf och eget. Efter lifegenskapens
upphäfvande i Ryssland (1863) blefvo dessa bönder
egare till vissa jordlotter, och sedan 1867 har
hvarje rysk undersåte rätt att besitta fast egendom
inom kosackländerna. Den åt de egentlige kosackerna
anvisade jorden är dels härallmänning och bildar den
s. k. reservjorden, dels öfverlåten åt stanitsorna
(förvaltningsområden, som omfatta flera kosackbyar),
dels enskild (adels-) egendom. Den åt en stanitsa
upplåtna jorden står under dess förvaltning
och utskiftas så, att hvarje till stanitsan
hörande manlig medlem vid 17 års ålder erhåller
nyttjanderätt till en lott på 30 desjatiner (32,78
har). Med afseende på härkomsten äro de egentlige
kosackerna till allra största delen storryssar;
endast ett mindretal utgöres af lill-ryssar (Kuban),
kalmucker (Don), tatarer (Don, Ural m. fl.),
burjäter och tunguser (Transbaikalien), kirgiser,
kaukasiska folk samt (i orenburgska hären) basjkirer,
mordviner och tjuvasjer. De allra fleste bekänna sig
till grekisk-katolska läran (antalet starovertser
är stort); de öfrige äro hedningar (kalmucker,
burjäter och tunguser) eller muhammedaner (tatarer
och kirgiser). Landtbruk (mest odlas hvete) är
numera kosackernas förnämsta näringsfång; därnäst
komma boskapsskötsel, fiske i de stora fiskrika
floderna, vid hvilka kosacksamhällena ligga, och
saltsjudning (en mängd sjöar med salt vatten ligger
i kosackländerna). Om industri i kosackländerna är ej
värdt att tala; den lilla fabriksrörelse, som finnes,
drifves af icke-kosacker.

Högsta ledningen af alla kosackärenden tillhör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>