- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1131-1132

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosmogonisk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellanrum, så att medeltätheten var ytterst
ringa. Till följd af sammanstötningar mellan
särskilda masspartiklar bildades större
kroppar; men den allmänna attraktionen var,
enligt Kant, den hufvudsakliga orsaken till
koncentrationsprocesserna. Olikheten i de
grundelement, af hvilka den ursprungliga massan
bestod, och deras olika grad af attraktion
verkade få, att de tyngre partiklarna drogo till
sig de lättare, som omgåfvo dem. De så uppkomna
koncentrationscentra växte småningom därigenom, att
de mindre massorna drogos mot de större. Omkring den
starkast attraherande af de så bildade kropparna,
den blifvande solen, uppstodo massanhopningar, i
det att mindre massor från alla håll rörde sig in mot
densamma. Genom elasticiteten hos den mellanliggande
materien och genom ömsesidiga sammanstötningar
förändrades, enligt Kants åsikt, rörelseriktningarna
hos dessa mindre massor, så att en del af dem, i
stället för att instörta i centralkroppen, började
beskrifva kurvor kring densamma. De ömsesidiga
kollisionerna mellan de olika massorna fortforo
emellertid, ända tills att slutligen endast några få
större kroppar, planeterna, blefvo kvar, hvilka nu
i nästan samma plan och i samma riktning omkretsade
solen i nästan cirkelformiga banor. Äfven solens och
planeternas rotation samt uppkomsten af månsystemen
m. m. sökte Kant förklara på denna väg. Pröfvad från
vetenskapens nuvarande ståndpunkt, erbjuder Kants
teori så många, delvis fundamentala, svårigheter
och fel, att den numera icke har något faktiskt
värde. Hans kosmogoniska idéer vittna om stort
skarpsinne och generalisationsförmåga, men många af
hans argument och slutledningar voro alldeles falska,
beroende på bristande kännedom om naturlagarna. De
äro emellertid af högt historiskt intresse. Den
mest berömda af alla kosmogoniska teorier är den
af Laplace i "Exposition du système du monde"
(1796) framställda nebularteorien. Denna teori
är äfven känd under namnet Kant-Laplaces hypotes,
hvilken benämning dock är högst oegentlig, enär
Kants teori knappast har någonting alls gemensamt
med Laplaces. Det torde ock vara säkert, att Laplace
aldrig haft någon kännedom om existensen af Kants
teori, som på hans tid öfver hufvud var mycket litet
känd. Den enda teori för planeternas uppkomst, som
Laplace enligt sin egen uppgift kände till, var en af
Buffon framkastad hypotes, enligt hvilken planeterna
bildats af materia, som utslungats från solen vid
en sammanstötning mellan denna och en komet. Denna
hypotes visades af Laplace vara ohållbar. Enligt
nebularteorien var solen urspr. omgifven af en
vidsträckt, starkt upphettad atmosfär eller ett
nebulöst hölje, som sträckte sig utomkring hela
det nuv. planetsystemets område. Hela den glödande
massan roterade långsamt i en led, motsvarande den,
hvari nu planeterna kretsa kring solen. Genom värmets
utstrålning i världsrymden afkyldes och förtätades
denna massa småningom. Enligt kända fysikaliska lagar
måste samtidigt med denna sammandragning en ökning
i rotationshastigheten uppstå. Vid en viss tidpunkt
kom vid massans yttersta gräns den af rotationen
framkallade centrifugalkraften i ekvatorn i jämvikt
med den från centrum utgående attraktionen. Dessa
yttersta delar lösgjorde sig då och bildade en ring,
under det att den inre delen af massan fortfor att
sammandraga sig. På detta sätt afsöndrade sig
den ena ringen efter den andra, en på hvart afstånd
från centrum, där nu en planet befinner sig. Hos
hvar och en af dessa ringar kunde vissa partier vara
tätare än andra, så att ringen småningom genom den
ömsesidiga attraktionen mellan de olika smådelarna
sönderföll i flera delar, hvilka hvar för sig
fortforo att omkretsa solen på samma afstånd. Om
en af dessa delar var så stor, att den genom sin
attraktion efter hand med sig förenade de öfriga,
uppstod slutligen en planet. Månsystemen kunna vara
bildade ur ringar, som afsöndrats från planeterna
på samma sätt som dessa från solen. Saturnusringen
utgör det enda exemplet på en ännu kvarblifven
sådan ring. Kometerna ansåg Laplace vara små,
från det ena solsystemet till det andra irrande
nebulosor, hvilka bildas genom kondensation af den i
världsrymden utbredda nebulosmaterien. Råka de från
något håll inkomma inom solens attraktionssfär,
tvingar dem dennas dragningskraft att omkretsa
solen i elliptiska eller hyperboliska banor med
alla möjliga excentriciteter och lutningsvinklar
mot ekliptikan. Laplace kunde genom sin teori i
det stora hela ge en förklaring öfver flera af
de viktigaste företeelserna inom planetsystemet,
särskildt planet- och satellitbanornas nästan
cirkulära form, rörelsernas försiggående i allmänhet
i nästan ett och samma plan samt det förhållandet,
att så godt som alla banrörelser och rotationer gå i
en och samma led. Den Laplaceska nebularteorien blef,
delvis på grund af dess upphofsmans stora auktoritet,
af hans samtida allmänt accepterad och förblef sedan
så godt som allenahärskande inom kosmogonien under
1800-talet. Den har utöfvat ett utomordentligt stort
inflytande på vetenskapen och på filosofien. Detta
inflytande har sträckt sig från behandlingen af
de astronomiska och geologiska företeelserna ända
till diskussionen och utvecklingen af teologiska
system. Efter hand visade det sig dock, att en del
viktiga invändningar kunde göras mot denna teori,
i det att den i vissa delar kom i strid såväl med
de fysiska lagarna som med åtskilliga observerade
fakta. Af flera forskare, såsom Roche, Faye,
G. H. Darwin m. fl., ha vissa modifikationer af
teorien blifvit gjorda, genom hvilka de söka att
åtminstone delvis lösa svårigheterna. Särskildt
Darwin har genom sina viktiga undersökningar öfver
inverkan af ebb- och flodfenomenet vid himlakropparnas
daning inlagt stora förtjänster. Emellertid kvarstå så
många och så viktiga invändningar mot den Laplaceska
teorien, att densamma numera kan anses som föråldrad,
utan att dock ännu någon annan kommit att intaga
samma predominerande ställning.

På senare tiden har ett flertal nya kosmogoniska
teorier och hypoteser framställts, med hvilka
man försökt ersätta nebularteorien. Ingen af
dessa har heller undgått att utsättas för svåra
invändningar, och ingen har ännu på långt när
vunnit samma allmänna anslutning som på sin tid
Laplaces teori. Bland dera må endast några af de mest
bekanta omnämnas: Lockyers meteorithypotes, Belots
hvirfvelteori, Chamberlins och Moultons planetesimal-
l. spiralnebulosteori samt teorier och kosmogoniska
försök af Nordenskiöld, Arrhenius, Nipher och See. Se
A. Gockel, "Schöpfungsgeschichtliche theorien" (1910).
B-d.

Kosmogonisk, som har afseende på världsalltets
uppkomst och utveckling. Se Kosmogoni.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:26 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0598.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free