Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosmogonisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Kossuth
1138
af ungerska riksdagen och vann där, ej minst
genom sin oemotståndligt medryckande, af ett
sällspordt vackert organ understödda vältalighet
snart en ledande ställning inom oppositionen,
hvilken förut skådat upp till Széchenyi som sin
själfskrifne höfding. K:s och oppositionens program
var nu en konstitutionell magyarisk Donaumonarki,
endast i personalunion förenad med Österrike;
inom denna ärnade han "blott erkänna en nation
under Stefanskronan", och han motsatte sig skarpt
de icke-magyariska nationalitetsrörelsernas kraf
t. ex. i språkfrågor. Hans eget närmaste programkraf
var tillsättandet af en ansvarig ungersk ministär, och
han var själen i det utskott riksdagen tillsatte för
att utarbeta en nedgörande kritik öfver det rådande
österrikiska förvaltningssystemet. I glänsande tal
förordade han äfven en mängd frisinnade reformer
(de feodala bördornas afskaffande, inskränkning i
adelns och prästerskapets privilegier, en omfattande
skatteutjämning, religions- och tryckfrihet), som
också under folkmeningens tryck våren 1848 till
stor del genomfördes. Efter K:s berömda tal 3 mars
s. å. mot "dödsvindarna från Wiens benhus" antog
riksdagen med acklamation förslaget om en adress
till kejsaren om tillsättande af en ansvarig ungersk
ministär. Adressen framlämnades af en utaf studenter
eskorterad deputation med grefve L. Batthyåny och K. i
spetsen, hvilken ankom till Wien, då marsrevolutionen
där stod på sin höjdpunkt, och erhöll ett triumflikt
emottagande (15 mars) af Wienbefolk-ningcn. Kejsaren
fann sig föranlåten att samtycka till riksdagens
begäran (17 mars). Batthyåny blef Ungerns förste
konseljpresident, och efter ett miss-lyckadt försök
att utestänga K. nödgades de makt-egande i Wien
finna sig i, att han som finansminister inträdde i
den nya ministären (april), där han snart, stödd på
sin växande popularitet ute bland massorna, blef den
bestämmande. - Om den våldsamma kris, som 1845-49
skakade österrikiska monarkien och för lång tid
bestämde Ungerns öde, se närmare Ungern (Historia);
K. spelade därvid en af de allra mest framträdande
rollerna och tedde sig för folkuppfattningen
än mer uteslutande som fqr-kroppslingen af den
ungerska oafhängighetstanken. Då kroaterna under
Jellacic i samförstånd med kejserliga regeringen
i Wien sökte lösslita sig från ungerska staten,
genomdref K. med sitt ryktbara tal i ungerska
riksdagen 11 juli ("fäderneslandet är i fara") det
enhälliga beslutet om uppsättande af ett landtvärn
på 200,000 man och beviljande af 42 mill. floriner
till rikets försvar. Sedan den jämförelsevis moderate
konseljpresidenten Batthyåny af-gått och den från
Wien utsände kejserlige kommissarien grefve Lamberg
mördats (sept.), blef K. som ordf. i det af riksdagen
tillsatta nationalförsvars-utskottet Ungerns diktator,
och han utöfvade som sådan outtröttlig verksamhet
för att organisera försvaret mot kroaterna och de
under Windischgrätz i Ungern inbrytande österrikiska
trupperna. Hans syften blefvo därunder alltmer
revolutionära, hans hat mot det österrikiska väldet
och huset Habsburg oförsonligt och hans själf känsla
allt starkare. Mot K:s varma magyariska patriotism
och eldiga vältalighet svarade emellertid icke
något tillräckligt mått af i denna kris erforderlig
kallblodig klokhet. Sålunda råkade han i fördärflig
oenighet med general Görgei, de ungerska arméernas
skickligaste officer
samt tidvis deras högste befälhafvare och
krigsminister (se därom Görgei), och han begick
i febr. 1849 ett ödesdigert felgrepp, då han till
högste befälhafvare utsåg den militärt medelmåttigt
begåf-vacle och som främling af soldaterna misstrodde
polske revolutionären Dembinski, hvars anlitande äfven
ökade ryska regeringens beredvillighet att ingripa
till österrikiske kejsarens hjälp mot den ungerska
revolutionen. Ett förtvifladt steg var äfven ett
af den till Debreczen undan de kejserliga härarna
flyktade ungerska riksdagen på K:s råd fattadt
beslut att afsätta den habsburgska dynastien och
förklara Ungern för en själfständig republik (14
april 1849). Styrelsen anförtroddes provisoriskt åt
K. som "ansvarig guvernör-president". Då de ungerska
härarna efter hjältemodiga strider dukat under för
de kroatiska, österrikiska och ryska truppmassorna,
öfverlät K. diktaturen åt general Görgei (11 aug.) -
för hvilken intet annat återstod än att kapitulera
(vid Vilågos, 13 aug.) - och flydde själf öfver
turkiska gränsen (17 aug.) i hopp om att framdeles
med utländsk hjälp kunna återupptaga striden. Hans
sedermera i skrift ofta upprepade beskyllningar mot
Görgei för förrädiskt uppgifvande af den ungerska
nationens sak ha af en opartisk forskning vederlagts;
den var hopplöst förlorad, då Görgei af K. emottog
ansvaret. - Sin återstående lefnad tillbragte K. i
landsflykt. Mot att utlämnas af turkiska regeringen åt
Österrike skyddades K. genom ingripande af England
och Frankrike. Efter ett par års internering
(senast i Kutahia i Mindre Asien) frigafs K. i
aug. 1851 genom engelsk och amerikansk bemedling,
företog 1851-52, hälsad af stormande hyllningar,
omfattande agitationsresor i England och Förenta
staterna och höll därunder oräkneliga tal mot
österrikarnas framfart i Ungern, men lyckades ej i
längden hålla entusiasmen för sin person vid lif. Från
England fortfor han sedan i förbindelse med Mazzini
och Ledru-Rollin att drifva allmän demokratiskt
revolutionär propaganda i hopp om gynnsam återverkan
däraf på Ungerns oafhängighetssträfvanden. I samma
syfte inlät han sig vid utbrottet af italienska
befrielsekriget (1859) i hemliga förhandlingar
med Napoleon III och sökte från norra Italien
framkalla en ny ungersk resning mot Österrike, men
nödgades efter fredspreliminärerna i Villafranca
uppge försöket. En tid därefter bosatte sig K. för
sitt återstående lif i Turin. Han blef delaktig af
den allmänna kröningsamnestien 1867, men föredrog
frivillig landsflykt framför att erkänna den nya
ordningen i Ungern samt afböjde både då och senare
honom erbjudna mandat i ungerska riksdagen. K:s
begrafning egde under stora högtidligheter på
statens bekostnad rum i Budapest l april 1894; där
har sedan genom nationalsubskription egnats honom
en dyrbar mausolé, och statyer öfver K. ha rests i
ett tjugutal ungerska städer. - K:s Skrifter från
emigrationen utgåfvos 1880-82 på ungerska, franska
och engelska; äfven flera samlingar af hans bref ha
utgifvits (1862, 1872, 1898) liksom äfven en samlad
ungersk uppl. af hans skrifter. - Litt.: B. Szemere,
"L. Batthyånyi, A. Görgei und Lud-wig K." (1852; en
häftig stridsskrift af en ministerkollega till K.),
Somogyi, "Ludwig K., sein leben und wirken" (1854),
Spiegler, "Der freiheits-kampf der ungarischen nation
1848-49" (1898), E. Sayous, "Histoire générale des
Hongrois" (2:a
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
