- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1299-1300

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1299

Krigsfolksjordeböcker-Krigshistoria

1300

fiskal att vid den rätten vara allmän
åklagare. Krigs-fiskalen, hvilken det äfven tillkommer
att granska de till Krigshofrätten månatligen
inkommande förteckningar öfver i militärhäkte
förvarade personer, eger vid förekommande anledning
väcka åtal i mål, som höra till krigsöfverdomstols
omedelbara pröfning. I så beskaffade mål, när de
efter rannsakning vid krigsrätt till öfverdomstolen
inkommit, infordras krigsfiskalens utlåtande
likasom öfver enskild parts angifvelse, som af
öfverdomstolen ock pröfvas, äfven oin krigsfiskalen
ej finner skäl till åtal. Krigsartiklarna 31 mars
1798 ålade krigsfiskalen att i allmänhet tillse,
att lydnad och subordination inom krigsmakten
undeihölles samt reglementen och instruktioner
efterlefdes. I k. förordn, om processen vid
krigsrätterna 2 mars 1683 benämndes åklagaren vid
öfver- eller generalkrigsrätten generalgevaldiger.
A. 1). H.*

Krigsfolksjordeböcker. Sedan alltifrån Johan III:s tid
rytteriets och f råa Karl IX :s fotfolkets manskap
börjat tilldelas hemman eller hemmansrän-tor,
uppstod snart behof vet att fixera dessa, så att
en gång anslagna militiehemman bevarades som sådana
och militären ej ryckte till sig och utsåg det ena
efter det andra. Man började därför under Kristinas
förmyndare räkna militiehemman till förbudna orter
(se d. o.) samt uppgöra s. k. krigsfolksjord
e-böcker. Kristinas eget slöseri med godsen å ena
sidan samt å den andra nödtvånget att sörja för
den efter westfaliska freden hemvändande hären
påskyndade arbetet härmed, som slutfördes 1653,
då de nya krigsfolksjordeböckerna underskrefvos,
hvarigenom samtliga kavalleriregementen samt
sju fotregementen synas erhållit fullständig
hemmansindelning för både befäl och manskap,
hvarjämte äfven vid de öfriga en liknande utveckling
påbörjats. Enligt drottningens bekräftelse å
jordeböckerna skulle de anslagna hemmanen bli
bestående under militien. S. å. har troligen ock
uppgjorts en amiralitetsjor-debok. Jfr. S. Clason,
"Till reduktionens förhistoria" (1895).
S. C.

Krigsformering. Se Krigsfot.

Krigsfot kallas det tillstånd, i hvilket ett lands
stridskrafter eller en del af desamma befinna
sig, då de äro redo att uppträda i krig. Alla
trupper äro härvid uppbragta till krigsstyrka
samt försedda med förvaltningspersonal, träng
och andra erforderliga anstalter. De äro indelade
uteslutande för krigets fordringar samt aflönas
och underhållas vanligen i enlighet med de
särskildt fastställda fältstaterna. Äfven depå-
och besättningstrupper äro vanligen bildade, och
åtskilliga fästningar äro stundom försatta i fullt
försvarbart skick. Understundom särskiljer man förutom
den vanliga krigsfoten äfven en förstärkt krigsfot,
då landets alla stridsmedel äro anlitade. Den
indelning och sammansättning, som en armé och dess
underafdelningar skola inneha på krigsfot, kallas
deras kri gsf orm er in g. C. O. N.

Krigsfyrverkeri. Se Fyrverkeri.

Krigsfånge. Se Krig, sp. 1289.

Krigsförfattning. Se Härordning.

Krigsförklaring. Se K r i g, sp. 1286-87.

Krigsförsäkring. Se Lifförsäkring.

Krigsförvaltningsreglementen torde alla de nu under
utarbetning varande reglementen komma att kallas,
som lämna bestämmelser för arméns förvaltning i
krig. Hittills äro utkomna krigsf örplägnads-,
krigssjukvårds-, krigspost- och krigstelegraf
reglementen. C. O. N.

Krigsgud kallas vanligen den gudomlighet, som
de hedniska folken anropade om seger och skydd
i krig och åt hvilken de ofta offrade fångar och
byten. Icke sällan hade samma folk flera krigiska
gudomlig-heter. Så tillbådo grekerna Åres och
Nike, romarna Mars (Mavors), Bellona och Janus
jämte några underordnade gudomligheter. Araberna
tillbådo sin krigsgud under formen ät en svart
sten på gyllene underlag vid Petra i Arabien. Sky
terna och gal-lerna framställde honom som en
svärdsklinga. De nordiska folkens ursprungliga
krigsgud var Tor, men i de isländska sagorna är
Oden krigets gud, om äfven andra, såsom Ty, Vale
och valkyrjorna, hade krigiska uppgifter att fylla.
C. O. N. B-e.

Krigsgärd, i äldre tider i Sverige extra pålaga
eller bevillning till fyllande af krigets behof;
hvarje rekvisition i penningar, lifsmedel, persedlar
o. a., som inkräktaren ålägger en i besittning
tagen landsdel. I afseende på gärder i penningar
se Kon-tribut i o n. Gärder kunna åläggas endast af
högste befälhafvaren eller af befälhafvare^ för en
från huf-vudstyrkan utsänd afdelning, då denne fått
tillstånd därtill eller då andra medel att underhålla
truppen saknas. Såvida gärden icke utgår som straff
för begångna förbrytelser mot de af vederbörande
befälhafvare anbefallda förhållningsreglerna, bör
kvitto på de mottagna varorna alltid lämnas, om
betalning icke sker. Frågan om ersättning afgöres
i sammanhang med fredsslutet. - Om konungens
rätt att enl. § 74 E. F. vid krigstillfälle
utkräfva "förnödenheter och tjänstbarheter" till
fyllande af krigsmaktens behof se Rekvisition.
C. O. N.

Krigsherre kallas statsöfverhufvudet i en monarki
som innehafvare af rätten att förklara krig och som
högste befälhafvare öfver monarkiens krigsmakt.

Krigshistoria kallas den särskilda gren af den
historiska vetenskapen, som sysselsätter sig med
förgångna tiders krig och fälttåg, vare sig att dessa
framställas endast som historiska tilldragelser eller
att man genom skärskådandet af alla orsaker till
de timade händelserna och af de olika möjligheter,
till hvilka dessa orsaker kunnat ge upphof, söker
hämta lärdomar i afseende på krigföringskonsten
(strategien) eller på truppernas användande på eller
utom slagfältet. - I forntiden var krig folkens
vanligaste sysselsättning, till följd hvaraf all
historia ända från Homeros’ "lliad" och Herodotos’
"Nio historiska böcker" då var krigshistoria, äfven
om författarna icke, såsom grekerna Thukydides
(d. omkr. 400 f. Kr.) i sin "Historia om det
peloponnesiska kriget", Xenofon (d. omkr. 354
f. Kr.) i "Ana-basis" och "Hellenika" och Ärr
i an os (d. i 2:a årh. e. Kr.) i sin "Anabasis"
samt romaren Julius C se s a r (d. 44 f. Kr.) i
sina "Kommentarer om galliska kriget", fäste sig
uteslutande vid krigshändelserna. Medeltidens
krönikor, skrifna utan den ringaste urskillning,
lämna ett ganska svårhand-terligt material för
den krigshistoriska forskningen. Nyare tidens tre
första århundraden sysselsatte sig hufvudsakligen
med forntidens krigshistoria, hvilken försågs med
"kommentarer" i oändlighet, hvaraf nyttan dock
blef ganska tvifvelaktig. Det var först 1800-talet
förbehållet att på ett granskande och lärorikt sätt
behandla krigshistorien efter mönstret af sådana
klassiska militärskriftställare som schweizaren H. J
om in i (d. 1869) och tysken K. von Cl a u-sewitz
(d. 1831). Under den senaste tiden ha

Ord. som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0682.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free