- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1321-1322

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriminalpolitik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1321

Kriminalpolitik-Krimkriget

1322

sjukdom, får han kvarligga å fängelsets sjukhus,
men sjuknar han i sinnessjukdom, öfverflyttas
han under nuvarande förhållanden till en anstalt
för sinnessjuka, och den tid, hvarunder han där
interneras, räknas honom icke till godo med en
motsvarande förkortning af hans strafftid. En vistelse
å ett inom fängelsets murar befintligt hospital skulle
göra denna orättvisa obehöflig. Kriminalafdelnicgar
å hospitalen finnas i vårt land hittills endast
vid Växjö hospital. En mindre, mera tidsenlig
sådan afdelning är afsedd att öppnas vid det
snart färdiga nya hospitalet vid Säter. Till
kriminalpatienterna räknas vanligen äfven de
s. k. observationspatienterna, d. v. s. för brott
tilltalade personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet
är föremål för rättsmedicinsk undersökning. Jfr
bl. a. 0. Kinberg, "Om det rättsliga förfaringssättet
i Sverige rörande för brott tilltalade personer
af tvifvelaktig sinnesbeskaffenhet samt om
behandlingen af kriminella sinnessjuka" (1908)._ _
m G-s.

Kriminalpolitik, jur., den gren af
straffrättsveten-skapen, som sysselsätter sig med
spörsmålen om, genom hvilka medel straffändamålet
bäst kan uppnås. Liksom alla praktiskt politiska
vetenskaper förutsätter den en enhetlig uppfattning
af ändamålet som gif-ven. Utgår man, såsom i
nutiden vanligen är fallet, från att straffets
ändamål främst är att skydda samhället mot brott,
förutsätter den jämväl en någorlunda tillförlitlig
kunskap dels om brottslighetens natur och orsaker
(kriminologi), dels ock om olika bestraffningsmedels
verkningssätt (poenologi). I förra af seendet äro
våra kunskaper särskildt med den moderna psykiatriens
och kriminalstatistikens tillhjälp numera väsentligt
vidgade; i det senare afseendet befinner man sig
alltjämt i stort sedt ännu på experimenterandets
stadium. Kriminalpolitikens vetenskapliga betydelse
består icke blott däri, att den utgör grundvalen
för lagstiftningsarbetet på straffrättens område,
utan äfven däri, att den lär oss bättre förstå
den gällande rättens regler genom att på dem
anlägga ändamålssynpunkter. Jfr Fängelsesystem och
Preventionsteori. N. S-g.

Kriminalprocess. Se Straffprocess.

Kriminalpsykologi, jur., den gren af
straffrätts-vetenskapen, som har till uppgift att
fastställa brottslighetens orsaker, försåvidt dessa
kunna härledas ur beskaffenheten af den enskilde
förbrytarens själslif. I den mån dessa orsaker ega en
patologisk karaktär, utgör den endast en sida af den
moderna psykiatrien. I senare tid har man velat ge
namnet kriminalpsykologi äfven åt sammanfattningen
af de delar af den allmänna psykologien, som ega
särskild betydelse för uppspårandet, fastställandet
och bestraffandet af begångna förbrytelser. Se
H. Gross, "Kri-minalpsychologie" (2:a uppl. 1905).
N. S-g.

Kriminalrätt. Se S t r a f f r ä 11.

Kriminalsociologi, jur., den gren af
straffrättsvetenskapen, som söker fastställa
brottslighetens orsaker, försåvidt dessa äro att
söka i förhållanden inom det brottslingen omgifvande
samhället. Att dylika orsaker ega ett stort inflytande
på brottslighetens förekomst och gestaltning, därom är
man i nutiden tämligen ense. Men en viss motsättning
gör sig dock gällande i uppfattningen inom olika
krimi-nalistskolor i så måtto att, medan somliga söka
brottslighetens orsaker företrädesvis i det omgifvande
samhällets beskaffenhet och därför ock i en genom-

gripande reform af detta se det viktigaste medlet till
brottslighetens bekämpande, äro andra mera benägna
att finna dessa orsaker i djupgående biologiska
egendomligheter (atavism, degeneration) hos den
enskilde förbrytaren. Den förra, mera optimistiska
uppfattningen är öfvervägande företrädd inom den
Internationella kriminalistföreningen (se d. o.). Den
senare har sina representanter företrädesvis inom
den italienska kriminalistskolän. N. S-g.

Kriminalstatistik. Se Rättsstatistik.

Krimine’11. Se K r i m i n a 1-.

Kriminologi (af lat. crimen, brott, och
grek. lo’gös, lära), jur., den vetenskapsgren,
som sysselsätter sig med frågan om brottets
natur och orsaker (jfr Kriminalpolitik). Den
plägar uppdelas i kriminalanlropologi
och kriminalsociologi (se dessa ord).
N. S-g.

Krimkriget, Orientaliska kriget, kallas vanligen
det krig, som 1853–56 utkämpades mellan Ryssland
å ena sidan samt Turkiet och dess allierade,
Frankrike, England och Sardinien, å den andra, och
hvars förnämsta skådeplats var halfön Krim. Kejsar
Nikolaus önskade återvinna det öfvervälde öfver den i
upplösning stadda turkiska makten, hvilket han genom
Unkiar-Skelessifördraget 1833 förvärfvat, men genom
den orientaliska krisen 1838–41 samt Londonfördragen
af sistnämnda år åter förlorat. Framställningar, som
Frankrike 1850 och följande år gjorde i Konstantinopel
till förmån för de romerske kristnes religionsutöfning
i Palestinas "heliga orter", gåfvo Nikolaus anledning
att inskrida som de med dessa rivaliserande grekiske
kristnes beskyddare, men han nöjde sig ej härmed,
utan eftersträfvade en så vidsträckt skyddsrätt öfver
sina trosförvanter inom turkiska riket, att detta
för framtiden skulle blifvit fullständigt beroende
af ryske kejsaren. Ett försök af honom att genom
förespeglingar om Egyptens förvärf vinna Englands
understöd för sina planer misslyckades (jan. och
febr. 1853), men, räknande på engelsk neutralitet,
sände han febr. 1853 furst Mensjikov i utomordentlig
ambassad till Konstantinopel för att tvinga Turkiet
till ett fördrag efter hans afsikter. Mensjikovs
pockande fordringar och stötande sätt att uppträda
förskräckte den turkiska regeringen, men väckte ock
dess patriotiska harm. Turkarna eggades till motstånd
genom ingripande af den engelske ambassadören i
Konstantinopel lord Stratford de Redcliffe (se
Canning 4, sp. 1095), hvilken med ifver föreställde
Londonkabinettet, att det nu gällde intet mindre
än Turkiets fortbestånd, samt äfven skingrade
den likgiltighet, hvarmed engelska regeringen
dittills behandlat hela angelägenheten. Så afböjde
Turkiet bestämdt, men artigt det af Mensjikov
fordrade fördraget, i slutet af maj afbrötos
underhandlingarna, och 3 juli började ryska trupper
besätta Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet),
hvilka enligt den ryska regeringens förklaring skulle
utgöra en pant för uppfyllandet af de framställda
anspråken. Englands, Frankrikes, Österrikes och
Preussens sändebud, samlade till konferens i Wien,
sökte medla, men förgäfves, då Ryssland i realiteten
vidhöll alla sina anspråk. 8 okt. uppfordrade
turkiske öfverbefälhafvaren i Rumelien ryssarna att
inom 14 dagar utrymma furstendömena, och då detta
afböjdes, inträdde krigstillståndet. Vid Donau
timade några smärre krigsrörelser, men alltfort sökte
Wienkonferensen under Österrikes ledning medla,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0693.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free