- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1323-1324

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriminalpolitik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underrättelse kom, att den ryska Svartahafsflottan 30
nov. i Sinopes hamn angripit och tillintetgjort en
turkisk eskader. Denna i sig naturliga krigsåtgärd
väckte liflig harm i Västerlandet. Stödd af den
uppjagade opinionen, tog den krigiske lord Palmerston
ledningen inom engelska kabinettet, och mellan detta
samt Napoleon III träffades i dec. öfverenskommelse,
att Englands och Frankrikes flottor skulle förenade
segla in i Svarta hafvet för att förhindra nya
ryska angrepp mot Turkiet. 4 jan. 1854 inseglade
de förenade flottorna i Svarta hafvet; då ryska
regeringen betecknade detta som partitagande för dess
fiende och i febr. återkallade sina sändebud i London
och Paris, uppfordrade de förbundna regeringarna
Ryssland att utrymma Donaufurstendömena. Denna
uppfordran lämnades obesvarad; 12 mars afslöto
England och Frankrike i Konstantinopel förbund med
Turkiet, och 27–28 mars bekantgjordes i London och
Paris, att kriget inträdt. Österrike och Preussen,
på hvilkas bistånd Ryssland litat, förenade sig 20
april om att fordra Donaufurstendömenas utrymning och
förklarade sig skola betrakta dessas införlifvande med
Ryssland eller ryssarnas öfverskridande af Balkan som
krigsorsak. Kejsar Nikolaus’ förhoppning att genom en
snabb framryckning såväl till lands som till sjöss
(23 mars hade ryssarna under Gortjakov öfvergått
Donau) bemäktiga sig Konstantinopel gäckades
fullkomligt. Ryssarnas försök att bemäktiga sig
Kalafat misslyckades (april). De nödgades, sedan
en förenad fransk-engelsk armé under marskalk
Saint-Arnaud och lord Raglan landsatts vid Varna
(maj), samt med hänsyn till Österrikes hotande
hållning upphäfva Silistrias belägring (juni) och
utrymma furstendömena. En österrikisk truppstyrka
besatte i sept. på grund af fördrag med Turkiet
furstendömena.

De förbundnes armé förblef under några månader i det
hela taget overksam (under juli–aug. led den mycket
af kolera). Omsider beslöts att den skulle öfverföras
till Krim, hufvudsakligen i ändamål att förstöra
ryska flottan. I början af sept. inskeppades den
omkr. 60,000 man starka armén (däraf 6,000 turkar),
och 14 sept. började den landsättas vid Eupatoria, på
Krims västra kust. Furst Mensjikov, som förde befälet
på Krim, sökte på intet sätt hindra landstigningen,
utan samlade sina till 35,000 man uppgående trupper
vid Simferopol, hvarifrån han drog sig tillbaka
bakom Alma-ån och tog ställning. De förbundne, som
satt sig i marsch mot Sevastopol (längre söderut på
västkusten), anföllo ryssarna vid Alma 20 sept. och
lyckades kasta dem tillbaka. Ryssarna drogo sig då
inåt halfön; de förbundne gingo förbi Sevastopol och
bemäktigade sig den 13 km. s. ö. därom belägna hamnen
Balaklava för att erhålla en säker hamnplats. Man
började därefter (okt.) skrida till formlig belägring
af Sevastopols fästning, hvilken belägring kunde
utföras blott från landsidan, då ryssarna spärrat
inloppet genom att där sänka en stor del af sin
flotta. Belägringen fortgick endast långsamt, emedan
de förbundnes krafter voro för svaga för att afspärra
fästningen från norra sidan. Efter Saint-Arnauds
död (29 sept.) hade general Canrobert öfvertagit
befälet öfver de franska trupperna. Mensjikovs styrka
hade emellertid ökats till 80–90 tusen man, och 25
okt. anföll en del af denna styrka en fransk-engelsk
kår vid <sp>Balaklava, men kastades
tillbaka efter stora ansträngningar från de förbundnes
sida. Icke bättre lyckades ryssarna i det med
betydligare styrka 5 nov. företagna anfallet mot
engelsmännen vid Inkerman. Sevastopols belägring
fortsattes under ofantliga svårigheter; sjukdomar
hemsökte trupperna. De allierades stridskrafter
ökades emellertid oupphörligt. 20,000 turkar under
Omer pascha landsattes där (jan. 1855) och afslogo 17
febr. ett ryskt anfall vid Eupatoria. Från Sardinien,
som (26 jan. 1855) slutit sig till de förbundne,
ankommo 15,000 man (8 maj). På franska sidan trädde
Canrobert (16 maj) tillbaka för marskalk Pélissier,
under det general Niel öfvertog ledningen af
ingenjöranfallet. På ryska sidan hade Mensjikov lämnat
befälet åt furst Gortjakov. Under det de förbundnes
flotta löpte in i Azovska sjön samt förstörde
ryssarnas transportfartyg och förråd, koncentrerade
sig händelserna kring Sevastopol, hvars försvar
då leddes af den kraftfulle general Totleben. 16
aug. försökte ryssarna, anförda af Gortjakov själf,
ännu ett anfall mot de belägrande. Detta anfall
riktades mot fransmännen och italienarna vid
Tjernaja, men blef tillbakaslaget. 8 sept. på middagen
upphörde elden mot Sevastopol, och de förbundne ryckte
från olika sidor till anfall. Endast anfallet mot
verken vid Malakov lyckades, och där nedsatte
general Mac-Mahon den franska fanan. Gortjakov
sprängde de öfriga verken och tog en ny ställning
n. om Sevastopol.

Under tiden hade krigets återverkningar förnummits
ända till Hvita hafvet och borta i Stilla oceanen,
men särskildt på två andra skådeplatser: i Mindre
Asien, där ryssarna opererade med framgång och i
nov. 1855 efter lång belägring intogo fästningen Kars,
samt i Östersjön. Där önskade engelska regeringen
tillbakadrifva Rysslands öfverlägsna inflytande. På
sommaren 1854 kom en ståtlig engelsk flotta, förstärkt
af en fransk eskader samt franska trupper, till
Östersjön, besköt och förstörde (aug.) Bomarsund
på Åland, men förmådde i öfrigt föga uträtta. En
förnyad flottexpedition 1855 ledde blott till
fruktlös bombardering af Sveaborg. I samband med
dessa operationer bearbetade västmakterna ifrigt
Sverige att lämna den neutralitet, som svenska
regeringen i samförstånd med Danmark dec. 1853 hade
proklamerat; dessa bearbetningar och Rysslands
vid neutralitetsförklaringens afgifvande visade
ovänlighet förmådde Oskar I att med västmakterna 21
nov. 1855 afsluta ett fördrag (Novembertraktaten,
se d. o.), som uppfattades som ett första steg till
full anslutning samt påskyndade Rysslands fredsbeslut.

I själfva verket var Napoleon III nu lika ifrig som
Rysslands kejsare Alexander II (hvilken 2 mars 1855
efterträdt Nikolaus) att vinna snar fred, medan man i
England helst ville energiskt fortsätta striden. Med
de förbundnes bifall framställde Österrike dec. 1855
i Petersburg förslag till fred, och dessa accepterades
16 jan. 1856 af Ryssland. En kongress sammanträdde 25
febr. 1856 i Paris, och redan 30 mars afslöts fred
därstädes. Parisfreden undertecknades af Österrike,
Frankrike, England, Preussen, Ryssland, Sardinien
och Turkiet. Turkiet, som i särskild akt garanterade
sina kristna undersåtar deras forna rättigheter
samt utlofvade vissa inre reformer, ställdes till
sin integritet under samtliga signatärmakters
garanti. Ryssland måste afträda Donaumynningarna
och ett stycke af Besara-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0694.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free