Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallalkohol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1331
Kristallalkohol—Kristallografi
1332
kristallerna" äro dubbelbrytande på grund af
molekylernas egen anisotropi. Flytande kristaller
kunna ej ingå under här ofvan anförda vanliga
definition på en kristall; enl. Lehmann är en kristall
"en anisotrop med molekylär riktnings-kraft
försedd kropp". Se vidare Kristallografi.
Hj.Sj. (A.Hng.)
Kristalla′lkohol, kem. Se Kristallvatten.
Kristallaxel. Se Kristallografi, sp. 1332—33.
Kristallbensōl, kem. Se Krista11vatten.
Kristallcell, bot., en cell hvars karakteristiska
innehåll består af en eller flera kristaller af
kalcium-oxalat, som ofta äro så stora eller talrika,
att de nästan alldeles fylla cellen. Hos många
växter äro kristallerna omslutna af en förkorkad
membran. Ensamma kristaller äro kvadratoktaedrar
eller hen-dyoedrar. Ofta förekomma kristallerna
förenade till druser. Hos solanacéer m. fl. förekommer
s. k. kristallsand, som består af ytterst talrika,
mycket små kristaller. Sfärokristaller (sfäriter)
äro sällsynta. Om nålformiga kristaller se Rafi-der.
G. L—m.
Kristalldrus, miner. o. geol. Se Drus.
Kristallelektricitet, fys., den
genom tryck eller uppvärmning i vissa
kristaller alstrade elektriciteten. Se
Piezoelektricitet och Pyroelektri-citet,
L. A. F.*
Kristallglas. Se Glasfabrikation,
sp. 1280.
Kristallīnisk, geol., petrogr., bildad genom
kri-stallisering under sådana förhållanden, att
kristall-formen ej blifvit tydligt utvecklad. En
bergart säges ega kristallinisk struktur, då den
är sammansatt af ett eller flera mineral, hvilkas
särskilda individer hindrat hvarandra att vid
kristalliseringen utvecklas till verkliga kristaller,
t. ex. granit, diorit, gnejs, glimmerskiffer,
hornbländeskiffer m. fl. De båda först nämnda
bergarterna sägas ega krislalliniskt kornig struktur
till skillnad från gnejsens m. fl:s kristalliniskt
skiffriga struktur. . E. E.
Kristallinjska bergarter. Se Kristallinisk.
Kristalliniska skiffrar, geol., bergarter med
kristallinisk skiffrig struktur. Se Kristallinisk.
E. E.
Kristalliniska vätskor, kem., miner., substanser bland
organiska föreningar, särskildt bland karbon-syror,
estrar, fenoletrar, ketoner o. s. v., som vid
smältning eller vid stelning antaga ett kristalliniskt
flytande tillstånd. Ur t. ex. den bromerade
azoxy-kanelsyreestern, hvars smälta är isotrop,
har Vor-länder genom tillsats af en obetydlighet
bromnafta-lin fått verkliga flytande kristaller,
dubbelbrytande, med raka kanter och skarpa vinklar;
vid beröring sammanflyta dock dessa kristaller,
förhållande sig ungefär som en segflytande olja.
A. Hng.
Kristallisatiōn (se Kristall) 1. Kristalli-sēring, kristallbildning, i synnerhet vid öfver-gången
från flytande till fast form; antagandet af
kristallform. — Kristallisēra, (låta) bli kristall.
Kristallisationsmikroskop, fys., ett af O. Lehmann
konstrueradt mikroskop, som användes vid undersökning
af kristallers bildningsförhållanden. D.S—t.
Kristallisationsteorien. Se Homeros, sp. 1050.
Kristallisera, Krista11isering. Se
Kristallisation.
Kristalliserad spanskgröna. Se Spansk-gröna.
Kristalīter. Se Mikroliter.
Kristall-linsen, fysiol. Se Lins 2 och Öga.
Kristallmagnetism, fys., läran om kristallers
egenskaper i magnetiskt afseende. Plücker
upptäckte 1847, att kristaller, som ej
tillhöra reguljära systemet, ha olika magnetiska
egenskaper i olika riktningar. Faraday fullföljde
Plückers experimentella arbete, och W. Thomson
(lord Kelvin) har teoretiskt behandlat detta
område. Undersökningarnas hufvudsakliga resultat kunna
sammanfattas däri, att en kristallsfär förhåller
sig i ett magnetiskt fält som en viss treaxig
ellipsoid af ett isotropt ämne. Tum-lirz gjorde
1886 den iakttagelsen, att en bergkristall under
inflytande af ett magnetiskt fält antar permanent
diamagnetisk polaritet, d. v. s. förhåller sig i ett
magnetiskt fält olika, allteftersom den förut varit
utsatt för inverkan af en stark magnet eller ej.
D. S—t.
Kristallofysik. Se Kristallografi, sp. 1332, 1340—42.
Kristallografī (af kristall, se d. o., och
grek. gra’féin, beskrifva), miner., kem., fys.,
är vetenskapen om kristallerna. Kristallografien
sönderfaller i geometrisk kristallografi
1. morfologi, som afhandlar kristallernas yttre form,
kristallofysik, läran om deras fysiska egenskaper,
kristallokemi, som behandlar sambandet emellan
kristallernas form och deras kemiska sammansättning. —
Dansken N. Steno säger redan 1669 i sitt arbete
"De solido intra solidum naturaliter contenta",
att kalkspatens kristallytor visserligen växla,
men att likväl vinklarna emellan ytorna äro
konstanta. Svensken T. Bergman visade 1773, att
kalkspatens alla till utseendet växlande former kunna
härledas ur en enda grundform, romboedern. Som de
egentlige grundläggarna af den kristallografiska
vetenskapen böra de båda fransmännen Rome de
l’Isle och R. J. Haüy betraktas. Den förstnämnde
verkställde medelst den ur Carangeau konstruerade
kontaktgoniometern (se Goniometer, fig. 1)
en mängd vinkelmätningar på olika kristaller; af
mätningsresultaten dels deducerade han lagen om
kantvinklarnas konstans, dels sökte han härleda
den stora mängden af olika kristallformer från
några få fundamentalformer (1783), Haüys samtidigt
framställda hypotes, att kristallerna äro bildade
af oändligt små delar af samma form som kristallens
grundform, har sedermera fått en utomordentligt stor
användning som förklaring till lagen om de sekundära
formernas härledning ur grundformen. Vidare framsteg
på kristallmätningens område möjliggjordes genom den
s. k. reflexionsgonio-metern (se Goniometer, fig. 2), konstruerad af Wollaston 1809. Äran af att ha systematiskt utarbetat kristallografien
till vetenskap tillkommer tysken C. S. Weiss och
österrikaren F. Mohs, i det de efter noggranna och
utförliga mätningar kunnat indela mineralen i sex
ännu upprätthållna klasser, kristallsystem, på grund
af deras olika symme-triegenskaper och axelsystem. — I ett och samma kristallsystem sammanföras alla de kristallformer, som kunna härledas ur en och
samma grundform eller likartade grundformer. De olika
systemen karakteriseras dels af olika kristallaxlar,
dels af olika höggradig symmetri. Kristallaxlar äro
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
