Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallalkohol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1339
Kristallografi
1340
endast utbyter brachydiagonal mot klinodiagonal
och makrodiagonal mot ortodiagonal. I detta system
kristallisera gips, ortoklas, augit, homblände,
glim-rarna, epidot o. s. v., således flera af de
allmännaste mineralen. — I triklina systemet (fig. 28)
äro såväl formernas tecken som benämningar fullkomligt
desamma som i rombiska systemet. I detta system
kristallisera endast några få mineral, af hvilka blott
fält-spaterna ha större betydelse. — För bestämningen
af de kristallografiska konstanterna hos ett visst
mineral samt af tecknen för de former, som förekomma,
fordras mätning af en eller flera kantvinklar. An-
Fig. 26. Gipskristall,
sammansatt af o =
a : b : c), m = (a : b :
∞ c) och b = (∞ a :
b : ∞ c).
Fig. 27.
Ortoklaskristall, kom-
bination af M = (∞ a :b : ∞ a :c),
l = (a : b : ∞ c), P = (∞ a :
∞ b : c), o = (a : b : c),x = (a :
∞ b : c), y = (a : ∞ b :2 c) och
n = (∞ a : b : 2 c).
talet vinklar, som behöfva mätas, är beroende på
de kristallografiska konstanternas antal: sålunda
i tetragonala och hexagonala systemen 1 vinkel,
i rombiska 2, i monoklina 3 o. s. v. Ur dessa
vinklar kunna grundformens dimensioner beräknas. För
beräkningen af hvarje annan form än grundformen
fordras i allmänhet dessutom två vinklar. Omvändt kan
man med kännedom af axelkonstanterna och formernas
symboler beräkna vinklarna mellan hvilka ytor som
helst på en kristall. Vid beräkningen användas de
kristallografiska axlarna som koor-dinataxlar, och
kalkylen utföres enligt analytiska geometriens
vanliga metoder. — Genom den äf-venledes af
Weiss uppställda zonläran kan bestämningen af
kristall-formerna ofta betydligt underlättas. Med en
zon förstår man sammanfattningen af de ytor, hvilka
bilda parallella kanter med hvarandra. Alla ytor
tillhörande samma zon gå parallellt med en och samma
linje, som benämnes zon-axel. Det är tydligt att,
om en yta ligger i två zoner, är den därigenom till
sitt läge fullt bestämd; och dess tecken kan anges
utan anställande af mätningar, ty den måste då gå
parallellt med de båda zonaxlarna. Weiss uppställde
äfven många andra tillämpningar af zonläran. —
Utom de vanliga afbildningarna af kristaller, som
äro framställda i parallellperspektivisk projektion,
nyttjas ännu ett par metoder för grafisk framställning
af kristallformer. Båda dessa ha först
Fig. 28. Axinitkristall, kombination af p = (a : b’ :
∞ c), u = (a : b : ∞ c), r = (a : b’ : c), x = (a :
b : c), s = (a : ∞ b : 2 c, a = (a : ∞ b : ∞ c).
angetts af Neumann ("Beiträge zur krystallonomi",
1823). Med den ena af dem, linearprojektionen
(fig. 29), projicieras kristallytorna som linjer. En
kristall-yta tages till projektionsplan, och alla de
öfriga ytorna förflyttas parallellt med sig själfva,
så att de gå igenom en enda punkt, belägen utanför
projektionsplanet. Hvarje yta utskär då en rät linje
på projektionsplanet, och zonerna framstå därigenom,
att
Fig. 29. Linearprojektion af samma kristall,
som är af-bildad i fig. 24.
flera linjer skära hvarandra i en punkt. Den andra
metoden kallas sfärisk 1. stereografisk projektion
(fig. 30); i denna projicieras kristallytorna som
punkter. Kristallen tänkes förlagd i midten af en
sfär; från medelpunkten fällas vinkelräta linjer
mot hvarje kristallyta, och dessa förlängas, tills
de träffa sfärens yta; hvarje skärningspunkt anger
läget af en yta. — Beträffande kristallernas fysiska
byggnad ha åsikterna, sedan Haüy uppställde sin lära
om "molécules intégrantes", undergått en fullständig
omgestaltning. Fysikens läror tillåta icke, att man,
såsom Haüy, antar kristallerna upp-
Fig. 30. Stereografisk projektion af samma kristall,
som är framställd i fig. 24.
byggda af partiklar med en bestämd form, hvilka
beröra hvarandra som tegelstenarna i en mur, utan
hvarje kristall måste betraktas som uppbyggd af
molekyler, hvilka icke ha någon bestämd form och
icke beröra hvarandra, utan sväfva fritt, men
f. ö. ha samma anordning som Haüys "molécules
intégrantes". Genom detta betraktelsesätt, enligt
hvilket kristallerna äro uppbyggda af nätformigt
fördelade kristall-molekyler, kan man förklara 1)
lagen om de rationella indices, 2) kristallernas
klyfbarhet, 3) deras symmetriegenskaper. Det kan
nämligen matematiskt bevisas, att symmetriegenskaperna
hos de möjliga slagen af punktnät (molekylarnät)
fullkomligt sammanfalla med kristallsystemens
symmetriegenskaper. Föreställningen om kristallernas
uppbyggnad af molekyler har hufvudsakligen utbildats
af Bravais (1850), Frankenheim (1856) och Sohncke
(1879).
Samtidigt med den geometriska kristallografien
utvecklades också kristallofysiken. Det mest betydande
uppslaget gafs af E. Bartholin, som 1669 upptäckte
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
