Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografisk konstant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1341
Kristallografisk konstant
1342
ljusets dubbelbrytning (se d. o.). Efter mineralens
olika inverkan på ljuset kunna desamma delas i två
grupper:
1. Isotropa, enkelbrytande; hit höra amorfa
och efter det reguljära systemet kristalliserande
mineral, och
2. Anisotropa, dubbelbrytande; hit höra alla
mineral utom de amorfa och reguljära.
I hvarje dubbelbrytande kristall ges det antingen
en eller två riktningar, efter hvilka en genomgående
ljusstråle icke erfar någon dubbelbrytning; man kallar
dessa riktningar optiska axlar och talar således om
optiskt en- och optiskt två-axiga mineral.
a. Hos optiskt enaxiga kristaller, till hvilka
höra de tetra- och hexagonala, går den optiska
axeln parallellt med den kristallografiska
hufvud-axeln. Här är således ljuseterns
fortplantnings-hastighet resp. elasticitet olika i
de två mot hvarandra vinkelräta riktningarna
parallellt med och vinkelrätt emot den
optiska axeln. Allteftersom riktningen
för den största resp. minsta optiska
elasticiteten sammanfaller med den optiska axeln,
säges kristallen vara negativ resp. positiv.
b. Hos optiskt tvåaxiga kristaller, till hvilka
höra de rombiska, mono- och triklina, ligga de båda
optiska axlarna i ett och samma plan, optiska
axelplanet, och bilda med hvarandra en mellan
0° och 90° växlande vinkel. Man antager här tre
olika optiska elasticitctsaxlar, som stå vinkelrätt
mot hvarandra; en af dessa, den första eller den
spetsiga midtlinjen (bisectrix), halfverar den
spetsiga, en annan, den andra eller den trubbiga
midtlinjen (bisectrix), den trubbiga vinkeln
emellan de optiska axlarna, den tredje, den
optiska normalen, står vinkelrätt mot de optiska
axlarnas plan. Den optiska axelvinkeln växlar i
storlek t. ex. för olika sorters homogent ljus = de
optiska axlarnas dispersion. Hos rombiska
mineral ligger de optiska axlarnas plan parallellt
med en af de tre ändytorna, och således sammanfalla de
optiska elasti-citetsaxlarna med de kristallografiska
axlarna; hos monoklina mineral ligger optiska
axelplanet parallellt med eller vinkelrätt
emot symmetriplanet, således måste en af de båda
midtlinjerna sammanfalla med ortodiagonalens riktning;
hos triklina kristaller finnes intet samband emellan
de optiska och de kristallografiska axlarnas läge.
I och genom von Ko-bells konstruktion af stauroskopet
(1855) och sedermera genom ständiga förbättringar
af de olika instrumenten för undersökning i
polariseradt ljus har kristallografen fått
det viktigaste hjälpmedel för bestämmande af,
till hvilket kristallsystem en kristall eller ett
kristalliniskt ämne bör föras, liksom också för de
mest subtila undersökningar ang. kristallernas
inre byggnad. — Vid sådana undersökningar har det
t. ex. visat sig, att vissa reguljära mineral såsom
granat, diamant etc., kunna vara dubbelbrytande.
Dessa optiska anomalier kunna stundom
förklaras som en följd af spänningar inom kristallen
framkallade vid densammas tillväxt. En annan i
polarisationsinstrument lätt iakttagbar egenskap hos
mineral är deras dikroism eller pleokroism (se dessa
ord). — De till ljusets dubbelbrytning hörande
fenomenen blefvo genom Fresnel och Young 1805—25
matematiskt behandlade från undulations-teoriens
synpunkt. Denna teori ledde äfven till upptäckten
af nya fenomen på mineralfysikens område,
såsom W. K. Hamiltons upptäckt af den koniska refraktionen. Det af sir John Herschcl
först iakttagna förhållandet hos kvartsen,
att dess kristaller vrida polarisationsplanet
till höger eller vänster, allteftersom vissa
kristallytor förekomma till höger eller vänster
om romboederytorna, är ett af de mest slående
exemplen på sambandet mellan kristallernas optiska
och geometriska egenskaper och. har sedan befunnits
ega giltighet äfven hos andra s. k. enantio-morfa
kristallformer (se Enantiomorfi med fig.). — Öfriga
områden af fysiken ha icke så stor tillämpning på
kristallografien som optiken. Liksom alla andra
kroppar förändra äfven kristallerna volym vid
temperaturändring, och i allmänhet eger en utvidgning
rum vid temperaturhöjning. För denna utvidgning gälla
enligt Fizeaus undersökningar följande lagar: 1) hos
det reguljära systemets kristaller är utvidgningen
lika stor för alla tre axlarna; 2) hos kristaller
hörande till tetragonala eller hexagonala systemen
är utvidgningen i hufvudaxelns riktning större eller
mindre än vinkelrätt mot densamma; 3) hos de öfriga
systemens kristaller är utvidgningen olika för alla
tre axlarna. Om man därför slipar en kula af ett
reguljärt mineral, t. ex. stensalt, så förblir den
en kula vid hvilken temperatur som helst. En kula
af kalkspat (hexagonala systemet) blir däremot vid
temperaturförändring en rotationsellipsoid, och af ett
rombiskt, monoklint eller triklint mineral blir en
treaxig ellipsoid. Då utvidgningen är olika i olika
riktningar, komma naturligtvis vinklarna emellan
kristallplanen att ändras med temperaturen, med
undantag af vinklarna hos reguljära kristaller. Detta
har äfven genom direkta mätningar konstaterats
(först af Mitscherlich på kalkspat). Ändringen i
vinklar eger dock alltid rum på det sätt, att icke
kristallsystemet förändras. Parameterförhållandets
rationalitet, äfvensom zonerna undergå ej heller någon
ändring. — Kristallerna leda äfven värmet olika i
olika riktningar. Lagen härför kan enligt Sénarmonts
undersökningar uttryckas så, att värmeledningsförmågan
är densamma i kristallografiskt lika, men icke i
kristallografiskt olika riktningar. Däraf följer, att
den isoterma ytan (en yta, på hvilken temperaturen
vid ett visst ögonblick är lika) hos de reguljära
kristallerna är en sfär, hos de tetragonala och
hexagonala en rotationsellipsoid med hufvudaxeln
till rotationsaxel och hos de öfriga kristallerna
en treaxig ellipsoid. Rörande de öfriga fysiska
egenskaperna, såsom elasticitet, kohesion, hårdhet,
magnetism och elektricitet, är det tillräckligt att
anföra, att alla företagna undersökningar gett vid
handen, att samma symmetri-lagar, som behärska
kristallernas form samt optiska och termiska
egenskaper, visat sig giltiga äfven beträffande dessa.
Som grundval för den kemiska kristallografien
uppställdes redan tidigt den satsen, att hvarje
kemisk förening har sin bestämda kristallform. Länge
ansåg man äfven, att olika ämnen måste besitta
olika kristallformer (med undantag af dem, som
tillhörde det reguljära systemet). Det mest
betydande resultat, till hvilket jämförelsen
af olika ämnens kristall-former ledt, är
upptäckten af isomorfien (se d. o.); motsatsen mot
isomorfi är dimorfi eller polymorfi (se d. o.).
Hj.Sj. (A.Hng.)
Kristallografisk konstant. Se Kristallo-grafi,
sp. 1334.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
