- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1345-1346

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografisk konstant ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kristen-arameiska. Se Kaldeiska språket.

Kristendom, den på Kristus grundade religionen,
Enligt Apg. 11: 26 började namnet kristna, kristianer,
användas i Antiokia. Samma bok visar, hvad man menade
med kristendom. Förutsagd och utlofvad i G. T., har
Kristus, Guds son, kommit, men dödats af hedningarna,
förrådd af judarnas okunnighet – enligt den första,
mot judendomen mer skonsamma förkunnelsen (Apg. 3:
17); när motsatsen mot den judiska lagreligionen
insågs af Stefanus och Paulus och bevisades af judisk
förföljelse, lades skulden mer afgjordt på judarna
(Apg. 7: 52 m. fl.). Denne Jesus har Gud uppväckt och
upphöjt. I hans namn och genom Anden, som Gud ger
åt de troende, ske underbara ting. De kristne äro
den uppståndnes vittnen. Kristendomen som religion
har sin utgångspunkt i synerna af den korsfäste. Ty
först därigenom uppkom en särskild, ny kult och ett
från judendomen snart sig skiljande religionssamfund.

För Medelhafsvärlden var förkunnelsen af en död
och uppstånden gud eller herre (grek. ky’rios)
eller heros eller frälsare (grek. sotēr) ingenting
oerhördt och blef det än mindre, i samma mån
som talrika mysteriekulter – förbundna med
Osirismyten eller med Tammuz-Adonis, Attis eller
Mitra – under de första århundradena e. Kr. vunno
spridning. Uppståndelsemomentet var icke i dessa
kulter alltid klart markeradt. Men i fråga om
Tammuz och Adonis heter det: "Men de klaga icke
utan hopp, ty de sjunga, att den förlorade skall
komma åter". I Rom fäste man 22 mars Attis vid
trädet, den 24 bestänkte man hans bild med blod,
den 25 förkunnades gudens uppståndelse. Sådana
underrättelser tillhöra dock tiden efter kristendomens
segertåg. För den antika, utomjudiska betraktelsen
tedde sig kristendomen närmast som en heroskult
bland andra. "De sjunga en sång till Kristus som
till en gud", skref Plinius d. y. till Trajanus,
samtidigt med att han konstaterade de kristnes vägran
att uppfylla den romerske medborgarens religiösa
plikter. Skärningen mot hedendomen åstadkoms
genom kristendomens exklusivitet och anspråk, som
förbjödo gudomlig hyllning af kejsaren (Uppb.) och
synkretistisk jämställning med andra mysterier. Tron
på den uppståndne, Kristuskulten och Kristusmystiken
hade uppkommit ur judendomens mark. Skärningen mot
judendomen åstadkoms af ställningen till den judiska
rituallagen, som redan i den hellenistiska judendomen
mist något af sin förbindande kraft.

Fråga vi, hvarför bland de antika heroskulterna
Kristustron ensam blef världsreligion, böra följande
omständigheter tagas i betraktande. 1:o) Äfven om
Herakles, Attis, Adonis, Osiris, Mitra visste deras
dyrkare, att de lefvat på jorden, och i kulten
prisades deras välgärningar. Men de voro endast
gudar eller sagogestalter. Jesus Kristus hade nyss
lefvat och dött. "Vi hafva varit med honom från
begynnelsen". "Det vi hafva hört, det vi hafva sett
med egna ögon, det vi skådade och med egna händer
togo på, det förkunna vi." "Vi hafva känt hans
lärjungar." Kristus var en historiens näraliggande
gestalt som ingen af hans rivaler. Men i enlighet med
den historiens lag, som låter det lifskraftiga suga
till sig icke blott människor, utan äfven former,
föreställningar och riter, har kristendomen upptagit
omedvetet eller medvetet, hvad den fann användbart
i det förefintliga materialet inom judendom och
hedendom, redan långt innan män som Gregorius
Thaumaturgos (d. 270) och Gregorius den store
(d. 604) gjorde anknytning till hedniska bruk till
en ålagd metod. – 2:o) Ett förgudande af människor
var för den tiden intet oerhördt. Bästa beviset är
kejsarkulten. Väntan på en frälsare, förlossare
och fridsfurste hade hälsat Augustus som den, som
skulle komma. Inskriften i Priene i Mindre Asien från
omkr. år 9 e. Kr. innehåller: "Försynen, som råder
öfver allting i lifvet, har till människosläktets
frälsning uppfyllt denne man med sådana gåfvor, att
den sändt honom till oss och kommande släkten som
frälsare (soter)." På en inskrift från Halikarnassos
kallas Augustus för "hela människosläktets faderlige
Zeus och frälsare", öfver Apollonios af Tyana (d. 97
e. Kr.) författade Filostratos en lefnadsteckning,
där han skildras som undergörare, förebild och
uppenbarelse af gudomlig fullkomlighet. Hvad som gaf
åt Kristusreligionen ett ojämförligt försteg, var icke
blott det dramatiska och patetiska i Kristi lidande,
död och uppenbarelse för de sina, utan framför allt
hans religiösa sonmedvetande och den oförlikneliga
arten och styrkan i Jesus’ af Nasaret personliga
utrustning (se Jesus Kristus). För oss framträder den
i hans världshistoriska inverkan och studeras i våra
dagar med större ifver än någonsin i de dokument vi
ega i behåll i N. T. från de första generationernas
bekännelse och förkunnelse. I evangelierna göra vi en
dubbel iakttagelse. Jesu gestalt är öfverstrålad och
förklarad af bekännarnas tro. Samtidigt märkes hans
afstånd från omgifningen, som icke nådde upp till
att förstå honom. Däraf hans persons i kristendomens
historia och i vetenskapen skiftande mångtydighet,
hvilken egt en stor religiös betydelse, genom
det utrymme den lämnat åt idealbildningen. Men de
förnämsta religiösa förnyelserna i kristenheten ha
uppkommit ur stora religiösa personligheters förnyade
kontrakt med det nytestamentliga vittnesbördet om
Kristus. Forskningen har härvidlag att räkna med
det faktum, att bilden af en skapande, på samtid och
eftervärld våldsamt ingripande ande icke kan skiljas
från hans verkningar och från det intryck, han gjort
på dem, som skildrat honom. – 3:o) Urkristendomens
bibel och beviskälla, gamla testamentet, hade närt
Jesu egen själ. Jesus tillhörde den strängast
progressiva och starkast teistiska tradition,
som religionshistorien känner. Såsom ingenstädes
eljest var gudsvissheten i G. T. och judendomen det
allbehärskande i religionen och lifvet. Ej ens den
mäktigaste religiöse nyskapare förmådde genom sin
person skjuta undan uppenbarelsens Gud till ett bortre
plan. Jesu medvetande är fylldt af Fadern. "Min mat
är att göra hans vilja, som har sändt mig." Samtidigt
fanns genom Messiasidén en plats beredd åt en skapande
ande. Den af Jesus suveränt förvandlade Messiasidén,
liksom Danielsbokens med äldre föreställningar
sammanhängande människoson, Guds son – han är sonen
efter profeterna, tjänarna – profeten som förkunnar
Gudsherraväldets snara inbrytande, Jona profetens
bättringspredikan, Herrens lidande tjänare (Jes. 53)
och andra judiska ledmotiv spelade en viktig roll för
Jesu och de andres uppfattning om honom själf och
hans kall; intet af dessa ledmotiv uttrycker hans
persons hemlighet, men de uttrycka Jesu väsentliga
samhörighet med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0705.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free