- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1347-1348

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografisk konstant ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

judendomen. Han var sänd till de förlorade af
Israels hus. Väsentligheten i hans gudsförhållande
och blick på människolifvet har fört upp honom ur
hvarje begränsning på den centrala platsen i hela
släktets religionshistoria. Men försöken att afskilja
kristendomen från G. T., i den gamla kyrkan genom
gnostikernas och Marcions motsats mellan Jahve och
Jesu Kristi Fader, i nyare tid genom Kristi isolering
från den uppenbarelsehistoria, hvari han står, bero
på misskännande af ett af villkoren för kristendomens
världshistoriska betydelse. En riktig känsla häraf
låg i regeln, att tolkningen af N. T. bör bevisas
genom sammanhanget med det gamla. Den redan af Filo
och den hellenistiska judendomen använda allegoriska
tolkningen möjliggjorde härvidlag nödig frihet,
tills i modern tid ett historiskt betraktelsesätt
brutit igenom. – 4:o) Paulus är näst Jesus det
viktigaste namnet i kristendomens historia –
änskönt Paulus själf aflägsnat hvarje möjlighet
till koordination genom rangordningen: 1 Gud, 2
Kristus, 3 församlingen, 4 Paulus och dess öfriga
tjänare (1 Kor. 3: 22–23). Kristus är hufvudet. "Jag
lefver, dock icke längre jag, utan Kristus lefver i
mig." Genom synen på Damaskusvägen blef Paulus ett
förstahandsvittne om den uppståndne, icke blott
öfvertagare af urförsamlingens visshet. Men med
glöden i hans Kristusmystik och extatiska utrustning
förenade sig obrottslig trohet mot evangeliets
öfverordning af det sedliga. Pauli evangelium är
evangeliet om den korsfäste och uppståndne. Men
meddelar han föga från Jesu historiska verksamhet
som profet, det är som lärare och kraftig hjälpare,
är dock andens lif, det nya lifvet i den uppståndnes
kraft, hos Paulus genomträngdt af de sedliga och
religiösa grundsatserna i Jesu lefnad och predikan.

I det anförda ligger kristendomens egenart inom
religionshistorien redan antydd.

I. Det epokgörande och nya hos kristendomen är icke en
idé eller lära eller en institution, utan en historisk
personlighet med dess verkningar. Kristendom betyder:
genom Kristus förmedlad gudsgemenskap. A. Dogmen. Vidt
skilda meningar ha funnits och finnas i kristenheten
om hvad detta religiösa beroende af Kristus innebär
och huru det kommer till stånd. Ingen dogm har
fastslagit sättet. Man har härledt det företrädesvis
ur Jesu undervisning eller ur Ordets människoblifvande
eller ur Kristi försoningsverk, som då fattats som
lösen, som offer, som friköp från djäfvulen (den
vanligaste synpunkten i gamla kyrkan, använd ända till
Luthers tid), som bot för rättskränkning, som gärd
åt Guds förfördelade ära, som strafflidande, som den
sedliga solidaritetens hemlighet eller annorledes;
eller också har man på skilda sätt kombinerat flera
eller färre af dessa synpunkter. Men att Kristus
är den kristna religionens medelpunkt och att det
gudomliga hos honom icke är af någon lägre och annan
dignitet än Guds eget väsen, blef uttaladt som den
äkta kristendomens omistliga postulat på afgörande
sätt redan i Nicæa, kompletteradt med Chalcedonense,
och i enlighet med Västerlandets särskilda villkor
om möjligt ännu mer paradoxalt formuleradt i det
s. k. Athanasianum.

Grunden till denna utveckling ligger hos Jesus
själf. Hans förkunnelse af gudsherraväldet med de
skärpta och förinnerligade sedliga kraf och den
förtröstan, som hörde därtill, uppbars af en personlig
myndighet, som ställde honom själf, icke någon
lära eller något ideal, såsom Guds uppenbarelse
i människovärldens midt. Det ligger redan i hans
gudsbeteckning: min Fader och Eder Fader, och
särskiljer Jesus från Mose, lagens gifvare, Buddha,
dharmas upptäckare, Muhammed, koranens upphof,
och andra religiösa grundläggare. Hos Paulus från
Tarsus och Johannes – förmodligen en i den gamla
traditionen omnämnd präst från Jerusalem – slår
den förkristna judiska gnostiken (hvarpå de nyfunna
s. k. Salomos oden troligen afge ett prof) sina armar
kring Kristusgestalten, icke minst för att skydda
honom åt sig mot det slags gnostik, som hotade att
lösrycka Kristus från historien och inflytta honom i
en med evangeliet oförenlig andlig värld (Ef., Kol.,
1 Joh.). Gamla testamentets resurser räckte icke
längre till. En anonym förf. hos Eusebios betecknar
fornkyrkans män med att de talat om Kristus som om
Gud. Därför glömdes aldrig Kristi mänsklighet, äfven
om de judekristna s. k. ebionitiska riktningarna
uteslötos, som begränsade Jesu betydelse till
att vara blott människa och lärare. Evangeliet
från Kristus förträngdes aldrig fullkomligt af
"det andra evangeliet" (Harnack), evangeliet om
Kristus. Jesu predikan och föredöme utöfvade sin
verkan. Kärleken och renheten i de kristnes lif
bidrogo nog minst lika mycket till kristendomens
framgång som teologernas storslagna tankearbete,
kultens utveckling, kyrkopolitik och asketisk-mystiska
ideal. Fornkyrkan har att uppvisa en rikedom
af homilier och traktater, hvilka helt enkelt
inskärpa Jesu regler för vandeln. Men det blef en
nödvändighet att teoretiskt klargöra Kristi ställning
för framgångsrik konkurrens med de tankeskapelser, som
alltför oigenkännligt förvandlade evangeliet till en
teosofi (Saturninos’, Valentinos’ system m. fl.), och
för insteg hos den antika bildningen. I samma mån som
den eskatologiska spänningen slaknade, ökades krafvet
på teori. De viktigaste insatserna gjordes dels af
alexandrinarna Klemens (d. omkr. 215) och Origenes
(d. 251), hvilka, fullföljande den hellenistiska
judendomens, särskildt Filos (d. omkr. 42) verk,
på allvar använde den redan i Johannesprologen med
Kristus identifierade Logos, inledande en vetenskaplig
kristologi, hvars resultat dogmen tillgodogjorde sig,
änskönt den utelämnade dess grundterm Logos, dels af
Tertullianus (d. omkr. 220), som på Fadern, Sonen och
Anden använde (såsom öfversättning af det grekiska
prosopon) ordet persona (eg. mask, roll) och om det
gudomliga väsendet ordet substans. Alexandrinarna
gåfvo åt filosofien ett erkändt rum i kristendomen;
"liksom lagen uppfostrade judarna, så har filosofien
uppfostrat grekerna till Kristus" (Klemens). Själfva
gnostiker, satte de Kristi betydelse i att meddela
en för evangeliet främmande högre insikt, vishet
(grek. gnosis), åt dem, som icke behöfde honom i hans
egenskap af återlösare – försoningsoffer för synden
och lösepenning åt djäfvulen: "Gud Logos sändes som
en läkare åt syndarna, men som en lärare i gudomliga
mysterier åt dem, som redan äro rena och icke längre
synda" (Origenes). Hellenismens intellektualism var
därmed erkänd. Men den fara för polyteism, som låg i
föreställningen om den underordnade Logosguden och
som blef akut genom Arius (d. 336; se Arianism),
afvärjdes genom Nicenska formeln af 325 och den
store Athanasios (d. 373).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free