Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känsla af Jahves öfverväldigande närhet, som gjorde
Gud till den enda verklighet att ytterst räkna med,
var trots sin teoretiska partikularism – de andra
folkens gudar förnekas ej – religionshistoriskt vida
betydelsefullare än en teoretiskt utförd monoteism,
som ej förnimmer Guds lefvande makt. Inom judendomen
hota Guds etiska, allsmäktiga höghet och hans
religiöst verksamma immanens att gå i sär. Jesu
originalitet är deras enhet: ingenstädes är Guds
fullkomlighet så strängt etiskt häfdad, ingenstädes
Guds närvaro så lefvande förnummen. För kristen
fromhet, i mån af dess sanning och förverkligande,
ske sålunda gudsuppenbarelse och gudsumgängelse i
allt det, som vederfares den enskilde och släktet
och blir hans och dess historia. Frälsningshistorien
igenkännes af den enskilde som Guds handlande med
honom (den lutherska katekesens ständiga "mig" och
"för eder") och fortsattes för honom i hans egna öden.
III. Moses och profeternas förening af religion och
sedlighet fulländades i evangeliet. Konflikt mellan
religiösa och sedliga plikter, som är karakteristiskt
för annan religion (Mark. 7: 11–13), uteslutes af
Jesu gudsdyrkan (Matt. 5: 23–26; 6: 12; 18: 27–35,
25: 40–55 m. fl.), som utan rest utgöres af den
strängare rättfärdigheten (Matt. 5: 20 och af den
i bönen uttryckta gudsförtröstan (Matt. 6: 25–34),
båda utöfvade i uppriktighet utan inre osanning
(Matt. 6: 1–18). Själfva den sedliga vandeln är
gudstjänst i anda och sanning (Jak. 1: 27, Hebr. 9:
14), de troende äro alla präster (Uppb. 1: 6),
offret består i lefnadens hängifvenhet och kärlek
(Rom. 12: 1; Fil. 2: 17) och i tack och lof (Hebr. 13:
15–16). Den institutionella kultens konsttermer:
gudstjänst, präst, offer, ha sålunda i enlighet
med profetismens och psalmfromhetens syftning fått
en etisk och personligt religiös betydelse. Det var
ingen motsägelse häremot, att de för kärleksmåltiderna
och nattvarden framburna gåfvorna betecknades som
offer. Men öfvergången till en hednisk eller levitisk
uppfattning af offer och präst låg nära till hands,
när man tillämpade ordet offer på nattvardselementens
egenskap att utgöra Kristi lekamen och blod. Prästen
"efterliknar det som Kristus gjorde och frambär åt
Gud Fader ett sannskyldigt och fullständigt offer
i kyrkan" (Cyprianus, d. 258). Offret "efterliknar
alltjämt till vår absolution den enfödde sonens
lidande" (Gregorius den store). Ja, "vårt offrande
är icke endast en framställning (af Kristi död), utan
ett verkligt offrande, det är det offrade föremålets
frambärande genom offerprästerna" (Albertus Magnus,
d. 1280). Mässoffret är en institution, analog
t. ex. med det indiska offret, hvilken utöfvar sin
religiös-magiska verkan oberoende af en troende och
bedjande menighets närvaro, och förlänar åt prästen
en öfvernaturlig makt och värdighet. Prästen förfogar
öfver gudomen.
Oppositionen i den personliga religionens
namn tystnade aldrig fullständigt och vann mot
medeltidens slut i styrka, tills Wycliffe (d. 1384),
hans zelotiske efterföljare Hus (d. 1416) och
reformatorerna upprättade det allmänna prästadömet
och en kult, som i likhet med den synagogala utgör
personlig gudsgemenskap kollektivt utofvad, icke i
likhet med tempeltjänsten en själfständigt verkande
sakral inrättning. Gentemot uppfattningen af nåden som
sakliga gåfvor från ett heligt institut genomförde
reformationen den tanken, att Guds nåd är alltigenom
personlig, bestående i syndaförlåtelse och mottagen
genom tro.
Den evangeliska enheten mellan kultens och kallets
gudstjänst har formulerats af Kant, då han som
vidskepelse betecknar hvarje försök att vara Gudi
välbehaglig utom genom ett sedligt lif.
IV. Asketisk-mystisk innerlighet och evangelisk
innerlighet. Till kristendomens särart plägar
räknas dess förmåga att ingå i nya förbindelser,
hvilken framträder såväl i fråga om nationalitet som
i fråga om teori. Islam förblef länge en arabisk
religion och är det i viss mån ännu. Buddismen
nådde under århundraden en ofantlig utbredning
och sin teoretiska och rituella utformning och
organisation inom det i stort sedt likartade indiska
kulturområdet. Kristendomen lösrycktes strax efter
sin uppkomst från sitt judiska ursprung, hvarvid det
oerhörda inträffade, att de kristne för sin räkning
usurperade judendomens egen bibel. Förmågan att
lefva sitt lif i en ny och främmande värld hämtade
evangeliet icke från något universalistiskt program
i Jesu förkunnelse, hvilken tvärtom begränsade sig
till judarna, utan den låg i saken, i evangeliets
koncentration på det mänskligt väsentliga samt
i att det ej upprättade eller kritiserade former
och institutioner, icke heller befattade sig med
kulturens och statslifvets spörsmål och de ekonomiska
och sociala förhållandena. Evangeliets väsen är en ren
och stark innerlighet, som dock icke isolerar det inre
lifvet, utan uppfattar bön, betraktelse, rättfärdighet
och verksam kärleksbevisning som förening med
Gud. Samma innerlighet framträder i kristendomens
förmåga att ikläda sig olika teoretisk dräkt. Denna
nya uppenbarelsereligion rönte det ödet att möta en
kultur, öfverlägsen dess egen. Af de hellenistiska
lärorna upptogos direkt och utan svårighet den cyniska
och stoiska predikan; platonismen och aristotelismen
ha båda spelat en viktig roll vid dogmbildningen,
dock med afgjordt företräde för den förra under
kristendomens första årtusende. När Aristoteles,
delvis äfven genom araberna, blef mera bekant i 12:e
årh., gjorde sig denna tankevärld närmast förnummen
som en farlig modernism, som äfven fördömdes, tills
Tomas från Aquino (d. 1274) af den uppförde åt den
katolska tron en storslagen tankebyggnad, hvilken nu
i sin ordning gentemot det moderna tänkandet af Leo
XIII och Pius X upphöjts till kyrkans enda erkända
teologi. Samtidigt bevittna vi, hur kristendomen
särdeles efter Kant är i färd med att skarpare
urskilja sitt eget väsen och skapa åt sig en ny dräkt
i den nutida bildningen. Andra teoretiska utformningar
komma till stånd inom den indiska och inom den
östasiatiska kulturen, äfven om nestorianernas
anpassning från 7:e årh. framåt och jesuiternas i
17:e och 18:e årh. visade sig förhastad, i det
man ville medelst ackommodation åstadkomma hvad som
kan ernås endast genom kristendomens i det sista
seklets världsmission ånyo i allt vidare omfattning
manifesterade inneboende religiösa kraft.
I den antika Medelhafsvärlden hade före kristendomen
en själfständig innerlighet af annat kynne än de
judiske psalmisternas och evangeliets utbildat
sig särskildt inom den platonska strömningen. Dess
teoretiska bakgrund var dualismen mellan ande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
