- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1355-1356

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

materia; kroppsligheten är det ondas och olyckans
upphof, genom asketisk rening och kontemplation
ernås frälsning och ett själfständigt inre lif af
gudomlig art. Munkidealet syntes vara oundviklig
konsekvens af en sådan asketisk pessimism. Det började
äfven praktiseras såväl inom hellenismen som inom
orientaliska kulter. Bibeln, med dess lära om Guds
goda skapelse, om historien som uppenbarelse och om
viljan, ej materien, som det ondas säte var främmande
för dualismen mellan ande och materia; till och med
Paulus’ motsättning mellan lifvet efter köttet och
lifvet efter anden skiljer sig alltid klart från
den platonska dualismen (t. ex. 2 Kor. 7: 1). Att
den s. k. gnosticismen med dess dödliga fördömelse
af skapelsen, med dess motsättning mellan G. T:s
Jahve och Jesu Kristi Gud och Kristi lösslitande
från uppenbarelsehistorien öfvervanns, är fornkyrkans
yppersta teoretiska bragd. Därmed var dualismen i dess
farligaste form undertryckt. Men världsförakt (odium
generis humani
) och asketisk stränghet förenade sig
med urkristendomens eskatologiska väntan. Först dess
nya andekraft förmådde ur den hellenska pessimismen
och andra utombibliska och mot bibelns andemening
stridande förutsättningar skapa en asketisk-mystisk
religiositet med munklif och kontemplativ innerlighet
i stor stil. Idéerna och kraftkällan till den kristna
asketismens och mystikens sammansatta skapelse kommo
sålunda icke från samma håll. Alltsedan röra sig i
det kristna fromhetslifvet i otaliga variationer, ofta
förbundna hos samma individer, två hufvudströmningar,
den ena platonsk och nyplatonsk (se Plotinos
och Dionysios Areopagita), den andra mer i
öfverensstämmelse med den bibliska fromheten. Den
förra, som ytterst syftar till en opersonlig
oändlighet och enhet, har sällan blifvit så konsekvent
uttryckt som i mäster Eckarts (se d. o.) teori (i
praxis och i sin folkliga predikan inlägger han ett
positivare innehåll): godhet är endast en dräkt åt
Gud, som döljer hans sanna, förborgade väsen; den
personlige Guden är en lägre föreställning i stället
för det förborgade gudomsväsendet, hvari människans
"gnista" eger andel och hvari personligheten har
att uppgå. Den senare strömningen kännetecknas af
den paulinska motsättningen synd och nåd – Juliana
af Norwich (d. 1442) såg "intet svårare helvete än
synden" – och utmynnar i Luther. En principiell
betraktelse igenkänner hos dessa två hufvudformer
af religiös innerlighet inom kristendomen viktiga
åtskillnader a) i fråga om frälsningens förhållande
till etiken: sedliga plikter och ideal betraktas
å ena sidan som endast en förberedelse eller ett
medel (vita purgativa) för verklig gudsgemenskap
(vita contemplativa) och som ett kriterium på de
mystiska erfarenheternas sundhet, å andra sidan
som en utöfning af gudsgemenskapen, en gudstjänst;
b) historien är i förra fallet utan betydelse – på
sin höjd symboliserande tidlösa sanningar – eller
besvärlig för fromheten, i senare fallet innehåller
den Guds handlingssätt med mänskligheten och utgör
grundval för gemenskap med honom; c) å ena sidan en
fjärran, luftig frihet och oberördhet ("afskildhet
är förmer än kärlek", Eckart), som ytterst är höjd
öfver hvarje slags auktoritet, å andra sidan ett allt
starkare betonande af personlig och sedlig auktoritet
(fullkomligt beroende ger fullkomlig frihet,
Luther); d) å ena sidan upphöjas väsensgemenskap
(en substantiell sammangjutning, unio
substantialis
) och brudgemenskap (unio sponsalis)
i det religiösa förhållandet; å andra sidan
ställes det andliga barnaskapet (unio filialis)
högst på fromhetens skala; i förra fallet en högre
uppskattning af extatiska sinnestillstånd (utan
ringaktning af de sedliga plikterna), i senare fallet
en högre uppskattning af förtröstan och af uppriktig
själfförglömmelse – ödmjukheten är som ögat, den ser
allt, blott icke sig själf, Johann Arndt (d. 1621) –
inför lifvets stora uppgifter, idealets skönhet och
Guds verk (utan ringaktning för den viktiga roll,
som extatiska erfarenheter spelat i uppenbarelsens
historia), rädslan för känsloväsen och vikten, som
lagts på samvetslifvet och på den personliga sedliga
själfständigheten, kunna förläna denna fromhetsart
en viss kärfhet (Amos, kalvinismen, jansenismen,
kantianismen, Newman, Kierkegaard), som dock icke
är väsentlig (Hosea, Paulus, Augustinus, Luther);
e) afståndet mellan Gud och människa uppfattas af
den förra mystiken väsentligast som ett afstånd
mellan den andlige och den – eller det – oändliga,
mellan efter hvartannat och förändring i tiden –
och försjunkandets och evighetens tidlöshet, mellan
mångfald och enhet, af den senare, evangeliska arten
af mystik såsom ett afstånd mellan det, som är,
och det, som borde vara, mellan människans synd och
skuld och Guds helighet. Martin Luther egde ett fint
öra för alla innerlighetens röster i motsats mot
religionens förgrofvande till byteshandel, präst-
och munkvälde, sakramentsmagi, extra prestationer
och ocker på vidskepelsen. Han hugnades af den
kvietistiska mystiken i den s. k. Tyska teologien
(öfv. af J. H. Thomander, "Om det fullkomliga goda")
– "näst bibeln och den helige Augustinus har ingen
bok mig förekommit, hvaraf jag mera lärt och vill
hafva lärt, hvad Gud, Kristus, människan och all
ting är", 1520 – och af en Bernhards brudsymbolik,
använd af Luther t. ex. i skriften "Om en kristen
människas frihet" (1520; öfv. af F. Fehr), där den
platoniserande dualismen mellan ande och kropp bildar
teoretiskt underlag: enligt den andliga naturen, som
man kallar själ, är "en kristen människa den friaste
herre öfver allting och ingen underdånig"; enligt den
kroppsliga naturen, som tvingar henne att umgås med
människor och göra gärningar, är "en kristen människa
alltings tjänstaktiga tjänare och hvar man underdånig"
(jfr Augustinus till Ps. 99, 7: "Kärleken göre dig
till tjänare, enär sanningen gjort dig fri"). Men
för sin själ vann Luther ingalunda hjälp i någon
kontemplativ oberördhet eller asketisk ifver, utan
hans andliga situation tillspetsade sig till en fråga
uteslutande om skuld och förlåtelse. Melankolikerns
förtviflade erfarenhet tvang honom från hvarje
slags själfbetraktelse och själfkultur i mystikens
stil öfver till betraktelsen af Gud, som för honom
blef icke det förborgade väsendet bortom eller i
mångfalden, utan uppenbarelsens verksamma vilja,
hvars öfverväldigande närhet Luther profetiskt
förnummit och uttryckt mäktigare än någon af
uppenbarelsereligionens stormän efter Paulus. För en
sådan, evangelisk innerlighet blefvo alla jordiska
kallelser likvärdiga och gudstjänst, i den mån de
utföras i förtröstan och trohet – en tanke, som ej
sällan dyker upp i medeltidsmystiken, men först hos
Luther bryter igenom och omlägger fromheten till
tro på förlåtelsen, såsom kärnan i gudsumgängets
mysterium, och till kallelsetrohet såsom det kristna
lifvets form.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0710.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free