- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1357-1358

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Saligheten är icke blott något kommande, utan något
närvarande ("där syndernas förlåtelse är, där är
ock lif och salighet") och upplefves icke blott
i bönen och kontemplationen, utan äfven under
kallelsearbetet. Luther visste med sig själf,
att ingen "sedan apostlarnas tid", icke ens
"Augustinus eller Ambrosius" "så härligt och klart
stadfäst, tröstat och undervisat de världsliga
ståndens samveten". Genom detta ideal och genom
afgjordheten och den skapande ursprungligheten och
rikedomen i sitt religiösa snille inleder Luther (se
d. o.) en ny epok i kristendomens historia trots den
negativitet, som alltjämt vidlåder hans betraktelse
af de jordiska samfunden och de mänskliga sysslorna
och som jämte mycket annat kännetecknar honom som en
medeltida människa. Glimtvis framskymtar ett större
sammanhang. Men först den nyare protestantismen
(Lessing, Herder, Geijer, Grundtvig, Hegel,
Carlyle, Seeley, Ritschl) har gifvit åt kallelsen
icke blott rätt och allmängiltighet som den af Gud
förordnade platsen för den kristnes sedlighet i
motsats mot munkidealet – "de tjugu år jag tillbragt
i kloster äro borta och förlorade, jag är kommen för
själarnas frälsning och för kroppens hälsa" (Luther)
– utan äfven ett positivt innehåll såsom ett led och
medarbetarskap i Guds under motsättningar, tragik och
ogenomträngliga komplikationer sig förverkligande
världsplan. Stundom har denna kallelsetanke
gjorts gällande på sådant sätt, att kristendomens
öfvervärldslighet satts i fara.

Litt.: (utom urkunderna: N. T., den öfriga
fornkristna litteraturen etc.) A. Harnack,
"Lehrbuch der dogmengeschichte", I–III (1885–89;
4:e uppl. 1905), "Grundriss der dogmengeschichte"
(1889–91), "Kristendomens väsen" (öfv., 2:a
uppl. 1904), F. Loofs, "Leitfaden zum studium der
dogmengeschichte" (4:e uppl. 1906), O. Pfleiderer,
"Die entwicklung des christentums" (1907),
G. Krüger, "Das dogma von der dreieinigkeit
und gottmenschheit" (1905), N. J. Göransson,
"Gudsförhållandets kristologiska grund", I,
II (1909–10), G. Aulén, "Den kristna tankens
tolkning af Jesu person" (1910), H. von Schubert,
"Grundzüge der kirchengeschichte" (2:a uppl. 1904),
P. Wendland, "Die hellenistisch-römische kultur
in ihren beziehungen zu judentum und christentum"
(1907), Fr. Cumont, "Les religions orientales dans le
paganisme romain" (1907), S. A. Fries, "Jesu lif"
(1902), E. Stave, "Jesu lif" (3:e uppl. 1911),
A. Sabatier, "L’apôtre Paul" (3:e uppl. 1896),
G. A. Deissmann, "Paulus" (1910), T. Zahn,
"Skizzen aus dem leben der alten kirche" (3:e
uppl. 1908), Y. Hirn, "Det heliga skrinet" (1909),
H. Holmquist, "Gamla kyrkans historia" (1907),
E. Billing, "De etiska tankarna i urkristendomen"
(1907 ff.), P. Eklund, "Den apostoliska tron i
Martin Luthers katekesutläggning" (1897), och
N. Söderblom, "Religionsproblemet" I, II (1910).
N. S.

Kristendomsförföljelser i den äldsta kyrkan. Romerska
staten vid Jesu tid var religiöst indiflerent;
religionssynkretismen hade fritt fält. Som garanti
för statens intressen kräfdes blott, att bekännarna
af de många religioner, som trängdes inom Korns
välde, skulle erkänna riket genom att svärja vid
den romerske kejsarens genius eller offra inför hans
bild (kejsarkulten). Toleransen var sålunda byggd på
polyteism. Judarna voro monoteister, kunde ej offra

åt kejsaren; men säregna förhållanden hade ändock
gett dem ställningen af en religio Hcita ("tillåten
religion"). Så länge de kristna kretsarna till det
yttre kvarstodo inom judendomen och dess synagogor,
hade de därför lugn; blott vid enstaka tillfällen,
då den lagliga romerska ordningen icke fungerade,
före-kommo begränsade förföljelser från judarnas
sida (vid Pilatus’ afgång omkr. 35, då Stefanus föll
offer, aposteln Jakobs död 44, Jakobs, Jesu broders,
död omkr. 63). Ej heller kejsar Neros förföljelse
64 synes ha varit en statsaktion mot kristendomen,
utan ett tillfälligt utbrott af en skrämd despot,
sammanhängande med Korns brand.

Annorlunda blef förhållandet, då efter judarnas uppror
66-70 skillnaden mellan kristna och judar började
bli aktuell för staten. Kristendomens mono-teisni
var ej förenlig med den hedniska statens kraf;
dess vägran att ge kejsaren hvad Gud tillhörde blef
statsförbrytelse, dess förnekande af alla andra
gudar ateism och dess proselytm åkeri och kraf
på univer-salism en fara. Den första af medveten
motsättning mellan romerska staten och kristna kyrkan
framkallade förföljelsen var kejsar Domitianus’ 95
ff., från hvilken sannolikt Uppenbarelseboken och l :a
Klemens’ bref härröra. - Af särskild betydelse blef
ett bref, som kejsar Trajanus omkr. 112 skref till
Plinius i Bitynien som svar på dennes förfrågan, huru
man borde behandla de kristne. I bref vet möta tre
principer: 1) anonyma anklagelser få ej upptagas, 2)
ej heller skola de kristne af myndigheterna uppspåras,
3) men om de bli öppet anklagade och ej vilja
förneka sin kristendom, måste de som statsförbrytare
straffas. Trajanus’ bref blef snart allmänt kändt och
kom genom sin måttfullhet att bli den bestämmande
normen ända till kejsar Decius, 249. Inga allmänna
af staten ledda förföljelser förekommo alltså under
denna tid; de många förföljelserna voro blott lokala
och af ringa omfattning och berodde oftast på en
uppretad folkstämning, framkallad af yttre olyckor
och tro på de kristne som utsväfvande ateister,
underblåst af judarna. Nästan hvarje år förekommo på
så vis i någon trakt af riket kristna martyrier. En
skärpning inträdde under Marcus Aurelius (161- 180),
då de största lokala utbrotten skedde; i Lug-dunum
(Lyon) och Vienna (Vienne) i södra Gallien kräfde
en förföljelse år 177 omkr. 48 lif; år 180 ledo
12 kristna från Scilli i Afrika martyrdöden i
Kartago. Under Septimius Severus (193-211) kom med
kejsarens gillande ett utbrott i flera provinser 202
ff., hvars mest berömda offer voro Origenes’ fader
Leonidas i Alexandria och Perpetua och Felici-tas
i Kartago; ej heller då kräfde förföljelserna några
större mängder lif. Och efter 203 följde en mer än
40-årig fred för de kristne, då kosinopolitis-men
och religionssynkretismen härskade i rikets ledning.

En ny fas i förföljelsernas historia kom med den som
gammal hednisk romare kännande kejsar Decius. Han såg
i kristendomen rikets stora fara; med honom begynna
de stora, af staten ledda, hela riket omfattande
förföljelserna mot de kristne; principen blef nu:
de kristne skola som statsförbrytare och ateister
uppsökas och utrotas (om Decius’ förföljelse 249
ff. se Decius). Den fortfor under Gallus och ännu
mer systematiskt under Valerianus (253-260). Många
kristna räddade sig då genom att af ämbetsmännen köpa
sig falska intyg på, att de offrat åt kejsaren

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0711.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free