Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1365
Kristian
1366
svenska adelsmän in på att erkänna K. som konung
mot löfte om glömska af det framfarna. Stockholm
försvarades ännu med tapperhet af Sten Stures änka,
Kristina Gyllenstierna, men gaf sig 5 sept. mot
liknande löften. Efter ett uppehåll i Danmark blef
K. l nov. hyllad på Brunkeberg och 4 nov. krönt af
Gustaf Trolle. Han hade häfdat sin rätt som arfkonung
och ville icke vid kröningen hedra någon svensk man
med riddarslag. Svek fruktade dock ingen. Men eggad
af Gustaf Trolles hämndgirighet och lockad af Didrik
Slaghecks och Jens Beldenaks lömska råd att ej hålla
tro och lofven till kättare, lät K. Gustaf Trolle
anklaga Sten Stures vänner och därefter fängsla
samt nästa dag (8 nov.) utan laglig rättegång (14
andliga domare dömde dem för kätteri) af rätta dem
("Stockholms blodbad"). Under sken af lag och rätt
sökte han hämnas på och straffa dem, som så länge
trotsat hans makt, och för att framstå som den,
där verkställde påfvens dom, offrade han också
män, som senare främjat hans planer. Dels under
hemresan genom Sverige, dels genom utskickade i
de olika landsorterna, t. o. m. i Finland, lät han
sedermera utföra nya våldsdåd. Omkr. 600 personer,
t. o. m. barn, föllo offer för hans grymhet, och
Kristina Gyllenstierna jämte flera andra adliga
damer fördes fången till Danmark. Sägnen har väl
sedermera öfverdrifvit hans missdåd, men grymheten
och trolösheten väckte i hela Sverige en rättmätig
förbittring mot "Kristian Tyrann", och K., som måhända
hoppats med ens nedslå allt motstånd mot unionen
med Danmark, gjorde tvärtom genom sin framfart denna
förening fullständigt om intet. Ee-dan i febr. 1521
försiggick en resning i Sverige mot K., och i
aug. blef Gustaf Vasa, som ställt sig i spetsen för
frihetsrörelsen, vald till riksföreståndare; K. måste
därför snart uppge hoppet att återvinna sitt välde.
Från denna stund var ödet honom ständigt vidrigt,
och den hjälp, han väntade från sin svåger kejsar
Karl V, erhöll han ej; däremot hotade snart faror
från annat håll. Lybeckarna hyste gammalt groll
till honom, därför att han gynnade Nederländernas
handel i Norden och sökte göra Köpenhamn till en
stapelstad för handeln på Östersjön; vid nyårstiden
1521 planlades t. o. m. ett stort handelskompani,
omfattande alla Nordens länder och med säte i
Nederländerna. Lybeckarna slöto sig därför till
svenskarnas resning och sköflade bl. a. Bornholm och
Helsingör (1522). Till farbrodern, hertig Fredrik,
hade förhållandet alltid varit spändt, men i aug. 1522
måste K. ingå en förödmjukande förlikning med honom
och bl. a. afstå från den länsrätt öfver Holstein,
som kejsaren året förut tillerkänt honom. Ej blott
adeln, utan äfven en stor del af allmogen hade
K. retat emot sig genom att använda Sigbrit till
rådgifvarinna. Från hösten 1517 (efter Dyvekes
död) hade hon hela finansförvaltningen om hand
och deltog, under konungens frånvaro från Danmark,
jämte drottningen i rikets styrelse samt kräfde tunga
skatter. Eljest sökte K., förvisso enligt Sigbrits
råd, höja borgarståndet och förbättra de lägre
klassernas ställning; ja, han sträfvade väl närmast
efter att grundlägga ett starkt envälde, understödt
af dessa samhällsklasser. Redan 1514 utgaf han en
mot kringresande utländska köpmän riktad förordning
för Köpenhamn och de andra själländska stä-
derna och utsträckte den sedermera till hela
Danmark; adel och prästerskap förbjödos att idka
köpenskap, under det handtverkcrierna inskränktes
till städerna. 1521 kom en förordning om skeppsvrak,
hvilken förbjöd den allmänt brukliga utplundringen
af skeppsbrutna, och senare en annan, som fördömde
"den onde og ukristelige skik ät saelge bönder som
andre ufornuftigc kreaturer", d. v. s. en och en utan
medföljande jord. Vidare lindrades "vornedskabet",
så att bonden fick rätt att lämna sitt födelsegods,
om han där led orätt. Därjämte sökte K. sätta en
gräns för prästerskapets och munkarnas världsliga och
öfverdådiga lefnadssätt samt utvidga konungamaktens
inflytande vid biskopsstolarnas besättande. Han
ville också förbättra undervisningen, och redan 1519
erhöll han tack vare sin morbroder Fredrik den vise
af Sachsen lärare från Wittenberg för att utbreda
reformationen; de rönte dock blott ringa framgång och
lämnade snart landet. K. var alltså i många stycken
före sin tid, men hans reformer voro föga förberedda
och af stannade också med hans eget fall.
Under den allmänna jäsningen lät K. vid jultiden 1522
inkalla en herredag i Kalundborg, men de jylländske
biskoparna och några adelsmän samlades dessförinnan i
Viborg och beslöto fördrifva K. samt söka understöd
hos hans farbroder. K. lofvade nu sammankalla en
allmän riksdag, till hvilken också köpstäder och
bönder skulle sända sina förtroendemän och där alla
klagomål skulle undersökas och af-hjälpas. Men utan
att afvakta denna sände honom de sammansvurne
20 jan. 1523 ett uppsägelsebref. Då tappade
K. h. o. h. modet, inlät sig i underhandlingar
och drog sina trupper ur Jylland, hvarigenom hans
anhängare tvungos att affalla. K:s vankelmod belyses
bäst däraf, att han en natt flera gånger seglade
fram och tillbaka öfver Lilla Belt utan att kunna
fatta ett af görande beslut.. Af fruktan för hans
nyckfullhet tordes ingen nu ge sig i hans våld,
och hans parti minskades också dag för dag. 26 mars
hyllades Fredrik I i Viborg, där K:s lagar offentligen
uppbrändes som "skadliga och stridande mot goda
seder". Utan försök till motstånd lämnade K. 13
apr. Köpenhamn och drog med sin familj och en skara
trogna anhängare till Nederländerna i hopp att där
finna hjälp. Köpenhamn och Malmö höllo sig en tid i
förbidan på hans återkomst med undsättning; men Sören
Norbys nederlag i Skåne 1525 stängde hvarje utsikt
för K. att återvinna kronan i Danmark. Emellertid
hade K. sökt bistånd äfven i Tyskland och fann i sin
nöd tröst i att träda i förbindelse med Luther,
till hvars lära drottning Elisabet innerligt
anslöt sig. De bosatte sig därpå i Lier i Brabant,
där minnet ännu lefver af "het hof van Denemarken"
och där Elisabet dog i jan. 1526, hvarefter barnen
fråntogos K. för att ej uppfostras som kättare. Men
då bägge hans motståndare, Fredrik I och Gustaf Vasa,
slöto sig till reformationen, uppträdde K. 1530 ånyo
som katolik, hvarigenom förlikning med kejsaren kom
till stånd. Slutligen kunde K. hösten 1531 samla en
här och flotta, men vid öfverfarten från Nederländerna
till Norge gingo 10 af hans 25 skepp förlorade. Likväl
landsteg han i södra Norge l nov. och hade till
en början framgång. Eiksrådet hyllade honom, han
belägrade Akershus och försökte t. o. m. ett infall i
Västergötland. Men då i maj 1532 en dansk och en lybsk
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
