- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1421-1422

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det var nära, att drottningen s. å. gjort allvar
af sin tronafsägelse. Hon framställde sin afsikt i
rådet för att kräfva dess samtycke och lät endast
med svårighet förmå sig att återtaga sitt beslut. Ett
nytt motiv hade tillkommit, som hon likväl endast i
dunkla ord antydde. Redan som barn hade K. enligt
egen utsago fattat motvilja mot den stränga
ortodox-lutherska religionsundervisning, som bjöds
henne. Hon hade aldrig varit "lutheran", skref hon
på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet
af olika religionsformer bildat sig en religion
efter eget hufvud, tills hon under umgänget med
högt bildade katoliker, såsom Chanut och Descartes,
mer och mer drogs till katolicismen. Huruvida andra,
mera världsliga eller personliga motiv inverkade,
torde vara svårt att säga. Redan 1651 förtrodde hon
sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo
och lät honom i hemlighet afvika ur landet för att
hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka, att ett
par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter,
Casati och Malines, ankommo under förklädnad följande
år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för
dem sin afsikt att bli katolik, och då de nekande
besvarade frågan, om henne ej kunde medges att
någon gång följa den lutherska religionens bruk,
utbrast hon: "då blir det nödvändigt att nedlägga
kronan". Ett par främlingar invigdes snart i hennes
innersta planer. K:s hälsa hade under öfvermåttet
af studier, regeringsbestyr och nöjen länge varit
vacklande. En fransk läkare, Bourdelot (se d. o.), som
rekommenderats till henne, ankom till Sverige 1652,
lyckades rädda hennes lif under ett sjukdomsanfall
och fick del af hennes hemlighet. Han spelade en roll
i hoflifvet, förmådde drottningen att afbryta sina
lärda sysselsättningar, men hatades också hjärtligt
och förtalades af de lärde främlingarna. Längre fram
år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande
representant för de katolska intressena, det spanska
sändebudet don Antonio Pimentel (se d. o.), och genom
honom trädde K. i förbindelse med Spaniens konung. Så
hade ställningen vid det svenska hofvet blifvit så
utomordentligt som möjligt, och K. själf blef ett rof
för en sinnesoro, som visade sig i hennes lefnadssätt
samt väckte uppseende och förtal. De hemliga katolska
sympatierna fingo därjämte i någon mån inverka på
den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade
sålunda bl. a. valet af ärkehertig Ferdinand till
romersk konung och svek därigenom de protestantiska
ständernas förväntningar i Tyskland. – Andra, allmänt
kända förhållanden bidrogo att göra ställningen under
de sista regeringsåren ohållbar. Med allt sitt snille
och skarpsinne saknade K. den verkligt praktiske
statsmannens egenskaper, förmågan att bedöma hvad
som läte eller icke läte sig göra, den orubbliga
viljan att fasthålla ett stort mål. Man kan ej
säga, att hennes namn i Sverige är fäst vid en enda
betydande reform, och alla hennes med större eller
mindre ifver omfattade planer efter afsägelsen voro
dömda att misslyckas; det var i det hänseendet något
ofruktbart i allt hennes görande. Särskildt visade
sig hennes praktiska oförmåga på det finansiella
området. Af naturen gifmild, älskade hon att med
slösande hand utströ skänker i penningar, donationer
och förläningar eller åtminstone löften om det ena
eller andra, utan att någonsin kunna
bilda sig en klar föreställning om sina verkliga
tillgångar. Statshushållningen råkade i en
ohjälplig oordning, godsafsöndringen till adeln
fortfor äfven efter 1650, och utgifterna för den
egentliga hofhållningen flerdubblades under de
sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget
rubbades, och man nödgades tillgripa utomordentliga
åtgärder, lån, anvisningar på ett kommande års
inkomster, indragning af löner och anslag m. m. Under
sådana förhållanden var det, som hofvet på grund
af en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till
Uppsala. Här tillkännagaf K. i febr. 1654 ännu en gång
inför rådet sitt beslut att ofördröjligen nedlägga
kronan. Alla invändningar voro fruktlösa, ständerna
sammankallades till början af maj, och K. sysselsatte
sig ifrigt med frågan om sitt blifvande underhåll. 1
juni daterades såväl hennes egen afsägelseakt
som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll
sig bl. a. full suveränitet för sin person och
domsrätt öfver sitt hoffolk samt befriades från
ansvar för den skuld, hvari riket under hennes
tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes
Norrköpings stad och slott, Ösel, Gottland och Öland,
de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt
de s. k. taffelgodsen i Pommern. Drottningen egde
tillsätta domare och ämbetsmän, äfven de kyrkliga,
samt af underhållsländerna uppbära inkomsterna,
som beräknades till omkr. 200,000 riksdaler
(omkr. 800,000 kr.). Vid hennes död skulle länderna
återfalla till Sveriges krona, och hon fick ej
afhända kronan någon del af desamma. 6 juni skedde den
högtidliga afsägelseakten, och samma dag kröntes Karl
X.

K. efter afsägelsen. Dagen efter afsägelsen lämnade
K. Uppsala. En eskader låg redo att föra henne till
Tyskland, men hon föredrog landvägen. Redan året förut
hade hon låtit utskeppa ett antal tapetserier, andra
konstföremål, böcker, handskrifter m. m., och nu fick
ett annat fartyg bortföra resten af de konstföremål
och dyrbarheter hon ville taga med sig. Hon
gjorde tämligen rent hus på Stockholms slott; dock
kvarlämnades bl. a. ett rätt stort antal taflor. Själf
färdades hon i mansdräkt genom Danmark, stannade några
dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd,
resan genom Tyskland och Nederländerna till Belgien,
där hon tillsvidare slog sig ned i Antwerpen. Här
uppackades hennes konstsaker och böcker, men en mängd
dyrbarheter måste snart säljas eller pantsättas för
att bestrida hennes penningbehof. Bortsedt härifrån,
tycktes allt te sig lysande och leende för den svenska
drottningen. Beundrares uppvaktningar, nöjen och
förströelser af olika slag aflöste hvarandra. Mot
slutet af året begaf hon sig till Bruxelles och
aflade där julnatten 1654 i hemlighet sin katolska
trosbekännelse. På våren 1655 uppsteg på påfvestolen
under namnet Alexander VII kardinalen Chigi,
med hvilken hon tidigare stått i förbindelse. Hos
honom sökte den spanske konungen åt de katolska
makternas ryktbara skyddsling bereda ett henne värdigt
mottagande, men påfven kräfde en offentlig öfvergång
till katolska kyrkan, och K. dröjde, så länge hon hade
hopp att få sitt underhåll från Sverige ordnadt på ett
mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon
omsider upp från Bruxelles, omgifven af ett lysande
följe utlänningar, och aflade 3 nov. (n. st.) i
Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Så
ställdes färden till Italien, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:00:15 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0743.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free