- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1423-1424

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hennes resa genom landet blef ett oafbrutet
triumftåg. Mot slutet af året anlände hon till Rom,
höll där 23 dec. (n. st.) sitt högtidliga intåg och
antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men skref sig
allt framgent endast Kristina Alexandra. Hon slog
sig tillsvidare ned i palazzo Farnese. Här ämnade
hon, enligt egen utsago, njuta af lugnet, egna sig
åt upphöjda betraktelser och från den trygga hamnen
åskåda dem, som ännu skakades af lifvets stormar. Men
annorledes vardt det henne beskärdt. K. blef aldrig
den kyrkans lydiga dotter, som påfven väntat. Hennes
fördomsfrihet och frispråkighet stötte de fromme;
man hade drömt om en rik gäst, som skulle strö guld
omkring sig, och drottningens penningförlägenhet
blef snart en känd sak. Hon omgaf sig med ett litet
hof, som, utvaldt med föga urskiljning, snart blef
en skandal i Rom. Både betjäning och hofherrar
bestulo och plundrade henne, det goda förhållandet
till påfven stördes, och politiska hugskott började
snart sysselsätta hennes oroliga hufvud. Den nära
förbindelsen med Spanien afbröts, och hon vände
sina blickar i stället till Frankrike. Dit begaf
hon sig 1656 och fick ett lysande mottagande. Hon
väckte uppseende och beundran och gjorde på en
kvinnlig iakttagare närmast intrycket af "en vacker
pojke". Med Mazarin inlät hon sig i hemliga planer,
åsyftande ett eröfringståg till Neapel, den tiden en
spansk besittning, planer, som den sluge kardinalen
åtminstone för syns skull tycktes gynna. Hon
återvände till Italien, men uppträdde åter 1657,
den gången föga välkommen, i Frankrike. Hon fick slå
sig ned i Fontainebleau, och där var det som hon,
utöfvande en suveräns höghetsrätt, 10 nov. lät på
ett upprörande sätt döda sin förste hofstallmästare
Monaldesco (se d. o.), som, efter hvad man antager,
utom annat till Spanien förrådt hennes politiska
planer. Trots den förbittring, som denna gärning
uppväckte, stannade hon kvar till följande vår,
då hon återkom till Italien; planerna på Neapel
hade under tiden gått upp i rök. I Rom flyttade hon
1659 till palazzo Riario (numera palazzo Corsini)
på högra Tiberstranden, som sedermera blef hennes
stadigvarande bostad, och här kunde omsider hennes
samlingar ordnas och uppställas. En annan förändring
i hennes lif inträdde samtidigt. Vid sin ankomst
till Rom hade hon bland många andra äfven gjort
bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en rikt
begåfvad man och en inflytelserik politiker. Hon
fattade för honom en djup böjelse, och han blef
den ende man, som K. verkligen älskat. Han blef
därjämte hennes oumbärlige rådgifvare, reformerade
hennes hof och bragte en viss reda i hennes trassliga
ekonomiska förhållanden. Snart befann sig emellertid
drottningen på nya resor. Karl X dog helt oväntadt
1660, och K. ansåg sig personligen böra bevaka sina
intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare
riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse
på sina underhållsländer; dock måste hon afstå från
rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon
den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna
förbehålla sig sina arfsanspråk, för den händelse
att den unge konungen skulle dö. Det väckte en storm
af förbittring; hon nödgades återtaga inlagan, och
ständerna uppsatte en eftertrycklig protest. Efter
någon tids vistelse i Norrköping begaf hon sig våren
1661 till Hamburg, där hon stannade omkr. ett år och
genom ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira
sökte ordna sina affärer. Först 1662 återkom hon
till Rom. Hon hade emellertid kommit på spänd fot med
förmyndarregeringen för Karl XI, som gjorde allt hvad
på den ankom att omöjliggöra hennes vistelse inom
svenskt område. Icke desto mindre beslöt hon sig
för att ännu en gång besöka sitt fädernesland. Hon
lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg
och kom 1667 till Sverige, men möttes snart af ett
förbud att medföra någon katolsk präst eller att
annat än i hemlighet hos den franska beskickningen
åhöra mässan. Hon lämnade förbittrad sitt gamla
fädernesland, som hon aldrig återsåg, men stannade
ännu en gång öfver ett år i Hamburg. Det är från denna
senare vistelse därstädes, som man har bevarad en
rad bref till Azzolino, hvilka öfver hennes karaktär
kasta en annan dager, än den, hvari hennes lefnad i
öfrigt ställt henne. Det var vidare här, som jämte
mycket annat den sällsamma planen sysselsatte hennes
inbillning att efter Johan Kasimirs afsägelse bli vald
till hans efterträdare i Polen. Hennes kandidatur
blef emellertid aldrig på allvar framställd, och
hon synes ha upptagit denna motgång med mycken
sinnesro. Hon återkom 1668 till Rom för att icke
vidare lämna denna stad. Omtanken om hennes underhåll
hade varit ett hufvudmotiv för hennes båda besök i
Sverige. Hon hade i själfva verket grundade skäl att
beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman
hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i
slutet af 1670-talet inlämnad afräkning skulle
hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60,000
rdr om året i inkomst i stället för de beräknade
200,000. K. hade därjämte en dryg förvaltning att
underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för
det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar
jämte underordnade tjänstemän samt agenter för
hennes penningtransaktioner på olika orter. Somliga
guvernörer, såsom P. Appelman i Pommern, bedrogo
henne skamligt. Vid sitt senare besök i Sverige
lyckades hon få Ösel och Gottland utarrenderade;
äfven för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men
förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska
godsen hemsöktes två gånger af krigens förödelser,
och Gottland intogs 1675 af danskarna. Det var under
dessa förhållanden, som hon gjorde ett par sällsamma
försök att trygga sina intressen. 1659 uppgjorde hon
sålunda en visserligen snart öfvergifven plan att
med kejsarens hjälp sätta sig i besittning af svenska
Pommern, och 1678, då hon ansåg, att Sveriges tyska
besittningar voro oåterkalleligt förlorade, önskade
hon få dem öfverlåtna åt sig mot afstående af sina
öfriga underhållsländer och sina fordringsanspråk
på svenska kronan och verkade för saken genom ett
särskildt ombud. Men därjämte underhandlade hon med
den svenska regeringen snart sagdt från första stunden
till den sista om utbyte af underhållsländerna
antingen mot ett större kapital eller mot en årlig
ränta eller slutligen mot hertigdömet Bremen. Det
var icke med små kraf, som hon uppträdde. Gamla
och nya fordringar beräknades en gång till nära
12 1/2 mill. riksdaler. Det var lätt för den svenska
regeringen att styrka vissa kraf, men andra hade
bättre grund, och Karl XI sökte, så godt han kunde,
tillfredsställa K. Så anvisades åt henne gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:26 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0744.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free