Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristlig fornkunskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framträdt i manchesterskolans principer. Rent
filantropiska rörelser och anstalter under
kristliga auspicier böra skiljas från den kristligt
sociala rörelsen; och denna bör begränsas till de
idériktningar och organiserade sträfvanden, som i
namn af kristendomens etiska grundsatser åsyfta mer
eller mindre vidtomfattande sociala reformer,
genomförda antingen med statshjälp eller med
själfhjälp eller också med samverkan mellan
dem båda. – Dessa idériktningar och sträfvanden
kunna ställas i viss belysning af särskildt den
medeltida kyrkans bemödanden att höja kroppsarbetets
värdighet och anpassa det ekonomiska lifvet efter
kristendomens lära. Deras framträdande och utveckling
stå emellertid i omedelbart sammanhang med dels
1800-talets industrialism och dennas samhälleliga
missförhållanden, dels den socialistiska agitationen,
hvars allmänna samhällskritik, liksom dess i viss
utsträckning materialistiska och antireligiösa
karaktär, i hög grad bidragit att väcka det
sociala intresset hos kyrkornas män. Sismondi
(1773–1842), tillhörande den reformerta kyrkan,
var en bland de förste, som af religiösa skäl
utdömde det extrema "laissez-faire", och inom
Frankrikes katolska värld intaga saint-simonisten
Buchez och abbé Lamennais platsen som den kristligt
sociala rörelsens föregångare, medan i England
Carlyles förkastelsedomar öfver industrialism,
ekonomisk liberalism och social egoism uppburos af
en mäktig religiös känsla. – Själfva namnet "kristlig
socialism" har sin egentliga upprinnelse i England,
näml. inom den krets af präster, jurister o. a.,
som i slutet af 1840-talet, sedan chartismen (se
d. o.) för sista gången flammat upp, särskildt under
inflytande af händelserna i Frankrike – enkannerligen
"nationalverkstäderna" – samlade sig kring tanken
på upprättande af kooperativa produktionsföretag,
egda och drifna af arbetarna själfva (jfr
Kooperation). Denna grupp, som 1849 bildade
Sällskapet för befrämjande af arbetarassociationer,
bestod af bl. a. F. D. Maurice, Ch. Kingsley och
J. M. Ludlow. De kallade sig kristliga socialister
för att därmed tillkännage sin afsikt "att bringa den
osociala kristendomen och den okristliga socialismen
på bättre vägar" samt rädda samhället undan den
ensidiga individualismens fara. I synnerhet indirekt
hade denna kristliga sociala rörelse en afsevärd
socialpolitisk betydelse. Efter midten af 1800-talet
växa de kristligt sociala sträfvandena fram i olika
länder, inom den romersk-katolska såväl som inom de
protestantiska kyrkorna. Naturligt nog framträda de
med hvar sin kyrkovärlds särkynne.
Inom den romersk-katolska kyrkan åsyfta, på grund
af katolicismens allmänna karaktär, de sociala
sträfvandena icke endast en omändring af de med
arbetarfrågan sammanhängande förhållandena, utan också
en omdaning af hela samhällslifvet på religionens
och familjens grundval samt under ledning af kyrkans
oinskränkta auktoritet. Visserligen utmärker sig
den sociala katolicismen ofta nog för en skarp
kritik af det kapitalistiska produktionssystemet,
penningräntan, hvilken i viss utsträckning blir,
liksom under medeltiden, brännmärkt som ocker (se
d. o.), frihandeln och frikonkurrensen, men som
regel vill den ingalunda upphäfva grunderna för den
nuvarande ekonomiska samhällsordningen (såsom den
privata eganderätten, arfsrätten, lönesystemet). Ett
hufvudmoment i dess program är det korporativa
systemet: yrkesorganisationer, blandade
(arbetsgifvare och arbetare) eller särskilda, men
parallella. Dessa organisationer skola utöfva
bestämmandemakten inom vederbörande yrkesområden,
fastställa arbetstid, lönesatser etc., hvarförutom
de skola som valkorporationer utgöra en ny grundval
för det politiska lifvet. F. ö. ges det här två
hufvudriktningar: en mer individualistisk eller
ekonomiskt liberal sådan, hvars utgångspunkt dock
är väsentligt skild från manchesterskolans, samt en
annan – f. n. den starkaste –, hvars program åsyftar
ett mer eller mindre långtgående statsingripande och
i öfrigt företer en viss statssocialistisk prägel.
Den socialreformatoriska katolska rörelsen fick
sin pontifikala sanktion genom Leo XIII:s encyklika
Rerum novarum af maj 1891, hvilken, utan att bryta
med den mer individualistiska åskådningen, gaf ett
ganska vidt svängrum åt statens rätt att inskrida
för främjande af en rättfärdigare gestaltning
af produktions- och fördelningsförhållandena. I
Frankrike och Belgien har den mer ekonomiskt liberala
riktningen haft sin styrka tack vare F. Le Play och
hans meningsfränder nationalekonomerna Cl. Jannet och
Ch. Périn. I Frankrike fick dock den af grefve de Mun
o. a. ledda gruppen Catholiques sociaux ett på samma
gång statsinterventionistiskt och patriarkaliskt
kynne, medan den 1896 framträdande Démocratie
chrétienne företer en mer demokratisk prägel. Den
af M. Sangnier 1899 igångsatta rörelsen "Sillon"
(plogfåran) fick, med sitt korporativ-socialistiska
och i flera afseenden progressistiska program,
stark fart, särskildt bland ungdomen, men beslöt
1910, efter undfångna förebråelser från påfven,
frivilligt sin egen upplösning. I Belgien kom i
slutet af 1860-talet till stånd en på själfhjälps-
och välgörenhetsprincipen grundad föreningsrörelse,
Fédération catholique; och i början af 1890-talet
uppstod, under ledning af seminarieprofessorn
Pottier och abbé Daëns, ett kristligt folk-
och arbetarparti med utprägladt progressistisk
läggning. Den katolsk-sociala rörelsen i Tyskland
är från sitt första framträdande oupplösligt
förbunden med biskopen i Mainz frih. v. Kettelers
(se d. o.) namn. I sin berömda bok "Die arbeiterfrage
und das christentum" (1864) framlade han, efter
en motivering, som tydligt gaf till känna en stark
påverkan af Lassalle, ett positivt socialpolitiskt
program, som sedermera vidgades dels af honom själf,
dels af hans medarbetare, domkapitularen Moufang. I
början af 1870-talet uppblomstrade en omfattande
katolsk-social föreningsrörelse. Den gick snart
tillbaka, men efterträddes af motsvarande rörelser
bland arbetare, småborgare och bönder. Inom det
katolsk-sociala Tyskland, som partipolitiskt närmast
hör hemma hos centern (se d. o.) och socialpolitiskt
följer ett moderat framstegsprogram, möta vi f. n.,
jämte andra organisationer, den kvantitativt starka
Volksverein für das katholische Deutschland
samt gesällföreningarna och arbetarföreningarna;
de sistnämndas fackafdelningar (de katolska
fackföreningarna) räknade 1909 omkr. 130,000 medl. De
interkonfessionella kristliga fackföreningarna (se
Fackförening) ha en katolsk medlemsmajoritet; striden
om de katolske arbetarnas kyrkliga tillåtelse att
tillhöra dem är f. n. afstannad. Österrike har en
riks- och kommunalpolitiskt mäktig katolsk-social
rörelse, som där antagit en antisemitisk karaktär,
skarpare än i Tyskland. Den af frih. v. Vogelsang
ledda skolan höll strängt på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
