- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1451-1452

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristofer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stenar, och dagen därpå kröntes han i Uppsala. 1442
valdes K. till konung äfven i Norge. I yttre
hänseende är hans regering märklig genom den ovilja
han visade emot östersjöstäderna af hanse-
förbundet. Visserligen måste han i början af sin regering
iakttaga en vänskaplig hållning till dem, och han
bemedlade 1441 t. o. m. det tioåriga stilleståndet
mellan dem och de nederländska städerna, men med
största motvilja bekräftade han (1441 för Danmark,
1445 för Sverige och Norge) deras privilegier. Däremot
främjade han de nederländska städernas handel med de
nordiska rikena. Mot slutet af hans regering (1447)
skärptes motsatserna mot de nordtyske hanseaterna
ytterligare, och rykten gingo, att K. hyste planer
på att i förbund med flera nordtyska furstar
h. o. h. krossa Lybecks makt och för detta ändamål
hade samlat stora skatter från sina tre riken. Äfven
emot Ryssland skall han ha varit betänkt på krig. I
sin handfästning hade K. lofvat svenskarna att arbeta
på Gottlands återförening med Sverige, men han
lade sig föga vinn om att hålla detta löfte. Hela
resultatet af hans tåg till Gottland (1446) blef
nästan ingenting annat än ett möte mellan honom
och Erik af Pommern, hvilken innehade ön och dref
sjö-röfveri därifrån. I afseende på unionsförhållandet
de tre rikena emellan betecknar K:s regering ett
nytt utvecklingsskede, i det han sökte organisera
en förening, i hvilken hvarje rike skulle åtnjuta
största möjliga själfständighet. K:s inre styrelse
var därför ock, åtminstone hvad Sverige beträffar,
betydligt olika hans närmaste föregångares. Ofta och
långa tider vistades han i Sverige, och under sin
frånvaro förordnade han särskilda riksföreståndare,
hvilka handhade regeringen och dömde konungens
dom. Då han var närvarande, satt han stundom själf
till doms, men vanligen uppdrog han sin domsrätt
åt några medlemmar af rådet. Märkligast är hans
regering därigenom, att en ny reviderad redaktion
af landslagen utfärdades (1442), den s. k. Konung
Kristofers landslag
(se Landslag). I afseende på Norge
är den förordning han 1444, efter samråd med norska
riksrådet, utfärdade om handeln på Bergen synnerligen
anmärkningsvärd. Hade den blifvit iakttagen, skulle
de hanseatiske köpmännens utsugningar i betydlig grad
inskränkts samt Bergen gått en bättre framtid till
mötes. Strax i början af sin regering hade K. att
bekämpa ett svårt bondeuppror i Jylland, efter hvars
kufvande bondeståndets ställning i Danmark i hög
grad försämrades. I Sverige härskade under hans
tid svår hungersnöd, och brödet måste uppblandas med
bark. Svenskarna gåfvo honom därför namnet Barkekonung
och klagade öfver de hårda skatterna. Äfven andra
anledningar till missnöje synas ha egt rum. För
att aflägsna dem sammankallade han Sveriges stormän
till en herredag i Jönköping, då han helt plötsligt
afled. Han ligger begrafven i Roskilde. - 1445 hade
K. förmält sig med Dorotea (se d. o.) af Brandenburg,
1449 omgift med K:s efterträdare Kristian I. -
K. synes ha varit en ganska godmodig och gladlynt
herre, som låtit de svenske stormännen sköta sig
bäst de ville, men i de svenska krönikorna har han
erhållit ett väl hårdt eftermäle. Orsaken därtill
torde vara, dels att skatterna till följd af den
rådande hungersnöden under hans tid
kändes tyngre än eljest, dels hans undfallenhet mot
den för svenskarna så förhatlige konung Erik och hans
brist på energi rörande Gottland, dels äfven den oro
och jäsning, som då rådde i allas sinnen efter de
föregående striderna.

l o. 2. E. Ebg. 3. K. H. K. (T. H-r.)

Kristofer, (ty. Christoph}, hertig af Mecklenburg,
koadjutor af Riga, son till hertig Albrekt VII af
Mecklenburg-Güstrow, f. 30 juni 1537, d. 4 mars 1592,
var från 1554 administratör af biskopsdömet Ratzeburg
och blef 1555 äfven koadjutor åt ärkebiskop Vilhelm af
Riga med successionsrätt till ärkebiskopsstolen. Hans
val framkallade emellertid i Livland häftiga tvister,
under hvilka både ärkebiskopen och koadjutorn
1556 tillfångatogos. Genom freden i Poswol 1557
framtvangs likväl af Sigismund II August i Polen
hans erkännande som koadjutor. Sedan Livland 1561
införlifvats med Polen som provins, sökte han hjälp
hos flera furstar och begaf sig äfven till Erik XIV
i Sverige. Denne mottog honom väl och förlofvade
honom 1562 med sin syster Elisabet (se d. o.), ty
han hoppades genom K. vinna öfverhöghet öfver hela
Riga stift och däraf göra en svensk vasallstat. Efter
ärkebiskop Vilhelms död (febr. 1563) gjorde K. också
ett försök att med svenskt bistånd bemäktiga sig
ärkebiskopsstiftet, men försöket misslyckades. Han
föll i polsk fångenskap i aug. 1563 och frigafs
först 1569, sedan han afsagt sig alla sina anspråk
på nämnda stift. Han lefde sedan i Mecklenburg i rätt
knappa omständigheter. Giftermålsunderhandlingarna med
Elisabet återupptogos emellertid, och 7 maj 1581 blef
han med henne förmäld. Livländska historieskrifvare
ge en mycket ofördelaktig teckning af hans
personlighet. Se A. Bergengrün, "Herzog Christoph von
Mecklenburg, letzter koadjutor des erzbisthums Riga"
(1899). Fr. W.

Kristofer (Christopher), grefve af Oldenburg,
lybeckarnas anförare i grefvefejden, f. 1502
(1. 1504), d. 1566, var den mellerste af grefve Johan
XIV:s af Oldenburg tre söner och sonson till danske
konungen Kristian I:s broder Gerhard. Af fadern
bestämd för det andliga ståndet, blef han genom sin
syssling Kristian II :s inflytande domherre i Köln,
flyttade 1524 åter till Oldenburg, men tillbragte
sin mesta tid hos landtgrefven Filip af Hessen för
att utbilda sig i krigiska idrotter. I slaget vid
Frankenhausen vann han sina sporrar och skall ha
utmärkt sig äfven under Wiens belägring af turkarna
1529. Genom umgänget med landtgrefven öfvergick han
till protestantismen och gynnade reformationen i
Oldenburg. Orättvist behandlad vid fädernearfvets
delning och så godt som fördrifven från sitt land,
slöt han sig till lybeckarna Wullenwever och Meier
för att återinsätta sin fångne släkting Kristian
II på tronen, hvilket 1534 gaf anledningen till den
efter honom uppkallade grefvefejden (se d. o.). Efter
Köpenhamns uppgifvande 1536


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0758.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free