Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristofer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gafs af det fjärde ekumeniska mötet i Chalkedon
(451), var väsentligen negativ: det är å ena
sidan icke två olika personer, utan en person,
odelad och oskiljaktig, och å andra sidan finnas i
denna person tvenne skilda "naturer", den gudomliga
och den mänskliga, som icke få sammanblandas eller
förvandlas. Det sista skedet af den gammalkyrkliga
kristologiens historia får sin karaktär däraf,
att det trots försök i motsatt riktning visade
sig vara omöjligt att med de gifna dogmatiska
förutsättningarna kunna fasthålla vid tanken på
Jesu ograverade mänsklighet. Man reagerade mot den
s. k. monoteletismen, enligt hvilken Kristus hade
blott en vilja, den gudomliga, och fastslog i intresse
att bevara hans sanna mänsklighet nödvändigheten
att antaga två viljor (det sjätte ekumeniska
mötet 680). Men då den mänskliga viljan tänktes
vara overksam, leddes man dock till ett upplösande
af det mänskliga. Den gammalkyrkliga utvecklingen
mynnade ut i den s. k. enhypostasiteologien: Kristus
vore icke utan mänsklig personlighet, men denna
hade sin tillvaro i den gudomliga personen. Denna
tankegång upprätthölls sedan århundraden igenom,
som den kyrkligt erkända. I realiteten betydde den
den mänskliga personens undergång. Kristus var icke
en verklig, individuell människa, utan ett gudomligt
subjekt, utrustadt med mänsklig natur i allmänhet;
det mänskliga blir något rent abstrakt i stället för
att vara personlig individualitet. Dock må man icke
tänka, att den biblisk-historiska Jesusgestalten
miste sin betydelse för fromhetslifvet, därför att
den mist sin betydelse för teologiens kristologiska
utprägling – bibeln själf, predikan och kult sörjde
härför. Särskildt under medeltiden trängde sig det
biblisk-konkreta, bredvid den alltjämt härskande
kyrkliga kristologien, fram på skilda vägar såväl
inom teologien – särskildt genom försoningsläran –
som i lekmannafromhetens värld – här må erinras endast
om Frans från Assisi samt därom, att medeltidens
främsta uppbyggelseskrift bär titeln "Om Kristi
efterföljelse".
Värdet af det gammalkyrkliga kristologiska arbetet
underskattas, om man genom de dialektiskt-abstrakta
formlerna låter blicken bortvändas från denna
kristologis innersta syfte. Positivt ville hela
detta väldiga tankearbete intet annat än ge ett
sådant uttryck åt vissheten om, att Gud själf i och
genom Kristus gjort sig känd för människorna, som å
ena sidan bevarar den rena monoteismen och å andra
Jesu historiska mänsklighet; att detta senare icke
lyckades, berodde på arten af det begreppsmaterial,
med hvilket man måste arbeta. Motivet till den
kyrkliga kristologiska utvecklingen låg inneslutet i
kristendomens väsen själft, nämligen i den förening
af det gudomliga och det historiska, på hvilken
kristendomens själfmedvetande hvilar.
3. Det i reformationen liggande kristologiska
fördjupandet. Detta fördjupande har sin inre grund i
den nya förinnerligade, personliggjorda frälsnings- och
trosuppfattningen. Kristendomen består för Luther icke
i några halft magiska sinnlig-öfversinnliga krafter,
som genom sakramenten ingjutas i människorna, utan
i Guds barmhärtiga och förlåtande sinnelag, som
möter oss i Kristus och som mottages af vårt hjärtas
omedelbara förtröstan. Härigenom knytes den kristnes
lif vida fastare och omedelbarare tillsammans med
Kristus själf, än det kunde ske
i den gammalkyrkliga kristologien med dess
intellektualistiskt eller naturalistiskt färgade
synpunkter på frälsningen. Är det centrala icke
längre en viss gudomlig lära eller ingjutandet
af sinnlig-öfversinnliga odödliggörande eller
heliggörande krafter, utan det personliga mötet
med en personligt fattad gudomlig kärlek, så måste
tonvikten i kristustolkningen på ett helt annat sätt
än förr ligga på själfva den personliga gestalten
och hans gärning, icke på något, som låter lösgöra
sig från personen såsom läran eller de omtalade
krafterna. I alla de religiösa lifvets svårigheter är
reformationens lösensord ett: fast vid Kristus; det
kristna gudsförhållandet är just på grund af honom och
genom honom hvad det är, han är Guds centrala gärning
i historien. "Vi kunna", säger Luther, "ingalunda af
egna krafter komma därtill, att vi skulle kunna lära
känna Gud, Faderns nåd och kärlek, blott genom Jesus
Kristus, vår Herre, som är Guds faderliga kärleks
spegel för oss, utan hvilken vi intet annat se än en
vred och förskräcklig domare". Han är vägen till Gud:
"när ditt eget förnuft eller dina egna tankar eller
någon annan vill visa dig en annan väg, så slut
blott dina ögon till och säg: Jag vill icke veta
af någon annan Gud än min Herre Jesus Kristus". Två
grundregler för kristologien hänga på det närmaste
tillsammans med denna reformationens centrala tanke
om, huru det kristna gudsförhållandet får sin karaktär
af förhållandet till Kristus. För det första: vår
uppfattning af Kristus och tolkning af hans person
bero icke på en noggrann kännedom om och adekvat
beskrifning af hans "väsen" och "natur", utan på vår
erfarenhet af hvad han har att ge oss. Melanchthon
har klassiskt formulerat detta så: "Hoc est Christum
cognoscere beneficia ejus cognoscere" (att känna
Kristus är att känna hans välgärningar). Från
denna synpunkt kan Luther säga skarpa ord om de
gammalkyrkliga kristologiska formlerna. För det
andra: i den konkreta bibliska Jesusgestalten måste
kristologien taga sin utgångspunkt, denna afvinnes
en kristologisk betydelse som aldrig förr i det
gamla dogmat.
Men trots denna i den nya frälsningsuppfattningen
liggande kristologiska fördjupning arbeta
reformatorerna icke medvetet på utgestaltandet
af någon ny kristologi. Man innesluter det
nya i de gamla formlerna. Dessa stå fast såsom
de "högheliga artiklar", hvilka bildade ett högt
skattadt föreningsband med den gamla kyrkan. Man
upptog dem i oförändrad gestalt, utan att på något
sätt söka utjämna dem med den nya trosinsikten. Och
icke blott detta. Man byggde också vidare på den
gamla grunden. Särskildt var detta fallet med Luther
och lutherdomen. Den närmaste anledningen härtill var
striden med de reformerte om arten af Kristi närvaro i
nattvarden. Genom den på enhypostasiteologien byggda
läran om "communicatio idiomatum" (egenskapernas
meddelelse) vill man förklara möjligheten att
tänka sig hela Kristus, äfven kroppsligheten,
närvarande vid nattvarden: Jesus handlar med
gudomligt själfmedvetande; då öfverföras de gudomliga
egenskaperna, såsom allmakt och allestädesnärvaro,
på den mänskliga naturen, och denna de gudomliga
egenskapernas meddelelse åt den mänskliga naturen
upphör aldrig. I motsats härtill behöll enligt
reformert åskådning hvar natur sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
