Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kritikast ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karpaterna också petroleum och jordvax. Vid Bilbao,
Salzgitter m. fl. st. finnas järnmalmer. Förekomsten
af fosforit är stundom af betydelse. Eruptiva
bergarter äro i det hela mycket sällsynta; dock finnes
teschenit i Karpaterna och Portugal, ofit i Spanien,
granit i Pyrenéerna. De mäktiga basaltbäddar,
som uppträda i Deccan och västra Nord-Amerika,
tillhöra sannolikt öfvergångsbildningar emellan
krit- och tertiärsystemet. – Inom den äldre delen
af kritsystemet har floran samma prägel som
jurasystemets, d. v. s. ormbunkar (särskildt
släktet Gleichenia), cykadéer (Zamites och
Pterophyllum) och barrträd (Sequoia) härska,
under det att dikotyledoner h. o. h. saknas, dock
med ett enda undantag: Populus primæva Heer, den
äldsta dikotyledonen. Inom den yngre gruppens flora
uppträda däremot dikotyledonerna i stor mängd
(pilar, popplar, lönnar, plataner, tulpanträd,
magnolior, fikon, laurinéer, araliacéer, proteacéer
och många flera), och denna flora närmar sig
tertiärsystemets. – Kritsystemets fauna är mycket
rik och omväxlande. Foraminiferer (rhizopoder)
förekomma i stor myckenhet; deras kalkskal ha
bidragit till bildningen af kritan, och deras
stenkärnor bilda ofta de gröna glaukonitkornen
i grönsanden. Äfven spongierna (svamparna) äro
mycket talrika, och deras kiselnålar ha till stor
del lämnat materialet till flintan. Korallerna
äro i allmänhet af mindre betydelse, ehuru lokalt
uppträdande i stor mängd. Sjöliljorna (krinoiderna)
äro sällsynta i jämförelse med deras förekomst inom
äldre system; dock finnas släktena Pentacrinus,
Bourgetierinus, Marsupites, Antedon, Uintacrinus
m. fl. Af mindre betydelse äro sjöstjärnor, hvaremot
sjöborrar (echinodermer) äro mycket vanliga, såväl de
reguljära (Cidaris, Salenia m. fl.) som de irreguljära
(Galerites och särskildt familjen Spatangidæ med
Micraster, Echinocorys m. fl.). Af blötdjuren äro
mossdjuren (bryozoerna) mycket talrika, och likaså
uppträda äfven armfotingarna (brachiopoderna) ganska
allmänt (såsom Terebratula, Magas, Rhynchonella,
Crania). Äfven musslor (lamelli-branchiater)
förekomma i stor mängd (Ostrea med Exogyra och
Gryphæa, Pecten, Inoceramus, Trigonia m. fl.,
äfven sötvattensformer, t. ex. Unio). Fam. Rudistæ
(Radiolites, Hippurites) är särskildt utmärkande
och förekommer inom vissa områden i utomordentlig
mängd. Snäckorna (gastropoderna) äro mindre talrika
och karakteristiska; de närma sig i allmänhet de
nu lefvande. De allra flesta äro hafsformer,
och blott några få ha tillhört sött vatten. Af
hufvudfotingarna (cefalopoderna) fortlefver
släktet Nautilus med några arter. Belemniterna,
med släktena Belemnitella och Actinocamax, utdö vid
kritsystemets slut, liksom ock ammoniterna. Jämte
talrika arter af det egentliga släktet Ammonites äro
äfven ammoniternas s. k. biformer (t. ex. Baculites,
Crioceras, Scaphites, Turrilites) karakteristiska. Af
kräftdjur förekomma såväl långsvansade (Glyphæa)
som kortsvansade (Dromiopsis, Callianassa), liksom
ock representanter för entomostraca och rankfotingar
(cirrhipeder). Fiskfaunans utseende undergår en
betydande omgestaltning. Förut härskade hajar och
emaljfjälliga fiskar (ganoider). Dessa sistnämnda
försvinna småningom och ersättas af benfiskar. Af
större reptilier funnos i äldre delar af kritsystemet
representanter för såväl Ichthyosaurus som
Plesiosaurus. Krokodiler, sköldpaddor, stora
ödlor och jättelika ormar uppträda tillsammans
med de kolossala, egendomliga dinosaurierna
(t. ex. Iguanodon) och den sista representanten
för flygödlorna (Pteranodon). Af fåglar finnas
såväl ratiter (Hesperornis) som karinater
(Ichthyornis). Däggdjur äro ej anträffade inom
lager, som med absolut säkerhet kunna hänföras till
kritsystemet.
Gränsen mellan kritsystemets och jurasystemets
marina lager är i mellersta Europa i allmänhet
skarp, i synnerhet då en sötvattensbildning
(wealden; läs ωī’ldən), som vanligen till
större delen räknas till kritsystemet, skjuter
sig emellan bägge, t. ex. i sydvästra England och
nordvästra Tyskland. I Medelhafsländerna sker
däremot öfvergången mellan dessa bägge system
småningom (genom den s. k. tithoniska etagen; se
Jurasystemet, sp. 305). Gränsen uppåt mot
tertiärsystemet är i mellersta Europa i allmänhet
skarp. Man har däremot tvistat om, hvar gränsen
mellan dessa system i västra Nord-Amerika bör dragas,
enär en flora med tertiär prägel förekommer i lager,
som hysa en kritfauna. Konsekvent böra dessa föras
till kritsystemet, enär den geologiska indelningen
gjorts efter faunan och ej efter floran, i hvilket
senare fall gränserna mellan de olika systemen
ofta skulle blifvit helt andra, än de nu äro. – Den
första geologiska klassifikationen af kritsystemet
gjordes efter de i nordvästra Frankrike och sydöstra
England uppträdande bergarterna eller deras lokala
benämningar. Enligt denna indelades kritsystemet
nedifrån uppåt i följande etager, underafdelningar
eller led: Undre grönsand, Gault, Öfre grönsand,
Kritmärgel och Krita. D’Orbigny har sedermera
föreslagit en annan indelning, hvars benämningar
äro valda efter de latinska namnen på de orter, där
ifrågavarande bildningar äro typiskt utvecklade. Denna
indelning har nu blifvit allmänt antagen och stämmer
för öfrigt ganska bra öfverens med den gamla. Dessa
etager äro: 1. Neokom (efter Neuchâtel) = Undre
grönsand, 2. Aptien, 3. Albien (namn efter
orter i södra Frankrike; dessa bägge etager motsvara
ungefär Gault, hvilken benämning ofta nyttjas i
deras ställe), 4. Cenoman (efter Le Mans) = Öfre
grönsand, 5. Turon (efter Tours) = Kritmärgel,
6. Senon (efter Sens) = Krita, hvarjämte tillagts
ett nytt led: Étage danien (efter Danmark),
motsvarande Yngre kritan. – Kritsystemets aflagringar
i Europa äro ingalunda likformigt utbildade. Man
kan urskilja två geografiska områden l. provinser:
1) den sydliga eller mediterrana och 2) den nordliga
eller central-europeiska. Till den förra räknas de
i södra Frankrike, Medelhafsländerna, vid Salzburg
m. fl. st. förekommande bildningarna. Dessa
utmärkas hufvudsakligen därigenom, att rudisterna
(Hippurites m. fl.) där uppträda i så stor mängd,
att de ofta bilda nästan hela bergartsmassan. Till
det norra krithafvets aflagringar räknas de i
Storbritannien, norra Frankrike, Belgien, Holland,
nordvästra Tyskland, Sachsen, Böhmen, vid Regensburg
(sydligaste punkten) och kring Östersjön uppträdande
bildningarna. Äfven där finnas visserligen rudister,
men arterna äro betydligt färre och individerna
både mindre och fåtaligare än i södra området. Endast
sällan (Böhmen) uppträda de här i så stor mängd, att
de utgöra viktiga delar af bergarten. Med undantag
af wealdenbildningarna äro öfriga i norra Europa
förekommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
