Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronojägare - Kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"bevakningstrakter", och antager äfven
extra kronojägare. Tjänstereglemente
fastställdes af Domänstyrelsen 12
febr. 1907. Ord. kronojägarbefattningar äro sedan
1906 382 stycken.
M-g.
Kronologi (af grek. chronos, tid, och logos, lära),
läran om sättet att mäta och räkna tiden. Ordet
begagnas äfven, särskildt i äldre arbeten, för
att beteckna en i tidsföljd ordnad förteckning
öfver märkligare historiska tilldragelser; i
denna mening sammanfaller således kronologi i det
närmaste med "historisk tabell". Någon gång kan man
t. o. m. utbyta ordet kronologi mot "tidsföljd",
t. ex. i uttrycket "de egyptiska konungaätternas
kronologi".
1. Astron. Det närmast till hands liggande
medlet att mäta tiden lämnas af de astronomiska
företeelserna. Växlingen mellan dag och natt,
beroende på solens skenbara rörelse omkring
jorden, ger som tidsmått dagen eller dygnet (inom
kronologien begagnas dessa båda ord i allmänhet
som liktydiga). Växlingen mellan månens olika
faser ger en betydligt större måttsenhet, månaden,
och slutligen erbjudes ett ännu längre tidsmått,
året, genom växlingen af årstiderna, beroende på
solens skenbara rörelse i ekliptikan. Alla dessa
tre tidsmått äro åtminstone approximativt konstanta
och lämpa sig således väl för att mäta längre
tidrymder. Använder man dygnet ensamt, inträder
dock snart behofvet af ett större mått, för att
alltför vidlyftiga tal må undvikas. Nomadiska folk
kunna, vid angifvandet af större tidslängder, utan
stor svårighet nyttja uteslutande månaden eller
en mångfald däraf. Men för en jordbruksidkande
folkstam, som vid sina dagliga förrättningar och
därmed sammanhängande fester är väsentligt beroende
af årstidernas växlingar, gör sig snart behofvet
kännbart att använda äfven det tredje tidsmåttet,
året. – Till mått för bråkdelar af ett dygn lämpa sig
de astronomiska företeelserna mindre väl, och man är
därvid hänvisad till mer eller mindre enkla mekaniska
inrättningar, såsom klepsydrer, egentliga vattenur,
gnomon och, på en högre grad af odling, vanliga ur,
reglerade medelst pendel eller spiralfjäder. Man
brukar vanligen indela kronologien i matematisk
l. astronomisk och teknisk l. historisk. Den förra
har att redogöra för kronologiens matematiska och
astronomiska grunder, anger särskildt med tillhjälp af
astronomiska observationer längderna af de sinsemellan
inkommensurabla tidsmåtten dag (soldygn), (synodisk)
månad och (tropiskt) år samt visar lämpligaste sättet
att bilda sådana tidrymder (cykler eller perioder),
hvilka, med nöjaktig approximationsgrad, samtidigt
innehålla ett helt antal dagar, månader eller år (jfr
Måncykel, Nittonårscykel). Den senare åter behandlar
tidräkningen sådan den faktiskt på olika tider och
hos olika folk gestaltat sig, fastställer särskildt
epokerna för de olika årsräkningarna (erorna), anger
sättet för att öfvergå från ett slag af tidräkning
till ett annat och reglerar slutligen kalendern
(se d. o.).
I kronologien kallar man ofta det tropiska
året, d. v. s. det tidsmått, som noggrant
motsvarar ett omlopp af solen i förhållande till
vårdagjämningspunkten och som sålunda är strängt
bundet vid årstidernas växlingar, för solår. Den
synodiska månaden, d. v. s. tidsintervallet mellan
två successiva nymånar, är, på grund af ojämnheterna
i månrörelsen, något föränderlig; dess genomsnittliga
belopp kallas i kronologien månmånad. Då det nu ej
går ett helt antal månmånader på precis ett solår,
måste man vid tidsindelningen besluta sig för att
lägga antingen blott månens eller blott solens rörelse
till grundval, eller ock måste man genom något slags
utjämning söka förena dessa båda indelningssätt med
hvarandra. Vid uteslutande användning af månmånader
sammanfattas 12 sådana till ett s. k. månår, som
eg. innehåller ungefär 354 3/8 dygn. Räknas månåret
till jämnt 354 dygn, blir månadens början småningom
förskjuten i förhållande till nymånen, hvarför ett
sådant månår kallas rörligt. Blir öfverskottet öfver
354 dygn på något sätt utjämnadt, t. ex. genom ett
lämpligt inskjutande af skottdagar, kallas månåret
fast. På samma sätt talar man, vid det uteslutande
användandet af solår, om rörligt eller fast solår,
allteftersom dess längd oförändradt sättes = 365 dagar
eller man genom någon anordning med skottdagar söker
få det genomsnittliga solåret att öfverensstämma med
det tropiska året, hvars längd är ungefär 365 l/4
dygn. Vid förenandet af mån- och solräkningen kan
man begagna sig af de ofvannämnda perioderna eller
cyklerna.
I Egypten användes redan tidigt (enl. Lepsius från
år 3282 f. Kr.) ett solår, bestående af 365 dagar,
fördelade i 12 månader om 30 dagar samt därtill
ytterligare 5 skottdagar. Månadernas namn voro:
Thoth, Faofi, Athyr, Choiak, Tybi, Mechir, Famenoth,
Farmuthi, Pachon, Payri, Epifi och Mesori. Snart
fann man, att årets början på detta sätt småningom
genomlöpte alla årstiderna och att den efter 1,461 år
(= 1,460 julianska år) återkom i det närmaste till
utgångspunkten. Denna period af 1,460 julianska
år kallas Sotisperioden l. Hundstjärneperioden
och innebär medelbart kännedom om, att årets rätta
längd är approximativt 365 1/4 dagar. Den torde ha
haft till epok år 1322 f. Kr. (enl. Lepsius 2782
f. Kr.). Först under Ptolemaierna bestämdes, 238
f. Kr., genom det s. k. Kanopus-ediktet, att efter de
5 skottdagarna skulle ytterligare en dag tillsättas
hvart fjärde år. Emellertid råkade denna bestämmelse
snart i glömska och synes ha blifvit återinförd först
under romarnas börjande samfärdsel med Egypten. Från
1:a årh. e. Kr. träffar man hos alexandrinerna ett
sådant år om 365 1/4 dagar, med början (1 Thoth) satt
på 29 aug. (efter skottår 30 aug.), men först i 5:e
årh. e. Kr. synes detta år h. o. h. utträngt det gamla
året af 365 dagar. Bland i Egypten använda cykler
och perioder må nämnas Apiscykeln (se d. o.), 25 år,
d. v. s. 309 synodiska månader, och Fenixperioden,
500 år.
Rörande babyloniernas och kaldéernas tidräkning
föreligga ännu inga utförligare uppgifter. Deras år
var, åtminstone under en viss period, antagligen
ett månår, men genom tid efter annan skeende
interkalation (inskjutning) bragt i öfverensstämmelse
med solens gång. Dock måste de ha egt kännedom
om, att solårets längd approximativt är 365 1/4
dagar. Bland cykler och perioder använde kaldéerna
nittonårscykeln, den s. k. kaldeiska perioden
(se d. o.) l. Saroscykeln, hvarigenom förmörkelser
bestämdes, samt en period af 600 år.
Hos kineserna begagnas sedan gammalt ett månår,
bestående af 354 eller 355 dagar, fördelade i 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
