Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbränningen hastigare, ju mindre tätt krutkornet är,
alltså ju mera porer det innehåller. Vid ett vapen
med grof kaliber är projektilen tyngre än vid ett
finare eldvapen; om vid det förra ett finkornigt
krut af ringa täthet användes, skulle krutladdningen
förbrinna och utveckla all sin gas under så kort
tid, att den tunga projektilen ej hunne erhålla
någon nämnvärd rörelse, och gastrycket i vapnet
skulle stiga till sådan höjd, att man riskerade, att
detta senare sprängdes. För grofva vapen bör alltså
användas grofkornigt, hårdt komprimeradt krut,
som, äfven sedan projektilen börjat sätta sig i gång,
fortfarande utvecklar nya gasmassor; och enär rummet
bakom projektilen ökas, ju mera densamma närmar sig
mynningen, erhålla dessa godt utrymme att utvidga
sig ("expandera"). För ett finkalibrigt vapen eller
ett vapen med lätt projektil egnar sig däremot
ej ett grofkornigt krut; den lätta projektilen
skulle alltför lätt och hastigt sätta sig i gång,
och krutet skulle ej ens hinna förbrinna, innan
projektilen lämnat mynningen och sålunda dess kraft ej
tillgodogjorts. Krutkornens form har ända till midten
af 1800-talet bibehållits vid den gamla: runda bollar
eller fyrkantiga stycken med rundade kanter (se
fig. 1-3). Först införandet af stålpansaret tvingade
vapenfabrikanterna att genom nya uppfinningar söka
öka projektilernas utgångshastighet och därmed deras
förmåga att genomtränga pansaret. 1868 konstruerades
af denna anledning i Tyskland det prismatiska krutet,
där hvarje krutkorn har formen af en sexsidig prisma,
i axelns riktning genomborrad af en eller flera
kanaler (fig. 4 o. 5). Vid ett sådant krutkorns
förbränning tändes på samma gång såväl dess yttre yta
som kanalernas yta; diametern hos dessa senare ökas
sålunda, allteftersom förbränningen fortskrider,
så att efter viss tid den oförbrända delen af
krutkornet har den i fig. 6 i genomskärning visade
formen. Den brinnande ytan af krutkornet håller
sig sålunda här någorlunda konstant, under det den
hos massiva krutkorn ständigt aftager. Enär ju den
volym i vapnets lopp, inom hvilken krutgasen har
tillfälle att expandera, med hvarje ögonblick ökas,
utgjorde denna förändring af kornformen ett betydande
framsteg. Utom ändringen af krutkornens form har man,
allteftersom tekniken gått framåt, genom att vid
komprimeringen använda högre tryck, äfven alltmera
ökat krutkornens täthet, hvarigenom man vunnit
en jämnare förbränningshastighet, större fasthet,
så att mindre damm afnötes vid transporterandet,
att det mindre skadas af fukt samt att mera
krut rymmes i samma laddningsrum. Svartkrutets
sammansättning (dosage), som i början var föremål
för mycket experimenterande, har under de sista 100
åren hållit sig ungefär konstant: kalisalpeter 75
proc., svafvel 10 proc. och kol 15 proc., hvilket vid
förbränningen omsättes till följande ämnen angifna i
proc. af krutets vikt: kolsyra 25 à 28, koloxid 2,5
à 5,8, kväfgas 11 à 12,3, andra gaser (vätesvafla,
etylen, vätgas m. m.) 0,7 à 3,2, inalles 42 à 45
viktsproc. gasformiga produkter, samt kaliumkarbonat
25 à 38, kaliumsulfat 5 à 14, svafvelkalium 5
à 12,5, fritt svafvel 2,3 à 7, andra produkter
(sulfocyankalium, ammoniumkarbonat m. m.) 0,1 à 1,
inalles 55 à 58,5 proc. fasta ämnen. Den totala
volymen gas, bildad vid explosion af 1 gr. svartkrut,
uppmätt sedan den fått svalna
till vanlig temperatur, utgör omkr. 270 kbcm.;
i explosionsögonblicket, då dess temperatur är
flera tusen grader, är dess volym mångdubbelt
större. Svartkrutet består sålunda af 1) ett
brännbart ämne, kolet (det för krut använda kolet
är ej rent sådant, utan håller dels något väte,
äfvenledes brännbart, dels syre, af det senare
dock ej tillräckligt för förbränning af mera än
en ringa del af kolet), 2) ett syregifvande ämne,
salpetern, som vid upphettning sönderfaller till
syre, hvilket förenar sig med kolet till gaserna
kolsyra och koloxid, kväfve, likaledes en gas, och
kali, som till större delen förenar sig med en del
af kolsyran till kaliumkarbonat och sålunda minskar
gasvolymen, och 3) svaflet, hvars nytta i krutet är
åtminstone tvifvelaktig. (Det återfinnes i krutets
fasta förbränningsrest i form af svafvelkalium,
kaliumsulfat och osönderdeladt svafvel och bidrager ej
afsevärdt att öka gasmängden. Emeliertid ha försök
visat, att svartkrut utan svafvel blir sprödare och
får ojämnare förbränningshastighet.) Endast omkr. 43
proc. af svartkrutets vikt ge vid explosionen gas och
äro sålunda verksamma. Återstoden, s. k. residuum,
utslungas vid skottlossningen till största delen
i stoftform i luften och bildar den krutrök, som,
emedan den dels hindrar siktning, dels utgör
ett lätt skönjbart mål för fienden, utgör en
af svartkrutets största olägenheter. En del af
de fasta förbränningsprodukterna stannar äfven
i vapnet i form af krutslagg l. krutsmuts,
en i luften på grund af vattenabsorption sönderflytande
massa, som förorenar vapnet och, om den ej snart
bortskaffas, gör, att detta rostar. Då de fasta
ämnena vid explosionen värmas till samma höga
temperatur som gaserna, förbruka de en stor mängd
värme, som sålunda ej nyttiggöres; de inverka
äfven af denna orsak menligt på krutets effekt. -
Brunkrutet l. chokladkrutet
tillverkas af kol, hvaraf förkolning med tillhjälp af öfverhettad
vattenånga skett vid betydligt lägre temperatur
än den för vanligt svartkrutskol använda, så att
en betydligt större mängd syre och väte återstår i
detsamma. Brunkrutets kol är betydligt mindre sprödt
än annat och lämnar vid stark pressning ett afsevärdt
tätare och segare krut, hvarigenom man kunnat i
brunkrutet betydligt minska svafvelhalten. Vidare
utmärker sig detta kol för synnerlig
lättförbrännlighet. Brunkrutets sammansättning är
omkr. 78 à 81 proc. kalisalpeter, 3 proc. svafvel
och 16 à 19 proc. kol. Brunkrutet utmärker sig för
synnerligen jämn förbränningshastighet, och därigenom
blef det möjligt att öka krutkornens storlek och
sålunda deras förbränningstid; genom att vid en grof
kanon låta laddningen utgöras af ett jämförelsevis
stort antal långsamt brinnande korn kunde man vid
början af projektilens väg i loppet hålla trycket
inom tillåtliga gränser och vinna, att under senare
delen af projektilens väg, då trycket på grund af
det ökade utrymmet för gasernas expansion börjat
sjunka, nya gasmassor utvecklade sig, hvilka bidrogo
att öka projektilens utgångshastighet. Oaktadt
brunkrutets kraft är mindre än svartkrutets, kunde
man sålunda därmed i samma vapen erhålla större
utgångshastighet. Af hvilken vikt det är att kunna
minska krutets förbränningshastighet är klart, då
maximitrycket i eldvapen inträder, när projektilen
ej rört sig mera än en half à en kaliber framåt,
för att därefter hastigt sjunka till blott omkr. en
femtedel däraf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
