Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräfta, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Kräfta
148
svart; klorna och de 4 paren gångfötter äro dock
vanligen rödaktiga på undersidan. Vid kokning blir
kräftan röd. Stundom träffas ock lefvande kräftor,
som äro röda eller vackert blå. Astacus flucialilis
förekommer inom Europa i tre varieteter: nobilis
Huxl. eller, som den i Tyskland kallas, "adel-kräfta",
torrentium Schrank, tyskarnas "sten-kräfta", och
pallipes Lereb. (ty. "dohlcnkrebs"). Till den första
varicteten hör vår svenska kräfta. Förutom i Sverige
förekommer denna i Norge, Danmark, Finland vid kusten
af Bottniska viken till något n. om 62:a breddgraden,
vidare i den del af Ryssland, som afbördar sitt vatten
till östersjöområdet, i Tyskland, vissa delar af
Österrike (Krain), Italien och Frankrike. Stenkräftan
tillhör Storbritannien, Spanien och Grekland samt
omväxlar med ädelkräftan i stora områden af Frankrike,
Tyskland och Österrike. Varieteten pallipes har
ett mindre utbredningsområde inom Österrike och
Bajein. Stenkräftan skiljer sig från vår vanliga
kräfta bl. a. genom hvit eller gulhvit färg på
klornas och benens undre sida. Den når ej på långt
när samma storlek som den senare, hvilken den ä-r
betydligt underlägsen i värde. Hvad som här kommer
att anföras hänför sig hufvudsakligast till den i
Sverige vanliga kräftan.
Linné har antagit, att kräftan knappast var känd i
Sverige före Johan III:s tid; dock synes det vara
sannolikt, att den långt dessförinnan förekom inom
vårt land. Nu är den hos oss utbredd från Skåne till
Dalarna och Hälsingland. Försök ha blifvit gjorda att
plantera kräftor betydligt nordligare inom Sverige,
och detta bör mycket väl kunna lyckas, då man vet,
att de i Finland (under senare tid) med godt resultat
blifvit utplanterade ej långt från Uleåborg. Kräftan
lefver företrädesvis i sjöar och gölar samt i mindre
vattendrag - åar eller bäckar. l våra större älfvar
äfvensom nära hafskusterna förekommer den sparsammare
eller saknas. Bäst trifves den i grundare vatten på
ler- eller humusrik botten, där den gräfver sig gångar
eller finner skydd under stenar och i andra gömslen. I
sjöar med sterilare sandbotten blir kräftstammen
småvuxen; eljest utgör kräftans medellängd i våra
sjöar 9, 10 eller, mera sällan, 11 cm. Våra största
kräftor of verstiga sällan 15 cm. längd; dock har det
uppgifvits, att kräftan uppnår 18, ja t. o. m. 19
cm. i längd. Hannen ar vanligen något större än
honan. De äldre och större kräftorna uppehålla sig
vanligen på något djupare vatten, de yngre invid
land, där det är helt grundt. Kräftan är ött nattligt
djur, som söker sin föda under den mörkare delen af
dygnet. Dess vandringar sträcka sig sällan långt,
dock har det genom märkningar fastslagits, att kräftor
i Smålands sjöar efter 12 till 13 månader återfångats
t. o. m. så långt som l till 3 km. från den plats, där
de utsläppts. Blir kräftan skrämd, simmar den snabbt
baklänges förmedelst slag med stjärten; under vanliga
förhållanden kryper den dock tämligen sakta framåt
med sina gångfötter. Under den kallare årstiden hålla
sig kräftorna mera stilla och äta föga; eljest äro de
glupska. Deras föda består företrädesvis af djur eller
djur-delar - snäckor, maskar, insektslarver, fiskrom,
döda fiskar, kött af däggdjur o. s. v. I förruttnelse
stadt kött tillgripa de endast i nödfall. Ofta finner
man mjukare växtdelar i deras mage och tarm.
Kräftan är äfven.känd för sin kannibalism, och dess
vana att förtära döda individer af sin egen art
blir i trakter, där kräftpesten (se d. o.) utbrutit,
synnerligen ödesdiger. De båda könen äro hvarandra
Fig. 1. Flodkräfta, hanne, undre sidan. J klor,
II- V
gångfötter, i-B stjärtfötter, däraf l o. 2
utbildade till
kopulationsorgan; k könsöppningar.
i flera afseenden olika. Hannen har (fig. 1)
betydligt större klor och smalare stjärt än honan
vid motsvarande storlek för öfrigt. Könsöppningarna
befinna sig hos hannen vid basen af det sista,
hos honan mellan baserna af andra och tredje paret
gångfötter (se fig. 2). Slutligen äro hos hannen
stjärtens två första fotpar större och annorlunda
bildade än hos honan. Kräftans ägg äro betydligt
större, men färre till antalet, än hos hummern -
blott 40 till 200, någon gång 300. Parningen sker
i vårt land vanligen i okt., och därvid afsättcs
hannens sädesvätska på undersidan af honans stjärt
och bakre fram-kropp, där den stelnar till en hvit,
kittliknande massa, af hannen fördelad i små aflånga
s. k. sper-matoforer. Efter parningen bruka honorna
draga sig tillbaka i sina gömslen, och äggen värpas
först 3 till 6 veckor därefter. Härvid hålla honorna
stjärten böjd mot framkroppen. Före varpningen afge
de genom könsöppningarna en vätska, som eger förmåga
att upplösa de nämnda spermatoforerna. De i dessa
allt fortfarande lefvande sädeskropparna bli härvid
frigjorda och befrukta äggen, som fastna i knippen
vid stjärtfötterna och där bäras af honorna ända till
kläckningcn. Denna inträffar först nästa försommar
från slutet af maj till in i juli, olika hos skilda
individer. De 8 till 9 mm. långa ny-kläckta ungarna,
som tämligen nära likna de ut-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
