Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräkvinsten - Kräkväckande medel - Kräldjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Kräkväckande medel-Kräldjur
158
antimontrioxid och kalium bitartrat och sammansatt
enligt formeln
Kräkvinstenen eller kräksaltet, hvilket sistnämnda
namn är vanligare bland allmänheten, bör vara ett
snöhvitt, kristalliniskt pulver, som löses i 17
delar kallt och 3 delar varmt vatten. Kräksaltet
har en sötaktig, efteråt äcklig, metallisk smak. Det
omtalas 1631 af Adrian von Mynsicht. Antimonmed-len
(remedia spayirica) voro redan före kräksaltets
upptäckande mycket prisade af Paracelsus och hans
lärjungar. Missbruk af dylika medel föranledde
1566 på yrkande af Paris-fakulteten ett förbud
af franska parlamentet att begagna "spagirica" ;
men 100 år efteråt blef detta förbud formligen
upp-häfdt, och redan 1638 hade det af kräksalt
beredda kräksaltvinet blifvit upptaget i franska
farmakopén. Antimonpreparaten och särskildt
kräksaltct spelade under 1600- och 1700-talen en
stor roll inom medicinen och gåfvos rikligen vid
alla möjliga, särskildt akuta, sjukdomar; under
senare hälften af 1800-talet inskränktes dessa
medels bruk alltmer. Kräksalt verkar ej såsom sådant
retande eller etsande; men om det sönderdelas under
bildning af enkelt antimonsalt, framträda sådana
verkningar. Om kräksalt i salfveform ingnides i huden,
eger småningom genom inflytande af hudkörtlarnas
surt reagerande sekret en sådan sönderdelning rum,
och efter ett par dagar inträder just kring grupper
af hudkörtlar rodnad och bildning af välfyllda blåsor,
lika smittkoppor. Intages en måttlig dos kräksalt (3 -
6 cg.), utlöses däraf i regel på rcflexväg kräkning
(se Emetica), ibland åtföljd af diarré. Uteblir
denna verkan eller inträder den alltför långsamt,
sönderdelas kräksaltet i den sura rnagsaftcn,
hvarefter starkare retning, etsning orh eventuellt
allmän förgiftning inträda. Fara härför föreligger
vid vissa sjukdomar och särskildt vid förgiftning
med narkotiska medel, då kräkningscentrum jämte
andra centra i hjärnan företer nedsatt rctbar-het
och därför äfven upprepade, stora doser kräksalt
förbli utan verkan. Sådan förgiftning med kräksalt
liknar i mycket den med arsenik; utmärkande äro
koleraliknande diarré, kramp, upphäfd urinsckretion,
höggradig utmattning (kollaps) och död genom
andnings- och hjärtförlan.ning under alltjämt
tilltagande förslappning af blodkärlen. Den
minsta dödande dosen kräksalt anslås till O,GS
- 1,35 gr. Äfven lättlösliga antimonföreningar
såsom kräksalt uppsugas långsamt och kvarstanna
länge i kroppen, särskildt i lefvern. Utsöndringen
sker småningom genom mage och tarm samt i mindre
mängd med urin, galla och mjölk. Som kräkmedel
användes kräksalt sällan, då det visserligen
i lämpliga fall kan verka säkert och snabbt,
men medför särdeles obehagliga biverkningar. För
att underlätta upp-hostning af ett sparsamt och
segt sekret i luftrören (se Expektorerande medel)
kan det äfven nyttjas, men ersattes i detta syfte
ofta af antimonets svafvelföreningar (se M i n e r
a l k e r m c s) eller af kräkrot, Senegarot e. d.
O. T. S. C. G. S.
Kräkväckande medel, med. Se Emetica.
Kräldjur, Replilia, zool., en klass bland
ryggradsdjuren. Hos dessa djur, som af den äldre
systematiken förenades med amfibierna (se d. o.), ha
af nyare biologer egenskaper uppvisats, som
ådagalägga, att kräldjuren och fåglarna ha ett
gemensamt ursprung, en uppfattning, som på ett
afgörande sätt bekräftats af geologiska fynd och i
den zoologiska systematiken vunnit ett uttryck däri,
att inan sammanfört kräldjur och fåglar till en med
de öfriga ryggradsdjursklasserna likvärdig klass,
Sauropsida (se Fåglar). Å andra sidan må påpekas,
att bland ryggradsdjuren ur permlagren finnas
vissa former, som af somliga zoologer hänföras
till stego-cefalerna - alltså till amfibierna (se
d. o.) -, af andra till de lägre kräldjuren, och
detta på den grund, att hos de ifrågavarande utdöda
formerna (Microsauri) amfibie- och kräldjursmärkena
äro förbundna med hvarandra; det genetiska sambandet
mellan de båda, numera i skilda riktningar utformade
klasserna röjes ock i några anatomiska egenskaper. Den
omisskännliga kräldjurstypen framträder för första
gången hos de från jura- och tiiasformationcrna
bekanta urödlorna (Prosauri), ehuru äfven dessa i
några viktiga afseenden (t. ex. ryggradens byggnad)
ansluta sig till de nyssnämnda övergångsformerna. En
enda urödla (Hatleria, se kamödlan på pl. Australisk
fauna samt Sphenodon) har öfverlefvat sina fränder,
i det den funnit en fristad på det numera i
djurgeogra-Cskt afseende isolerade Nya Zeeland.
För de nu lefvande kräldjuren kunna följande
karaktärer anföras. Skelettet innehåller hos det
utbildade djuret endast få broskrester och består
till öfvervägande del af benväfnad. Ryggsträngen
kvarstår endast undantagsvis utöfver
fosterstadiet. Kot-kropparna äro vanligen procöla
(d. v. s. konkava framtill, konvexa baktill);
krokodilerna ha mellan-kotsskifvor (mjuka, elastiska
skifvor, som äro sammanväxta med kotkropparnas
ytor). Ryggradens regionbildning är i allmänhet mera
differentierad än hos amfibierna: man kan skilja på
halskotor (alltid ett flertal, hos amfibierna blott
en), bröstkotor, länd-kotor, bäckenkotor (vanligen
två) och svanskotor. Å kraniet hos nu lefvande
kräldjur finnes blott en nackledknapp; hos många
kräldjur är kraniet mellan ögonhålorna sammantryckt
till en lodrät, brosk- eller bindväfsartad skifva;
mellan- och öfverkäksbenen äro vanligen fast förbundna
med det öfriga kraniet. Underkäken består alltid
af flera benstycken. Episternum (se Kloakdjuren)
finnes hos alla med extremiteter utrustade kräldjur
(hos sköldpaddorna utgöres det måhända af ett
parti af bukskalet). Skuldcrgördeln öfverensstämmer
bäst med amfibiernas. Hos kräldjuren är hjärtat i
sammanhang därmed, att en halsregion är utbildad,
längre aflägsnadt från hufvudet än hos amfibier
och fiskar. Förmaket är fullständigt deladt i
en större höger- och en mindre vänsterafdelning,
hvilken sistnämnda mottager blodet från lungorna,
medan den högra mottager det från kroppens öfriga
delar. Hj ärtkam m a rens båda halfvor äro vanligen
skilda endast genom en ofullständig vägg; endast
hos krokodilerna är denna skiljevägg fullständig
(blott en helt liten kommunikationsöpp-ning kvarstår,
som måhända ej har någon betydelse i funktionellt
afseende), så att hos dessa djur arteriellt och
venöst blod ej blandas i hjärtat. Både höger
och vänster aortabåge finnes. Blodets omlopp och
syrsättning försiggår trögt, hvilket i förening med
den omständigheten, att deras hud-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
