- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
165-166

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krönika - Krönikeböckerna - Krönikör - Kröning. 1. Religiös akt, 2. Stämpling, 3. Befästningsk.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kesdotters (Bülow) "Chronicon genealogicum".
Rörande
krönikorna om Gustaf Vasa se uppsats af H. Wieselgren
i "Hist. tidskr." 1890.

I den moderna litteraturen nyttjas ordet krönika
(fr. chronique) äfven som benämning på en tidskrifts-
eller kalenderuppsats, som lämnar en öfversikt af
tilldragelserna under en viss tid eller inom ett visst
område, samt på en i lekande och uddig stil affattad
tidningsartikel, hvilken rör sig om dagens händelser.
H. K. H.*

Krönikeböckerna, två af de s. k. historiska
böckerna i gamla testamentet. I judarnas kanon,
där de f. ö. räknades till de s. k. "hagiografa" (se
d. o.), utgjorde de endast en bok med titeln Divre
hajjami’m
(dagbok), men delades i Alexandrinska
öfversättningen i två. De erhöllo där namnet
paraleipo’mena ("utelämnadt"), emedan de till
stor del innehålla sådant, som förbigåtts i de
andra historiska skrifterna, särskildt Samuels-
och Konungaböckerna, med hvilka Krönikeböckerna
dock ha omkr. 40 afdelningar gemensamma. Hieronymus
föreslog (i Vulgata) namnet Chro’nica ("tideböcker"),
hvilket upptogs af Luther. – Den förra af dessa
böcker börjar med släktregister alltifrån Adam och
skildrar hufvudsakligen Davids historia. Den senare
handlar om Salomo och de frommare konungarna i Juda
rike samt detta rikes undergång och slutar med att
omnämna tillåtelsen att återvända ur fångenskapen. –
Krönikeböckerna sysselsätta sig företrädesvis med
sådana ämnen, som röra Jehovahs sanna dyrkan och
den rätta gudstjänsten. De äro sannolikt författade
efter exilen – enligt enstämmig judisk sägen af Esra –
i afsikt att upplifva till återställandet af den rätta
gudsdyrkan. De äro af lägre historisk rang än Samuels-
och Konungaböckerna, såsom redan Luther anmärkte.
E. J. Ö.*

Krönikör (fr. chroniqueur, jfr Krönika), äldre form
kronikör, tidningsman, som författar "krönikan"
(se Krönika, sp. 165).

Kröning. 1. En religiös akt, genom hvilken en
monarks tillträde till regeringen bekräftas. Af
de därvid förekommande ceremonierna äro
smörjelsen (no. och da. salving) och
regentkronans påsättande (no. och da. kroning) de
märkligaste. Nämnda ceremonier föregås af regentens
ed att samvetsgrant iakttaga sina plikter mot staten
(och kyrkan), och de efterföljas af någon form af
hyllning från undersåtarnas sida. – Redan hos de
gamle egypterna förekom ett slags kröningsceremonier
(se pl. III till art. Egypten), och hos de gamle
israeliterna invigdes konungarna till sitt ämbete
genom att högtidligen smörjas af öfversteprästen
(däraf uttrycket "Herrens smorde"), hvarjämte
det åtminstone sedan 9:e årh. f. Kr. förekom, att
en krona sattes på den smordes hufvud. Äfven hos
perserna anlades den kungliga hufvudbonaden
(tiaran) genom en ceremoni i templet. De östromerske
kejsarna, hvilka öfver hufvud införde ett omständligt
hofceremoniel, upptogo den österländska seden,
och deras kröningsceremonier ligga till grund
för den kristna världens bruk i detta afseende. I
västra Europa voro frankernas konungar de förste,
som underställde sitt uppstigande på tronen kyrkans
välsignelse. Vid deras kröning i Reims brukades till
smörjeisen den heliga olja, som innehölls i ett,
enligt legenden, för detta ändamål från himmelen
nedbragt kärl (se Ampulla). Snart läto äfven andra
germanfolks konungar kröna sig, de langobardiske
i Pavia, Milano eller Monza, hvarvid den
s. k. Järnkronan (se d. o.) begagnades. Juldagen
år 800 satte påfven Leo III i S:t Peterskyrkan i
Rom kejsarkronan på Karl den stores hufvud. Efter
det karolingiska rikets upplösning kröntes de
tyske konungarna i Aachen, hvarjämte de mestadels
äfven i Rom mottogo den romerska kejsarkronan af
påfven. Fredrik III var den siste tyske konung, som
sålunda kröntes i Rom (1452). Hans son, Maximilian
I, antog kejsartiteln utan kröning (1508), och
Karl V lät väl kröna sig af påfven, men i Bologna
(1530). Till Tyska rikets upplösning (1806) kröntes
därefter dess öfverhufvud blott som tysk konung, men i
anseende till Aachens läge nära franska gränsen valdes
Regensburg, Augsburg eller – företrädesvis – Frankfurt
am Main till kröningsort. De franske konungarna
kröntes allt framgent i Reims, men den siste, Ludvig
Filip (1830), undergick icke ceremonien. Napoleon
I satte själf kejsarkronan på sitt hufvud, men lät
sin kröning i öfrigt förrättas af den till Paris för
ändamålet kallade påfven (2 dec. 1804). Napoleon III
lät däremot icke kröna sig. I England sker kröningen
sedan gammalt i Westminster abbey i London. I Ryssland
försiggår den i Moskva, under särdeles storartade
och långvariga festligheter. Såsom konung af Ungern
kröntes kejsar Frans Josef af Österrike 1867 i
Buda. Den förste konungen i Preussen, Fredrik I,
påsatte sig själf konungakronan, i Königsberg 1701,
men af hans efterträdare har endast Vilhelm I krönts
(1861), därvid väljande samma ort och förfaringssätt
som Fredrik I. Brasiliens kejsare, Pedro II, kröntes
1841 och det nya konungariket Rumäniens konung,
Karl I, 1881. I Tyskland, öfver hufvud taget, och
på Pyreneiska halfön är kröningen afskaffad; i de
unga konungarikena Belgien, Grekland och Italien har
den icke blifvit införd. – I Sverige var, såvidt man
vet, Erik Knutsson (1210–16) den förste konung, som
undergick denna akt. Regenterna fr. o. m. Kristofer
af Bajern (1441) t. o. m. Ulrika Eleonora (1719)
läto kröna sig i Uppsala domkyrka; endast konungarna
Hans’ och Kristian II:s, drottning Kristinas och Karl
XII:s kröningar försiggingo å annan ort, nämligen
i Stockholm. (Karl XII satte själf kronan på sitt
hufvud.) Fredrik I och alla följande konungar ha
krönts i Stockholm (Storkyrkan; jfr fig.), med
undantag af Gustaf IV Adolf, hvilken firade akten
i Norrköping. I Sveriges nuv. regeringsform finnes
ingen uttrycklig föreskrift om, att konungen skall
krönas; men att man vid tiden för dess tillkomst icke
åsyftade detta bruks afskaffande visas af ingressen
till Successionsordningen, hvari Karl Johan nämnes som
vald att efter Karl XIII:s frånfälle "till Sveriges
konung krönas och hyllas". Först Gustaf V inställde
här kröningen. Vid kröningar var sedan 1809 vanligt,
att ärkebiskopen, biträdd af justitiestatsministern,
påsatte kronan. Vid kröningen ikläddes konungen äfven
den kungliga manteln, och till honom öfverlämnades
då också de öfriga kungliga sinnebilderna: äpplet,
spiran, svärdet och nyckeln. – För att bestrida de
med kröningshögtidligheterna förenade kostnaderna
beviljades i äldre tider en särskild skatt:
kröningsgärd l. kröningshjälp. – I Norge, där Magnus
Erlingsson var den förste konung, som kröntes (i
Bergen 1164), föreskrifver grundlagen, att konungens
kröning och smörjelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free