Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 183-184 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kufara - Kuffarn - Kufferath 1. Johann Hermann K. - Kufferath 2. Louis K. - Kufferath 3. Hubert Ferdinand K., Maurice K. - Kufferath - Kufiska mynt - Kufisk skrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kufara, oas i Sahara. Se Kufra.

Kuffarn, graffält. Se Hallstatt-tiden,
sp. 1148.

Kufferath [ko’f-]. 1. Johann Hermann K., holländsk
musiker af tysk härkomst, f. 1797 i Mülheim
a. d. Ruhr, Rhenprovinsen, d. 1864 i Wiesbaden,
lärjunge af Spohr och Hauptmann, var en framstående
violinist och verkade 1830-62 som lärare och dirigent
i Utrecht samt komponerade kantater, uvertyrer,
motetter m. m. - 2. Louis K., den föregåendes broder,
holländsk musiker, f. 1811 i Mülheim, d. 1882 nära
Bruxelles, som pianist lärjunge af Fr. Schneider,
var 1836-50 direktör för musikskolan i Leeuwarden och
dirigent för flera musikföreningar där, hvarefter
han bosatte sig i Gent. K. komponerade en mässa,
250 kanon, kantaten Artevelde samt pianostycken,
körer m. m. - 3 Hubert Ferdinand K., den föregåendes
broder, belgisk musiker, f. 1818 i Mülheim, d. 1896
i Bruxelles, lärjunge af Schneider, Mendelssohn och
F. David, bosatte sig 1844 i Bruxelles och blef 1871
kompositionsprofessor vid konservatoriet där. Han
skref en symfoni, kammarmusikverk, pianosaker,
körer, sångromanser och en koralskola. - 4. Maurice
K., son till K. 3, belgisk musikskriftställare,
f. 1852 i Bruxelles, idkade universitetsstudier,
redigerade 1875-1900 den ansedda musiktidningen
"Guide musical" och blef sistn. år direktör för
Monnaie-teatern. Han har öfversatt texter till Wagners
musikdramer samt skrifvit entusiastiskt om denne,
bl. a. Le théatre de Wagner de Tannhäuser à Parsifal
(1891-98), vidare en biografi öfver Vieuxtemps
(1883), L’art de diriger l’orchestre (1891; 2:a
uppl. 1901), Musiciens et philosophes (1899) m. m.
E. F-t.

Kufiska mynt kallas de tidigare arabiska mynten. När
araberna bredde ut sitt välde inom österlandet,
voro de snara att träda in i arfvet efter föregående
kulturer och ombilda detta efter eget behof och
egen smak. Till de nya förvärfven hörde den kufiska
skriften (se d. o.) och de kufiska mynten; benämningen
härledde sig från namnet på staden Kufa (se d. o.) i
Mesopotamien, hvarest fanns en betydande språkskola
och där mynt slogos i stor mängd. Det arabiska
myntväsendet säges vara infördt år 76 efter Hedjra
(695-696 e. Kr.). Rätten att slå mynt af guld och
silfver räknades som en af härskarens dyrbaraste
företrädesrättigheter, kopparmynt kunde slås af
underordnade myndigheter. Det arabiska guldmyntet


Kufiskt silfvermynt.

kallades dinar, silfvermyntet dirhem,
kopparmyntet fels. De kufiska silfvermynten, som
präglades inom ett mycket vidsträckt område, från
Bu-chara och Persien till Marokko och Spanien och i en
mångfald af städer och som spriddes vida ut i världen,
äro ganska stora (se fig.), tunna, men fasta. Bilder
förekomma endast undantagsvis och äro då
af enklaste beskaffenhet. I regel upptagas å
myntets båda sidor fältet af en i flera räta rader
ordnad kufisk inskrift, och innanför kanten löper
en inskrift i en rad eller i två. Inskrifterna
innehålla bekännelser af den muhammedanska tron och
verser ur koranen, men därjämte, hvilket är af största
intresse, noggranna uppgifter om präglingsort och
präglingsår, myntherrns namn m. m. De kufiska mynten,
kalifernas och affälliga stammars, äro indelade i
många klasser: 1. Omajjadiska kaliferna, med Damaskus
som hufvudstad. 2. Abbasidiska kalifer, med el-Kufa,
sedermera Bagdad, som hufvudstad. 3. De siste
sasanidhärskarna, oberoende konungar och arabiska
ståthållare i Taberistan. 4. Västomajjaderna
i Spanien. 5. Idrisiderna i nordvästra
Afrika. 6. Tahiriderna och efter dem 7 Saffariderna i
Persien. 8. Zeididerna i Taberistan. 9. Samaniderna
i landet bortom Oxus och i Chorassan (deras
myntning börjades 280 efter Hedjra). 10. Samtida
emirer i Chorassan. 11. Bulgarerna vid
nedre Volga. 12. Sadjiderna i Aserbeidjan och
Armenien. 13. Zijariderna. 14. Buhwejhiderna.
15. Hamdaniderna. 16. Ikschididerna i Syrien och
Egypten. 17. De turkiske ilekerna, hvilka störtade
samanidernas välde. 18. Oqailiderna. 19. De kurdiske
morvaniderna. 20. Wehsudhaniderna. 21. Murakiterna
i Spanien (guldmynt). För oss ha dessa kufiska
mynt ett stort intresse därigenom, att de i så
stor myckenhet hittas i Sveriges jord. Från Asien,
äfven, fast i mindre mån, från Afrika och Spanien
fördes de på vägar öster om Kaspiska hafvet till
Volgabulgarerna, hvilka imiterade dem, och sedan
genom Ryssland upp till Östersjön och öfver denna
i främsta rummet till Gottland. Därifrån kommo de
till det svenska fastlandet. Införseln af dessa mynt
till våra bygder kan sättas vid pass år 800. Efter
midten af 800-talet, vid den tid då det varegiska
väldet upprättades i Ryssland, antog införseln större
mått. För en ganska lång tid är i k. myntkabinettet
hvart år representeradt af flera i olika städer
präglade, i vår jord funna mynt. Vid början af
900-talets sista fjärdedel minskas införseln
och upphör rätt snart. Det äldsta kufiska mynt,
som hittats i Sverige, är prägladt tre år efter de
kufiska myntens begynnelse. De allra yngsta, enstaka,
tillhöra första årtiondet af 1000-talet. De kufiska
mynten ha gjorts till föremål för grundliga studier af
flera forskare. Till 1700-talet höra namnen Adler i
Köpenhamn, Tychsen i Rostock, Auriwillius i Uppsala,
till den följande tiden Frähn, Stickel, Soret,
Lindberg, Hallenberg, Tornberg, S. Lane-Poole,
R. S. Poole, Es. Tegnér. För de i Sverige funna
kufiska mynten hänvisas till Tornberg, "Numi cufici
regii numophylacii holmensis" (1848) och "Symbolae
ad rem numariam niuhamedanoruni" (1860-62) äfvensom
uppsatser i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige",
d. 3, "Zeitschrift der deutschen morgenländischen
gesellschaft" (bd XXII), "Revue numismatique belge"
(ser. V, d. 2) samt i synnerhet till E. Tegnérs
uppsatser i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad"
för åren 1883 och 1884. Jfr äfven H. Hildebrand,
"De öster-och vesterländska mynten i Sveriees jord"
(i festskriften till C. G. Malmström, 1897).
Hs Hd.

Kufisk skrift kallas en af de äldsta arabiska
skriftformerna efter den af Omar (637) grundlagda
staden Kufa (se d. o.) i Mesopotamien, från hvars
berömda språkskola detta alfabet spred sig öfver
alla delar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>