- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
187-188

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuggstångsbana - Kugler 1. Franz Theodor K. - Kugler 2. Bernhard K. - Kuguaren - Kuh, Ephraim Moses - Kuh, Emil - Kuh - Kuhgelurer - Kuhhorn - Kuh-i-Baba - Kuhi-nuh - Kuh-i Taftan - Kuhlau, Daniel Frederik Rudolph

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

187

Kugler-Kuhlau

188

banan. Vid en viss gräns blir därför adhesionen mellan
hjul och skena i och för sig icke tillräcklig för
tågets framförande. Man tillgriper då användandet
af kuggstång. Gränsen för valet mellan adhe-sions-
eller kuggstångsbana med fäst afseende på
stigningarnas storlek ligger vid omkr. 5 ä
7 proc. lutning. Kuggstängerna vid dessa banor
äro i huf-vudsak af två slag, benämnda efter sina
uppfinnare Eiggenbach och Abt. Den förres stång består
af två ]-formade järn, mellan hvilka kuggarna, som ha
genomskärningsarean trapetsformad, äro fastni-tade;
kuggarna i den senares stång äro åstadkomna genom
"utfräsning" ur två massiva plattjärn, ställda
bredvid och så hopnitade med hvarandra, att kuggarna
i hvartdera plattjärnet förskjuta hvarandra. Båda
konstruktionerna ha sina fördelar, men äfven sina
olägenheter. Kuggstångsbanor finnas mångenstädes i de
berguppfyllda länderna, men naturligtvis förnämligast
i Schweiz. Bekanta sådana banor äro bl. a. de båda
E i g i b a n o r n a (se E i g i), B r u-n i g -
b a n a n (se d. o.) och Pilatusbanan (se Pila tu s).
H. L.

Kugler [ko’g-]. 1. Franz Theo dör K., tysk
konsthistoriker, f. 1808, d. 1858, genomgick
arkitektskolan i Berlin, blef 1833 professor
i konsthistoria vid Berlins akademi, företog
forskningsresor, inkallades 1843, för konstärendens
beredning, i kultusmini-steriet och blef 1849
föredragande råd därstädes cch 1857 gehei-me
öfverregeringsråd. - Om K:s arbetsförmåga och
vidsträckta vyer vittna främst de större arbetena
Handbuch der geschichte der malerei (2 bd, 1837; 3:e
uppl. 1867, i 3 bd), Handbuch der kunstgeschichte
(1841-42; 5:e uppl., 1871-72, utg. af W. Liibke),
ett för den konsthistoriska vetenskapen grundläggande
verk, i hvilket för första gången den samfällda
konstutvecklingen fram-ställes som en organisk
process och ett viktigt led af kulturhistorien,
samt Geschichte der baukunst (bd 1-3, 1856-59),
likaledes ett grundläggande verk, fortsatt 1867
o. f. af J. Burckhardt (italienska renässansen),
Liibke (renässansen i Frankrike och Tyskland) och
C. Gurlitt (barocken). Mycket af värde finnes äfven i
K:s Pommersche kunstgeschichte (1840), K. F. Schinkel
(1842) och Kleine schriften und studien zur
kunstgeschichte (1853-54). Hans Geschichte Friedrichs
des grossen (1840, illustrerad af Ad. Menzel; många
uppl.) har blifvit en tysk folkbok och är öfversatt
till flera språk. På det vittra området utgaf
K. Gedichte (1840) och Belletristische schriften
(S bd, 1851-52), innehållande 6 bd dramer och 2
bd noveller.

2. Bernhard K., den föregåendes son, tysk historiker,
f. 14 juni 1837 i Berlin, d. 7 april 1898 i Tubingen,
blef 1867 e. o. och 1874 ord. professor i historia
vid Tubingens universitet. Hans förnämsta historiska
arbetsområde var korstågens tid, som han behandlade
dels i en mängd specialarbeten (särskildt om Albert
af Aachen och dennes

fantastiska skildringar af andra korståget), dels i
det sammanfattande verket Geschichte der kreuz-ziige
(1880; 2:a uppl. 1891). Han sysslade äfven med
äldre wiirttembergsk historia och utgaf jämte grefve
Stillfried det populärt hållna patriotiska praktverket
Die Hohenzollern und das deutsche vater-land (2 bd,
1881-83; 6:e uppl. med forts, af Hel-molt, 1901).
1. (G-gN.) 2. V.S-g.

Kuguären, zool. Se P urnan.

Kuh [kö], Ephraim Moses, tysk skald, f. 1731,
d. 1790, var vän med M. Mendelssohn, Eam-ler,
Lessing m. fi. Efter hans död utgafs ett urval af hans
dikter, med ändringar af Eamlcr (1792). De utgöras af
epigram, visor och fabler, i hvilka efterbildning af
Martialis, Anakreon och Phsedrus tydligen skön j es. -
B. Auerbach har gjort K. till hjälten i sin roman
"Dichter und kaufmann". Biografi af Kayserling 1864.
E-n B.

Kuh [kö], Emil, tysk författare, f. 1828 i Wien,
d. 1876 i Meran, var efter studier i filosofi och
historia en kort tid anställd i sin faders affär
i Trieste, men egnade sig från 1848 uteslutande åt
litterära sysselsättningar, från 1858 som kritiker i
Wien, där han 1864 vardt professor i tyska språket
och litteraturen vid handelshögskolan. Ända till
1860 stod K. i synnerligen nära vänskapsförhållande
till Hebbel, som utöfvade ett mäktigt inflytande på
honom. Hans båda arbeten öfver denne (1854 och 1877)
ha ett mer än urkundligt värde; dessutom författade
K. Adalbert Stifter (1868), Zwei dichter övterreichs:
Franz Grillparzer und Adalbert Stifter (1872), Drei
erzählungen (1857) och Gedichte (1858) samt utgaf
Miinch-Bellinghausens och Hebbels arbeten, antologier
m. m. Hans brefväxling med Storm utgafs i bd 96 af
Westermanns "Monats-hefte". .
E-nB.

Kuh (K o h), pers., berg.

Kuhgelurer, folkstam. Se Fars, sp. 1410.

Kuhhorn [köhårn], bergstopp. Se K a r p a-t ern a,
sp. 1146.

Kuh-i-Baba (Koh-i-Baba), bergskedja i västra
Hindukusch, v. om Bamianpasset. Dess högsta topp
når 5,140 m. I bergets västra del upprinna Hilmend
(mot s.) och Heri Rud (mot v.).
J. F. N.

Kuhi-nuh. Se Ararat 2.

Kuh-i Taftan ("hettans berg") l. Kuh-Nauschada,
solfatarvulkan i persiska prov. Kirman, nära gränsen
till Belutsjistan. 3,800 m. Toppen har en platå af 360
m. i kvadrat, där offer af getter förrättas. Vulkanen
har två kratrar, ur hvilka svafvelångor och lågor
uppstiga. J. F. N.

Kuhlau [köl-], Daniel Frederik E u-d o l p h, dansk
(tyskfödd) tonsättare, f. 11 sept. 1786 i Uelzen i
Hannover, d. 12 mars 1832 i Köpenhamn, röjde redan
i gossåren stora musikaliska anlag. Sedan fadern,
som var oboist, omkr. 1800 flyttat till Hamburg,
fick K. vidare utbilda sitt musikaliska vetande
hos kantor Schwenke; dock blef han till större
delen autodidakt. Från Hamburg, där han redan
börjat uppträda som virtuos, klaverlärare och
kompositör, rymde han till Köpenhamn 1810 för att
undslippa konskription i Napoleons armé, som eröfrat
hansestaden. Eedan 1811 debuterade han för den danska
publiken medelst en konsert, och 1814 uppfördes hans
opera Röverborgen (text af öhlenschläger), med en
framgång, som för alltid

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free