Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulla-Gunnarstorp - Kullagården - Kullak, 1. Theodor K., 2. Adolf K., 3. Franz Eugen K. - Kullberg, af, svensk adlig ätt, 1. Anders Karlsson af K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gården kallades Gundestrup, släkten Parsberg,
öfvergick genom gifte vid midten af 1500-talet
till riksrådet Jörgen Ottosson Brahe, som uppförde
den gamla, ännu kvarstående borgen, hufvudbyggnad
samt flyglar
af två våningars höjd, och köptes 1639 af Axel
Eriksson Rosencrantz till Glimminge. Från dennes
sonhustru öfvergick det dels genom köp, dels genom arf
till öfverceremonimästaren J. G. Sparfvenfelt. 1775
såldes det till grefve G. A. Sparre. Denne, som var
en vidtberest och ovanligt fint bildad man, lade
sig mycken vinn om gårdens försköning och samlade
ett tafvelgalleri, som länge ansågs för ett af de
förnämsta i vårt land. Efter hans änkas död (1830)
ofvergick K. till grefve Sparres dotterson grefve
G. A. Fr. De la Gardie samt efter dennes död till hans
fader, grefve J. G. De la Gardie. Denne sålde 1837
K. med dess samlingar till excellensen grefve Karl De
Geer af Löfsta, hvilken 1855 gjorde af tafvelsamlingen
(s. å. flyttad till Vanås) ett fideikommiss för
dotterdottern friherrinnan Elis. von Platen (gift med
öfverstekammarherren grefve Axel Wachtmeister). Efter
grefve De Geers död (1861) ärfdes K. af hans måg,
grefve Baltzar von Platen (d. 1875), hvilken lät
uppföra det nya storartade slottet, egdes sedan af
dennes måg, ofvannämnde grefve Axel Wachtmeister,
hvars änka, nämnda friherrinnan von Platen, nu (1911)
eger det. (Wbg.)
Kullagården. Se Kullaberg.
Kullak [ko’l-], tyska musiker. 1. Theodor K.,
f 1818 i prov. Posen, d. 1882 i Berlin, studerade
i början medicin, senare musik för Dehn i Berlin
samt Czerny, Sechter och Nicolai i Wien. Han blef
1843 musiklärare för prinsessan Anna i Berlin och
1846 hofpianist. 1850 grundade han jämte J. Stern
och A. B. Marx det s. k. Sternska konservatoriet
i Berlin, men utträdde därur 1855 och stiftade
Neue akademie der tonkunst, hvilken 1880 firade
sitt 25-årsjubileum, med 100 lärare och öfver 1,000
lärjungar. - K:s kompositioner uppgå till omkr. 130
arbeten, men äro mindre betydande än hans verksamhet
som framstående pianist och i synnerhet pianolärare
af främsta rang. Klassiska äro hans pedagogiska verk
Schule des oktavenspiels, Materialien für den
elementarklavierunterricht och Praktischer theil
zur methode des pianofortespiels von Moscheles und
Fétis.
- 2. Adolf K., den föregåendes broder, f. 1823,
d. 1862, filos, doktor, gjorde sig fördelaktigt känd
genom skrifterna Das musikalisch-schöne (1858) och
Ästhetik des klavierspiels (1861; 4:e uppl. 1906).
- 3. Franz Eugen K., son till K. 1, f. 1844, förestod
1882-90 sin fars musikakademi och har skrifvit studieverk
för piano, en opera m. m. samt utgifvit sorgfälliga
editioner af Beethovens pianokonserter, l-3. A. L.*
Kullberg, af, svensk adlig ätt, hvars äldste kände
stamfader var snickaren Anders Kullberg (d. 1751)
i Hälsingborg. Hans sonson Anders K. (se K. 1)
adlades 1818 med namnet af K.
1. Anders Karlsson af K., vitterhets-idkare,
ämbetsman, biskop, f. 3 aug. 1771 i Östra Strö
församling, Frosta härad af Malmöhus län, d. 6
maj 1851 i Kalmar, var son till kyrkoherden och
teol. doktorn Karl Kullberg (f. 1742, d. 1808),
en af Lunds stifts lärdaste, frommaste och mest
afhållna prästmän. K. blef student i Lund 1788,
promoverades 1793 till filos. magister och tog
snart därefter examen till rättegångsverken. Efter
att två gånger ha förbigåtts vid tillsättandet af
akademiska lärarplatser utnämndes han 1797 till
docent i grekiska och österländska språk. Året förut
hade han emellertid flyttat till Stockholm. K. blef
e. o. kanslist vid justitierevisionsexpeditionen
1798, utnämndes 1807 till protokollssekreterare i
K. M:ts kansli samt var 1809-10 handsekreterare hos
kronprinsen Karl August och för en tid sekreterare vid
k. teatern. Han blef 1810 expeditionssekreterare, fick
1812 kansliråds n. h. o. v. samt var 1812-18 medlem
af tryckfrihetskommittén och 1813-19 flera gånger
handhafvare af den hofkansleren tillkommande uppsikten
öfver tryckfriheten. 1817 blef han en af de aderton
i Svenska akad., 1818 adlad, 1820 t. f. hofkansler
med säte och stämma i statsrådet, 1822 t. f. och 1826
ord. statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen, 1830
biskop öfver Kalmar stift och kyrkoherde i Ljungby
prebendepastorat samt teol. doktor. I företalet till
sina Poetiska försök (2 bd, 1816) tillstår K. lika
frimodigt som anspråkslöst, att han aldrig hos sig
spårat någon medfödd kallelse till skald; han hade
börjat skrifva vers för att som pristagare göra sin
lycka i världen (han vann 1799-1805 fyra akademiska
pris i skaldekonsten), men uppsagt gemenskapen
med sånggudinnorna, när han tyckte sig märka, att
egenskapen af poet kunde utgöra ett hinder för hans
karriär inom högre ämbetsmannagrader. I själfva
verket ådagalägga K:s dikter föga af ursprunglig
ingifvelse, men väl förtjänsterna af en smidig och
säker versbyggnad. Han var en af det sengustavianska,
dygdbesjungande epigontidehvarfvets mest uppburna
representanter. Bland hans poetiska alster märkas
lärodikterna Ålderdomen (1802) och Den husliga
sällheten (1805). K. skattade äfven åt en annan
form för tidens smak med sina öfversättningar af
spökballaderna "Alonzo den tappre och skön Imogine"
(efter Lewis), som blef ytterligt populär och sjöngs
öfver hela landet, samt af "Leonora" och "Prästens
dotter i Taubenhain" (efter Bürger), hvilket måhända
vållade, att han blef jämförelsevis skonsamt behandlad
i den nya skolans polemiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
