- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
285-286

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunskap - Kunskapande - Kunskapsföljd - Kunskapsgrund - Kunskapsteori

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

285

Kunskapande-Kunskapsteori

stans och nödvändighet. Men sinnena ge ingen kunskap,
enär det för dem (och åskådningen) gifna ännu ej
fattas med tillbörlig grad af medvetenhet. En sådan
inträder, först när människan medvetet till-lägger
tingen egenskaper, d. v. s. fäller "omdömen"
om dem. of verensstämma dessa omdömen med tingen
själfva (med den åskådade världen), äro de sanna och
ge människan kunskap om den sinnliga världen. Det
högsta kriteriet på ett omdömes sanning ligger i
dess logiska nödvändighet, dess nödvändighet i och
genom tänkandet själf, fattadt som det fullt klara
och tydliga, följaktligen till formen fullkomliga
förnimmandet. Begreppskunskapen eger nämligen i sig
själf absolut konstans och objektivitet. När jag
verkligen begriper en sak, fattar jag den ej på ett
i mitt eget förnimmandes ofullkomlighet grundadt och
därför tillfälligt sätt, utan så som den är oberoende
däraf och följaktligen måste fattas af hvar och en,
som verkligen begriper den (se V e t a n d e). En
närmare redogörelse för förnimmclscformcrnas
objektivitet lämnas i art. Kunskapsteori.
L. II. Å.*

Kunskapande, krigsv., kallas vanligen i krig
insamlandet på hemlig väg af underrättelser om
fienden, till skillnad från de upplysningar, som
erhållas med vapenmakt geno«n rekognoscering. I och
för kunskapandct kunna flcrfaldiga medel användas,
såsom spioner, förhör med öfvcrlöpare och fångar,
tidningar såväl från fiendens land som från neutrala
länder, uppsnappandet af order och brcf, af-läsandet
af telegram, förfrågningar hos befolkningen m. m.
C. O. N.

Kunskapsföljd, f los. Se F ö l j d.

Kunskapsgrund, filos. Se Grund 1.

Kunskapsteori, filos., vetenskapen om kunskapens
möjlighet. Så länge människan ännu befinner sig på
en jämförelsevis oreflekterad ståndpunkt, tager hon,
utan vidare undersökning, kunskapens möjlighet för
nifven. (Så var t. ex. förhållandet med den grekiska
filosofien före sofisternas framträdande.) Först vid
längre fortskriden reflexion finner hon sig föranlåten
att bctvifla möjligheten af, att hon genom sina
förnimmelser, som ej äro annat än hennes medvetandes
bestämningar, kan fatta en objektiv, d. v. s. af dessa
förnimmelser oberoende, verklighet. Skepticismen
(t. ex. sofisterna) .nekar möjligheten däraf, och
det blir kunskapsteoriens uppgift att öfvervinna
denna. Uppmärksamhetens riktning på dessa frågor för
den tänkande anden till bestämdare reflexion på sig
själf, såsom den, för hvilken all verklighet är till,
och detta vållar en fullständig revolution i hela det
filosofiska åskådningssättct samt ger tänkaren nya
uppgifter att lösa, nya synpunkter vid behandlingen
af do förutvarande. - Emellertid har jämväl det
kunskapsteoretiska problemet fattats mer eller mindre
djupt och vidt. Dess historia visar oss en nästan
oaf-bruten fortgång i detta afseende. Emellertid kan
man urskilja tre hufvudfaser i dess utveckling. Sådant
som det här blifvit bestämdt, kan problemet, i det
hela taget, sägas vara egendomligt för den moderna
spekulationen. Antikens filosofi sysselsatte sig
väl med kunskapsteoretiska frågor, men synpunkten
begränsades däraf, att man öfvervägande frågade sig,
under hvilken psykologisk form det för människan
var möjligt att ega sann kunskap, om under
vetandets eller åskådningens form. Sokrates (5:e
årh. f. Kr.) besvarade denna fråga så, att människan
i vetandet, såsom det nödvändiga förnimmandet, fattar

tingens väsen. Detta ledde Platon till den läran,
att vetandets innehåll, begreppen eller idéerna,
utgör den sanna verkligheten. Eedan det svar Sokrates
gaf på det kunskapsteoretiska problemet ledde sålunda
till idealism; och den följande utvecklingen visar,
att ju djupare detta problem fattats, till dess
fullständigare genomförd idealism har man funnit
sig nödsakad att fortgå för att komma fram till
en tillfredsställande lösning. Under senantiken
vidgades vyerna. Man frågade sig ej längre blott,
under hvilken psykologisk form kunskap är möjlig,
utan började alltmer för sig uppställa frågan om
kunskapens möjlighet öfver hufvud, utan att likväl
komma fram till något egentligen positivt resultat. -
I den mån det af kristendomen väckta personlighetsmed
vetandet började utöfva en befruktande inverkan på
den filosofiska spekulationen, ledde det till en
djupare uppfattning jämväl af frågan om kunskapens
möjlighet. Vid den moderna tidens början inträdde
kunskapsteorien i sitt andra stadium. "Huru är det
möjligt för människan att öfver hufvud i någon
form af sitt förnimmande ega närvarande en af
detta förnimmande oberoende verklighet?" Sådan är
problemets formulering under den moderna tiden. Men
inom den cartesianska perioden fick denna fråga en
betydelse, som begränsades däraf, att man, åtminstone
företrädesvis, sökte de. metafysiska förutsättningarna
för förnimmandets sanning. Redan de synpunkter,
ur hvilka Cartesius (d. 1650) fann sig föranlåten
att betvifla sanningen af förståndets vittnesbörd,
visa nogsamt detta; och den positiva lösningen blef
för honom att - sedan han sökt bevisa Guds tillvaro
- Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som ej
kunna förenas med, ätt-människan vore skapad att
bedragas, är en borgen iöc att, om hon rätt brukar
sina själsförmögenhetcr, hon ock nödvändigt kommer
till ett riktigt resultat. Samma betraktelsesätt
återfinna vi, visserligen med modifikationer, men
dock i det stora hela oförän-1-radt, hos Cartesius’
efterföljare. - Det tredje skedet af kunskapsteoriens
utveckling inleddes af Locke (d. 1704), som fäste
uppmärksamheten på nödvändigheten att före alla
metafysiska undersökningar företaga en analys af den
mänskliga kunskapsförmågan själf och dess bestämningar
såsom sådan för att dymedelst finna förutsättningarna
och gränserna för vår kunskaps möjlighet. Hade sålunda
under don närmast föregående tiden all visshet
ytterst hvilnt på öfvcrtygelscn om Guds tillvaro,
så att t. ex. en människa, som betviflade denna, ej
kunde ega visshet om någonting alls, så skulle man nu
tränga fram till en visshet oberoende däraf. Men så
lycklig Locke var i uppställandet af problemet, lika
litet kunde han komma fram till någon positiv lösning
af detsamma. Därifrån hindrades han af realistiska och
sensualistiska förutsättningar. Han antog nämligen,
att människans medvetande ursprungligen saknade
allt innehåll, vore att likna vid en tom tafla
("tabula rasa"), hvarpå erfarenheten ristade sina
intryck. Det blef då omöjligt att komma fram till
någon visshet om dessa intrycks öfverensstämmelse
med deras framkallande orsaker, hvilket är den enda
form af objektivitet, som här låter tänka sig (jfr K
u n-skap). Också leddes Hume däraf till fullständig
skepticism. Kant (d. 1804) kan betraktas som derr
tredje periodens egentlige grundläggare. Han eger
denna betydelse därigenom, att han gjorde allvar med
lösningen af det af Tjocke uppställda problemet.’

Ord, som saknas under K, torde sökas under 0.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:52:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbo/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free