Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kurvatur - Kurvembryéer - Kurvradie - Kurvtafla - Kurz, Heinrich - Kurz, 1. Hermann K. - Kurz, 2. Isolde K. - Kurzbauer, Eduard - Kus, Kusa. Se Kusch. - Kus, stad - Kus, folk - Kusa (Cusa, Cuza), Alexandru Ioan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
329 Kurvatur–Kusa 330
Kurvatur (lat. curvatura), böjning, krökning.
Kurvembryéer, bot., namn på serien Curvembryoe
(se Centrospermæ).
Kurvradie, järnv. Se Kurva 2.
Kurvtafla, järnv. Se Kurva 2.
Kurz [ko′rts], Heinrich, tysk litteraturhistoriker,
f. 1805 i Paris, d. 1873, studerade teologi
i Leipzig och orientaliska språk i München och
Paris, gjorde sig genom flera arbeten känd som en
lefvande sinolog och vardt medredaktör i ”Journal
asiatique”. 1830 återvände K. till München, där han
undervisade i kinesiska och utgaf den konstitutionella
oppositionstidningen ”Die zeit” (1832), som efter
två månader ådrog honom ett åtal, slutande med
två års fängelse. Efter sitt frigifvande anställdes
han, 1834, som lärare i tyska språket och
litteraturen vid kantonskolan i S:t Gallen, men blef 1839
skild därifrån genom de ultramontanes intriger och
kallades då till kantonskolan i Aarau, hvarest han
äfven (1816) blef kanton bibliotekarie. De rika
samlingar af tysk litteratur, som han då fick under
händerna, vände för framtiden hans håg till detta
forskningsområde. K:s förnämsta arbete är Geschichte
der deutschen literatur (B bd, 1851–59, 7:e uppl.
1877; bd 4 1868–72, 4:e uppl. 1882), en
omtyckt bok, hälft antologi, hälft författarbiografisk
handbok. Ett kort utdrag är Leitfaden zur geschichte
der deutschen literatur (1860; 5:e uppl. 1878).
Vidare må nämnas Handbuch der poetischen
nationalliteratur der dentschen (3 bd, 1840–42; 3:e uppl.
1857–59), Handbuch der deutschen prosa (3 bd,
1845–53; 2:a uppl. 1868), bägge bestående af
litteraturprof med kommentar, samt Die deutsche
literatur im Elsass (1874). K. utgaf äfven urval af
Lessing, Goethe, Schiller, H. v. Kleist, Herder, E.
T. A. Hoffmann m. fl. och ”Deutsche bibliothek”
(1862–67), inrymmande sällsynta äldre tyska
vitterhetsalster (af Grimmelshausen, Fischart m. fl.), samt
besörjde många andra textkritiska arbeten och
öfversättningar.
(R–n B.)
Kurz [ko′rts]. 1. Hermann K., tysk skald,
novellist, f. 30 nov 1813 i Reutlingen, d. 10 okt.
1873 i Tubingen, redigerade 1848–54 i Stuttgart
oppositionstidningen ”Der beobachter” och utnämndes
1863 till andre universitetsbibliotekarie i Tubingen. Hans lif var till stor del fylldt
af bekymmer och bittra missräkningar, något som
naturligtvis utöfvade en starkt hämmande inverkan på
hans litterära utveckling. - K. vann först ett namn
genom Gedichte (1836) och Dichtungen (1839), innerliga
och sångbara i likhet med schwabiska skolans lyriska
alster i allmänhet. Hans två romar-sr Schillers
heimat-jahre (1843), som skildrar Wtirttemberg 1780 -
90, och Der sonnenwirth (1854), från tiden omkr. 1750,
stödja sig på en djup kännedom om wurttcm-bergska
historien och folklynnet, så ock hans noveller,
samlade i Erzählungen (3 bd, 1858-61), i hvilka han
framstår som en fin humorist och skarp-
synt iakttagare. Utgångspunkten för K. var Häuff
(Walter Scott i andra rummet); den schwabiska
egenarten i hans berättelser (Die beiden Tubus,
Der feudalbauer m. fl.) gör honom till en af
de före^ bildande hcmbygdsskildrarna. Dessutom
öfversatte han Ariostos "OrlanJo furioso" (1840),
Gottfrieds von Strassburg "Tristan und Isoide"
(1844, med själfständigt tillagat slut; 3:e
uppl. 1877) och alster af Moore, Byron, Cervantes
och Shakspere, öfver hvilken sistnämnde han skref
arbetet Zu Shakespeares leben und schaffen (1868),
samt utgaf jämte P. Heyse "Deutscher novellenschatz"
(21 bd, 1871–74) och "Novellenschatz des auslands"
(13 bd, 1872-74). K:s "Gesammelte werkc" med biograi
utgåfvos i 10 bd 1874-75 af P. Heysc, i 12 bd 1904
af H. Fischer. Brefväxlingen mellan K. och Mörike
at*afs 1885. Se Sulger-Gebinff, "H. K.’* (1904),
och Isoide Kurz, "H. K." (1907).
2. Isoide K., den föregåendes dotter,
tysk författarinna, f. 1853 i Stuttgart,
var 1877-1905 bosatt i Florens, hvarefter hon
flyttat till Munchen.,’ Mycket tidigt utvecklad,
erhöll hon en utmärkt uppfostran, studerade den
klassiska litteraturen likaväl som den moderna
och hjälpte sin fader med öfversätt-ningar till
"Xovellenschatz". Hennes egen vittra alstring
inleddes med Gedichte (1889; 5:e uppl. 1907),
utsökta lyriska stämningar, hvilkas form p,f-»
inrar om den schwabiska skolans poesi. Hennes
Florentiner novellen (1890; 5:e uppl. 1908) tillhöra
den äldre historiska novellistikens bästa alster^
Phantasien und märchen (1890) vittna om hennes rika
fantasi. Italienische erzählnngen (1895), Von dazumal
(1900), Unsere Charlotta (1901), Gcnesung (s. å.),
Frutti di mare (s. å.), Die stadt des lebens 0902;
4:e uppl. 1907), Im zeichen des steinbocks (1905;
2:a uppl. 1908), Neue gedichte (1905),: Lebensftnten
(s. å.) och Die kinder der Lilith (1908) innehålla
finkänsliga, själfulla berättelser och sägner, där
stämningsfull lyrisk ton och skarp iakttagelse härska.
l o. 2. R-n B>
Kurzbauer [ko’rts-], E d u a r d, österrikisk
må^ lare, f. 1840 i Wien, d. 1879 i Munchen,
studerade i Wien och för Piloty i Munchen, var
i sina genre-* taflor en ypperlig berättare
och prisas äfven som kolorist. Hans främsta
verk är Upphunna flyktingar. (1870; Hofmuseet i
Wien). Sedan målade han 4/* risad friare, Festdag
på landet (nya pinäkoteket^ Munchen), En stormig
förlofningsdag, Förtalet (1877, Dresdengalleriet)
m. fl.
G–g N.
Kus, Kusa. Se Kusch.
Kus, distriktshufvudstad i egyptiska prov.
(mudirije) Keneh, på högra stranden af Nilen. 14,196
inv. (1897). Det var forntidens Apollinopolis parva
och på Abu-l-fidas tid näst Kairo landets största
handelsstad.
J. F. N.
Kus, ett indiskt folk. Se Khond.
Kusa (Cusa, Cuza), Alexandru Ioan,
furste af Rumänien, f. 20 mars 1820 i Huşĭ i
Moldau, d. 15 maj 1873 i Heidelberg. Han
studerade i Frankrike, inträdde först på den militära
banan, men öfvengick snart till den civila och
spelade äfven en politisk roll, bl. a. som deltagare i
1848 års nationella rörelser. Under omdaningstiden
efter Parisfreden återinträdde han i armén,
avancerade snabbt till öfverste och fick af det 1858
tillsatta regentskapet skötseln af krigsministeriet sig
anförtrodd. Kort därefter valdes han, tämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
