Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvantitet - Kvantitetsaccent - Kvantitetsteorien - Kvantum - Kwan-tung (Kwang-tung, Kuan-tung) - Kwanza - Kvapil, Jaroslav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Kvantitetsaccent-Kvapil
360
kunna under längre eller kortare tid oförändradt
verka. I språket skiljes vanligen mellan två olika
längder: långt och kort språkljud. Detta innebär icke,
att "långt" (eller "kort") språkljud alltid har exakt
samma längd, utan att de i verkligheten förekommande
kvantiteterna hänföras till två hufvud-typer. I hvina
är i långt, n kort; i vinna är i kort, n långt. I
bägge fallen är a kort. I väntar äro både a och
r korta. Alla språkljud kunna som sådana uttalas
med växlande kvantitet; men det händer, att i ett
visst språk några språkljud uttalas blott som långa
(t. ex. i sv. det w-ljud, som höres i hus), andra
blott som korta (t. ex, det w-ljud, som höres i
hund). Understundom talar man äfven om of v er-långt
språkljud (längre än "långt") och om medellångt
(mellan långt och kort) samt om r e d u-c e r a d t
(kortare än "kort"). Längd hos ett språkljud utmärkes
i vetenskaplig skrift genom streck (-), korthet med
båge (–) öfver eller under bokstafven, reduktion
(i landsmålsalfabetet) med punkt under bokstafven;
i praktisk skrift utmärkes kvantiteten ofta genom
fördubbling, t. ex. sv. falla, fi. puhuu. - En
stafvelses längd är lika med summan af de i densamma
ingående språkljudens längd. Längden är hos både
språkljud och stafvelser relativ, d. v. s. bestämmes
i jämförelse med andra språkljuds eller stafvelsers
längd under samma omständigheter (under samma effekt,
samma medelhastighet i föredraget). Kvantiteten
hör till de fonetiska företeelser, som lättast
kunna på experimentell väg undersökas. Sådana
undersökningar äro för flera språk gjorda bl. a. i
Uppsala af E. A. Meyer ("Englische lautdauer", 1903,
"Zur phonetik der ungarischen sprache", i "Le monde
oriental" 1907-08). - Stafvelsernas olika tidslängd
var i åtskilliga äldre kulturspråk (grekiska, latin,
sanskrit, arabiska) mera framträdande och till följd
däraf mera’bestämmande för språkets rytmiska karaktär,
än fallet är inom de flesta nyare språk, vid hvilkas
uttal ord- och meningsaccenten är förhärskande. Detta
visar sig bl. a. däraf, att i de nämnda språken
versbyggnaden grundar sig på kvantiteten, icke
såsom i de nyare på accenten (jfr Metrik). I
grekiskan och latinet äro dessutom accentens
plats och beskaffenhet till stor del beroende a,f
kvantiteten. En stafvelses längd bestämmes dels af
vokalens eget tidsmått ("naturlängd"), dels af de
efterföljande konsonanternas antal och beskaffenhet
("positionslängd"), hvarvid i allmänhet gäller,
att två konsonanter äro tillräckliga för att
göra staf-velsen lång, äfven om den har en kort
vokal, och att en lång vokal äfven ensam bildar
lång staf velse.. Naturligtvis kunna genom olika
ljudkombinationer i själfva verket mångfaldigt
olika stafvelselängder uppkomma. Man synes dock
tidigt ha blifvit ense om att uppdela stafvelserna i
blott två hufvudgrupper, långa och korta, och att,
särskildt med afseende på deras användning i vers,
betrakta hvarje lång staf-velse som till tidslängd
lika gällande med två korta. En naturlig följd af
detta betraktelsesätt är, att t. ex. i grekisk och
latinsk äfvensom i sanskritisk vers en lång stafvelse
i vissa fall kan utan rubbning af versrytmen utbytas
mot två korta (metrisk upplösning) eller, tvärtom,
två korta mot en lång (metrisk sammandragning). För
att utmärka lång stafvelse begagnas tecknet - och
för kort staf velse tecknet ^. Men utom de afgjordt
långa och afgjordt korta stafvelserna finnas i språket
många stafvelser, hvilkas
kvantitet är obestämd (lat. anceps) och hvilka
därför efter omständigheterna nyttjas som långa
eller som korta (^L). Med denna obestämda eller
vacklande kvantitet hos vissa språkstafvelser som
sådana må icke förblandas det förhållandet, att i
somliga versmått på vissa ställen en afgjordt kort
stafvelse kan ersättas af en lika afgjordt lång
eller tvärtom. Äfven i det fornnordiska språket har
kvantiteten varit ett betydelsefullt moment och
i vissa fall legat till grund för versbyggnaden,
särskildt i de versslag, som benämnas "drottkväden"
(se a. o.). I de nyare västeuropeiska språken träder
kvantiteten mer eller mindre tillbaka för accenten
och är åtminstone inom den germanska språkstammen
väsentligt beroende af denna. Förhållandet mellan
kvantitet och accent hör för öfrigt till den språkliga
ljudlärans (fonetikens) vanskligaste uppgifter och har
ingalunda ännu vunnit en fullständig utredning. Bland
nyare arbeten, i hvilka denna fråga afhandlas, må
nämnas Briicke, "Die physiologischen grundlagen der
neuhoch-deutschen verskunst" (1871), Seelmann, "Die
aus-sprache des latein" (1885), Eecke, "Principerne
for den danske verskunst" (1881), J. A. A. (Aurén),
"Bidrag till svenska språkets kvantitetslära"
(1874). l o. 2. L. H. Å.* 3. Lll. A. M. A.*
Kvantitetsaccent. Se A c c e n t, sp. 83.
Kvantitetsteorien, nationalek., den teori till
förklaring af penningens värde eller köpkraft
och förändringarna däri, som håller före, att
penningevärdet är beroende af den förefintliga
kvantiteten (mängden) af penningar och varierar
omvändt proportionellt mot denna kvantitet. Denna
tankegång, som icke torde ha varit alldeles främmande
för antiken, häfdades i nyare tid af de engelske
filosoferna Locke och Hume och öfvergick från den
senare till den s. k. klassiska nationalekonomien
(A. Smith, Ricardo och i synnerhet J. St. Mill
m. fl.), hvarvid den kan anses vara uttryck för en
reaktion mot den merkantilistiska uppfattningen, som
satte likhetstecken mellan rikedom och penningar och
tillskref de senare ett själfständigt värde, oberoende
af deras funktion som bytesmedel. Kvantitetsteorien
har under tidens lopp dels starkt kritiserats,
dels modifierats och utvecklats. F. ö. hör frågan
om orsakerna till penningvärdets förändringar
och därmed sammanhängande spörsmål till de mera
omstridda partierna af nationalekonomien. (Jfr
bl. a. K. Wicksell, "Föreläsningar i nationalekonomi",
1,2, 1906, s. 136 ff.). Å. W:son M.
Kvantum (.lat. quantum), eg. "så mycket som"; en viss
myckenhet, mängd, kvantitet. Jfr Q u a n-tu m.
Kwan-tung (Kwang-tung, Kuan-tung), sydligaste delen
af Liau-tunghalfön i Gula hafvet. Efter K. benämndes
det område, som Ryssland genom fördraget med Kina 15
(27) mars 1898 arrenderade på 25 år och som hade
en areal af 3,174 kvkm. med omkr. 250,000 inv. och
som omfattade en del af Liau-tung samt Elliotöarna
i ö. De viktigaste orterna inom området äro Port
Arthur, Dalnij (jap. Tairen) och Port Adams. Under
rysk-japanska kriget (se d. o.) eröfrade japanerna
hela detta område, och i freden i Portsmouth af
stod Ryssland sin arrenderätt däröfver till Japan.
J* F- N.
Kwanza, flod. Se C u a n z a.
Kvapil, J a roslav, tjechisk författare, f. 1868,
debuterade 1889 med diktsamlingen Padajici hvézdy
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
