- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
389-390

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvartärperioden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vittna bl. a. sandiga, leriga eller grusiga sediment,
som förekomma t. ex. i västra Sverige, norra Danmark
och Norge och som innesluta en rik fauna af arktiska
hafsdjur (mollusker, säl- och hvalarter m. m.) samt
inom cirkumbaltiska trakter – här dock endast lokalt,
nämligen i Mälardalen –, innehållande en fattig
hafsfauna, med den lilla arktiska musslan Yoldia
arctica
som den mest karakteristiska representanten
för hafsfaunan. Härtill sällar sig den glaciala
reliktfaunan
, en samling ishafsdjur (hornsimpan,
Idothea m. fl. kräftdjur o. s. v.), som anträffats
lefvande icke blott i Östersjön, utan äfven i många
af de sjöbäcken, som under senglacial tid lågo sänkta
under hafvets eller den baltiska issjöns yta, men nu
upptagas af mestadels djupa sjöar med kallt vatten,
t. ex. Vättern. Denna intressanta fauna, som sålunda
förmått uthärda de förändringar i lifsvillkoren,
som föranleddes af den småningom skeende öfvergången
från salt till sött vatten, vittnar i likhet med
den fossila faunan om ishafvets forna vidsträcktare
utbredning öfver Norden. I senglacialtidens sjöar
försiggick liksom i hafvet en afsättning af sand och
lera, och i dessa sediment inbäddades lämningar af
den dåtida alpina land- och sötvattensfloran (Salix
polaris
, Dryas octopetala, mossor o. s. v.) samt
-faunan (mollusker m. m.). Renen var då allmän i
Skåne och sydligare trakter. De nyss anförda liksom
många andra i de senglaciala aflagringarna funna
växterna och djuren ådagalägga, att dåtidens klimat
var arktiskt l. alpint. En del fossila fynd ger dock
vid handen, att temperaturen undergick en påfallande
förbättring, redan under det att landisen afsmälte
från södra Sverige. I nära samband med denna
afsmältning vidtog en intensiv landhöjning, som
sannolikt vågformigt fortskred från nedisningsområdets
periferiska mot dess centrala delar. I följd däraf
afstängdes det baltiska hafvet tidigt från Kattegatt
och erhöll karaktären af en isdämd sjö, Baltiska
issjön
, som, när iskanten ryckte tillbaka från de
norra, lägre trakterna kring Vättern, aftappades till
Västerhafvet och kom att bilda ett inhaf, baltiska
Yoldiahafvet. Landhöjningen fortskred alltjämt
inåt, och till sist uppkom landförbindelse äfven
inom de nyssnämnda trakterna samt inom områdena
för Närkes-sunden. Därigenom blef Östersjön åter
förvandlad till en insjö. Denna erhöll efter hand
en rik sötvattensfauna och -flora, och efter en
för den dåtida Östersjön utmärkande liten snäcka,
Ancylus fluviatilis, har sjön blifvit kallad
Ancylussjön (se d. o.). Klimatet hade under tiden
så förbättrats, att största delen af Fennoskandias
kvartära fauna och flora då invandrade. I södra
Sverige lefde bl. a. uroxen, bisonen, kärrsköldpaddan
och bäfvern, hvilka samtliga nu äro utrotade i vårt
land, den förstnämnde t. o. m. från jorden; dungar och
skogar af asp, björk, tall, hassel o. s. v. klädde
då södra och mellersta delarna af Fennoskandia,
och dessa jämte en mängd andra växter voro stadda
på vandring mot n., allt enligt de vittnesbörd,
som anträffats i torf och flera andra sediment från
dessa tider. Till sist infinner sig äfven eken och
dess följeslagare bland växter och djur (vildsvin
m. fl.). En liknande omgestaltning från arktiska
till tempererade undergingo faunan och floran i de
Fennoskandia omgifvande hafven, och ställvis hopades
ofantliga massor af skal af mollusker o. s. v. till
postglaciala skalgrusbankar. – Den förut omnämnda landhöjningen
aflöstes småningom af en landsänkning, men endast inom
Fennoskandias periferiska delar och utomliggande
trakter. Härigenom sänktes bl. a. trakterna kring
Öresund och Belten till något större belopp än
i våra dagar, hvilket åter hade till följd, att
Ancylussjön efter hand ersattes af ett inhaf,
som till sist blef ej obetydligt saltare än det
nutida Baltiska hafvet. Detta postglaciala, på
organismer jämförelsevis fattiga inhaf har blifvit
kalladt Litorinahafvet (se d. o.) efter
ett par för detsamma utmärkande molluskarter af
släktet Litorina (den på västkustens klippor och
stenar mycket vanliga "strandsnäckan"), hvilka då
lefde ända uppe i Bottenviken, men sedermera, på
grund af minskning i vattnets salthalt, dragit sig
tillbaka till hafvet s. om Skåne. Motsvarande skede
i det salta och på organismer rika Västerhafvets
postglaciala historia benämnes Tapeshafvet efter
arter af det sydliga mollusksläktet Tapes, som då
jämte ostron m. fl. var allmänt där, men sedermera
retirerat till något varmare hafsområden. Till
hvilken omfattning den förutgående landhöjningen
bragte bl. a. det sydbaltiska området, är ännu icke
kändt, men förekomsten af postglaciala torflager
m. m. på hafsbottnen därstädes till ett 10-tal
m. samt af flodrännor till sannolikt flera 10-tal
m. djup under hafsytan antyda, att området under
Ancylustiden låg betydligt högre än nu och upptogs
af ansenliga landvidder, som sedermera sänkts och
nu betäckas af hafvet. Detsamma var fallet äfven
med stora delar af Nordsjöområdet o. s. v. Ungefär
från Ancylustidens mellersta del härstamma de
hittills kända äldsta lämningarna efter människan
i södra Sverige (Skåne, Östergötland). Från tiden
kring Litorinahafvets maximiutbredning äro sådana
lämningar mycket vanligare. Hit höra bl. a. de bekanta
kjökkenmöddingarna (se d. o.), som äro allmänna i
Danmark. Denna tid torde ungefär ha sammanfallit med
postglacialtidens temperaturoptimum i Fennoskandia,
hvilket är sannolikt bl. a. däraf, att en del
relativt värmeälskande land- och sötvattensorganismer
(hasseln, eken, sjönöten, flera mollusker o. s. v.) då
synas ha nått sin nordgräns här, men sedermera,
väl närmast i följd af en sänkning i temperaturen,
dragit sig tillbaka mot varmare trakter. Enligt
en annan förslagsmening (af R. Sernander) skulle
postglacialtidens klimatoptimum i Norden ha varat
ända till bronsåldern. Efter Litorinahafvets
maximiutbredning har endast ett ringa fåtal nya
växter (boken från s. och granen från ö.) samt djur
(mollusker o. s. v.) invandrat till Skandinavien,
medan människan i allt större antal framträngt i
mellersta och till sist nordliga delar af området.

Hvad beträffar den senkvartära tidens kronologi,
är det sannolikt, att Litorina-Tapes-hafvens
maximiutbredning ungefär sammanfallit med den
äldre nordiska stenålderns yngre del, hvars slut af
Montelius beräknas ligga omkr. 6,400 år tillbaka,
och att hela den senkvartära tiden (t. ex. för
Skåne) har omfattat en tidrymd af omkr. 3 à 4 gånger
nämnda siffra. Enligt en annan beräkning (af G. De
Geer) skulle den tid, som förflutit sedan landisens
begynnande afsmältning inom nordöstra Skåne och till
nutiden, uppgå till blott omkr. 12,000 år. – Under
senaste delen af den postglaciala tiden har människan
varit en mycket betydelsefull faktor vid omgestaltningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free