Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifta). I 38 stater råder emellertid ännu
egendomsgemenskap inom äktenskapet, och endast
i 23 stater ega kvinnorna (begränsad) kommunal
rösträtt. Införandet af kvinnans politiska rösträtt
försvåras betydligt genom allmän folkomröstning,
hvarvid immigranterna ofta afgöra utgången.
Från slutet af 1800-talet framträda alltmer de
rättsliga och sociala momenten inom kvinnofrågan,
och till följd häraf har kvinnosaken ingått i
ett nytt skede, som kännetecknas dels af de gifta
kvinnornas och kroppsarbeterskornas framryckande,
dels däraf, att den politiska rösträttsfrågan blir
fullt aktuell. De gamla upplysningsargumenten härför,
likhetsteorien och individens intresse, få nu också
vika för åberopandet af statsintresset och af kvinnans
olikhet med mannen såsom en af förutsättningarna
för hennes samhällsnyttighet. Allt flera äfven
utomeuropeiska eller endast halfciviliserade länder
indragas nu i rörelsen. 1888 blef den konsoliderad
genom bildandet af Internationella kvinnoförbundet
(se d. o.), som nu omfattar 27 länder, omkr. 7–8
mill. medlemmar och har upptagit krafvet på politisk
rösträtt. Men jämsides härmed finnes ock sedan 1904 en
särskild Internationell rösträttsallians, som omfattar
22 länder, nämligen alla europeiska stater (utom
Spanien, Portugal, Turkiet och Rumänien), Förenta
staterna, Canada, Syd-Afrika och Australien. Båda
dessa organisationer hålla flitigt kongresser i
olika delar af världen. Men äfven i Turkiet har
kvinnofrågan på sista tiden uppträdt i samband med
den ungturkiska revolutionen, och ej ens Japan,
Kina och Indien stå längre utanför rörelsen. I
europeiska länder med starka frihetsrörelser
inställer sig kvinnorörelsen ofelbart, såsom i
Bulgarien, Serbien och Ryssland, som redan ha både
kvinnoförbund och rösträttsföreningar. I länder med
tidigare utvecklad kvinnorörelse har denna på senaste
tiden tagit det starkaste uppsvinget. Frankrike,
Belgien och Italien ha inträdt i de internationella
förbunden. I Tyskland grundlades 1888 en radikal
kvinnoförening med socialt och politiskt program,
1901 den första rösträttsföreningen; äfven existera
Deutsch-evangelischer frauenbund (1899) och
Katholischer frauenbund (1903), en egendomlighet
för Tyskland; en annan egendomlighet är den starka
söndringen mellan borgerlig och socialdemokratisk
kvinnorörelse. 1908 fingo kvinnor tillträde till
politiska föreningar och församlingar, därefter har
rösträttsrörelsen raskt utvecklat sig. – Äfven England
har haft sin känning af det allmänna uppsvinget,
och rösträttsrörelsen har, ehuru tidigt startad, här
som annorstädes först på 1900-talet kommit att räknas
till aktuell politik. Den ursprungliga landsföreningen
för kvinnans politiska rösträtt, grundad 1869, fick
1905 vid sin sida två andra, mindre organisationer,
Women’s social and political union och Women’s freedom
league, hvilkas medlemmar, kallade suffragetter
(den äldre föreningens suffragists), söka, stundom
med våldsamma medel, skaffa sig tillfälle att rikta
interpellationer till regeringen. Deras taktik har,
på grund af Englands egendomliga politiska seder,
lyckats skaffa rörelsen uppmärksamhet, men ogillas
af landsföreningen.
Fullt genomförd är kvinnans rösträtt dels i samtliga
de till England hörande australiska staterna, nämligen
på Nya Zeeland (1893), i den australiska federationens
parlament (alltsedan dess bildning
1901) och alla därtill hörande stater (1895–1908),
dels i fem af den amerikanska västerns stater,
Wyoming 1890, Colorado, Utah och Idaho (1893–96) samt
Washington (1910). I alla dessa stater är kvinnans
likställighet med mannen redan till mycket stor
del genomförd, och de röstberättigade kvinnorna
koncentrera f. ö. sitt intresse på humanitära
reformer. Nya Zeelands kvinnor utträdde 1909 ur
Internationella kvinnoförbundet under förklaring,
att de nu egde den ställning de eftersträfvat.
M«est utbredd, men på samma gång mest målmedveten och
lugn är kvinnorörelsen i de skandinaviska länderna,
där det germanska frihetsbegreppet bibehållit sig
mest ogrumladt af romersk rätt och där kvinnorna
därför alltid ha haft en relativt aktad ställning.
I dessa länder har rörelsen på 1800-talets midt
framvuxit ur litterära strömningar (Fredrika Bremer,
Camilla Collet, Matilda Fibiger och Fredrika Kuneberg
samt senare inflytande från Björnson, Ibsen och
Brandes). Lika arfsrätt och myndighet hade i Norge
och Danmark genomförts redan på 1850-talet, men
tillträde till universitetet och vissa statstjänster
följde där först på uppkomsten af en verklig
kvinnorörelse, i Danmark 1871, i Norge 1884. I Norge,
där utvecklingen i alla afseenden gått längst, har
åt kvinnorna, gifta och ogifta, sedan 1904 i princip
beviljats tillträde till statsämbeten inom rätts- och
undervisningsväsen samt förvaltning. I praxis har man
emellertid härvidlag icke kommit långt, och delvis
återstår att genomföra principen lika lön för lika
arbete. Äktenskapsförord och gift kvinnas förvaltning
af arbetsförtjänst genomfördes i Danmark 1880,
i Norge 1888. Kommunal rösträtt och valbarhet ega
skattebetalande kvinnor i Norge sedan 1901, i Danmark
sedan 1908, och på båda hållen finnas flera kvinnliga
stadsfullmäktige. I Norge fingo skattebetalande
kvinnor dessutom 1907 politisk rösträtt och
valbarhet; 1910 valdes en kvinna till suppleant
i stortinget. I Danmark arbeta flera kvinnliga
rösträttsföreningar. Äfven på Island ha kvinnorna
sedan 1907 kommunal rösträtt och valbarhet. – I
Finland infördes myndigheten 1864. Kvinnorörelsen har
där framvuxit ur samskoleväsendet (sedan 1883) och den
delvis därpå beroende, ovanligt starka frekvensen af
kvinnor vid universitetet. Kommunal rösträtt egde
ogifta kvinnor sedan 1865, men 1906 genomfördes
allmän politisk rösträtt och valbarhet för män och
kvinnor öfver 24 år, och 1911 sitta 15 kvinnor,
af hvilka några gifta, i landtdagen. Som kvinnorna
fått rösträtt utan någon föregående rösträttsrörelse,
endast på grund af sitt nitiska deltagande i den mot
ryska regeringen riktade revolutionen (1906), har den
mest betydande reformen där föregripit flera andra,
så t. ex. saknar den gifta kvinnan ännu eganderätt
och kommunala rättigheter.
I Sverige predikade Thorild i sin ofullbordade
skrift "Om kvinnokönets naturliga höghet" (1793)
tidigast revolutionens kvinnosaksteorier, men först
Fredrika Bremer (se denna) utöfvade något varaktigare
inflytande, sedan hon efter sin Amerikaresa börjat
stifta kvinnoföreningar och 1856 utgifvit romanen
"Hertha" med myndighets- och bildningsfrågorna till
tendens. Under det dåvarande liberala skedet gingo
reformerna i början raskt nog; bland män, som verkat
härför, märkas J. G. Richert och L. J. Hierta. 1845
genomfördes den lika arfsrätten, 1846 (kompletteradt
1864) näringsfrihet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
