Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrillos. 1. Patriark i Jerusalem - Kyrillos. 2. Patriark i Alexandria - Kyrillos. 3. Missionär - Kyrillos Lukaris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Kyrillos-Kyrillos Lukaris
464
KyrPllos fky-, grek. Kvgtttog,
lat. Cyrilhs}. 1. Patriark i Jerusalem, f. omkr. 315,
d. 386, blef patriark 350. Han tillhörde i teologiskt
afseende den s. k. antiokenska skolan och slöt sig
i de arianska striderna till homoiusianerna (ett
mellanparti). Genom arianernas åtgöranden blef han tre
gånger (358, 360 och 367) afsatt från sitt ämbete. Med
öfriga homoiu-sianer slöt han sig småningom helt
till det nicenska partiet (Athanasius’ anhängare) och
medverkade till dettas seger på det andra ekumeniska
mötet i Kon-stantinopel 381. K. höll redan som
presbyter i Jerusalem (348) sina berömda tjugutre
"katekeser", hvilka dock egentligen äro predikningar,
ett af de ädlaste uttrycken för kristendomen från
denna tid. Deras äkthet är otvifvelaktig.
2. Patriark i Alexandria 412-444, hade förut en
tid vistats i nitrinska öknen. Hans kyrkohistoriska
betydelse ligger i den energi, hvarmed han fullföljde
sin företrädare Thcofilos’ (se Chr y-s o s t o
m u s) sträfvan att skaffa Alexandrias patriark
härskarställning först i Alexaudria och sedan
inom hela österns kyrka. Ur denna synpunkt bör ock
förstås den hänsynslöshet, hvarmed han förföljde
alla "kätterier". Så vände sig hans nit t. ex. mot
novatianerna och mot judarna, hvilka senare han 415
lät fördrifva från Alcxandria, samt mot den hedniska
filosofinnan Hypatia, i hvilkens mord K. icke var utan
delaktighet. Mest bekant är han genom sitt uppträdande
mot nestorianerna (se Nestor i u s). Anklagad inför
Konstantinopel-patriarkcn och nära att störtas,
lyckades han genom ränkfull diplomati skaffa sig
andrum; och när kejsaren sammankallat konsiliet
i Efesos 431, öppnade han egenmäktigt detta möte,
innan den mot honom fientliga majoriteten anländt,
och lyckades genom sin hänsynslöshet få Nestorius dömd
och afsatt samt det efteråt af majoriteten hållna
legitima konsiliet annulleradt. Därmed var K. herre
öfver hela Orienten, i makt väl jämförlig med de
störste romerske påfvarna. I striden om makten skot
han af taktiska skäl dogmatiska frågor i förgrunden,
ehuru de för honom hade blott sekundärt intresse,
som han ock visade genom att kort eftei Nestorius’
fall under-skrifva en nestorianiserande fredsformel
(433). Emellertid kom han så att bli en af de
störste kyrkolärarna för den grekisk-katolska
kyrkan, i viss mening dess Augustinus; Orientens
hela kristologi med dess konsekvenser i fråga om
frälsningen som ett fysiskt gudomliggörande går
väsentligen tillbaka på hans trots unionsformeln
monofysitiskt färgade teologi. Då han i denna
teologi själf ville och trodde sig rädda Athanasius’
ortodoxi mot origenistiskt kätteri, åtnjöt han äfven
i Västerns kyrka stort anseende; Leo XIII upphöjde
honom till doctor eccle-sise, och från katolskt håll
ha nyligen gjorts (fruktlösa) försök att rentvå honom
från monofysitisk tendens. - K. uppträdde äfven som
exegct (många omfångsrika kommentarer) och apologet
(en försvarsskrift i 10 böcker mot kejsar Julianus);
hans samlade skrifter äro utgifna i Paris 1737. .-
K. egde den borne hierarkens både goda och dåliga
sidor. Viljestyrkan och öfvertygelsetrohcten voro
förenade med maktlystnad och intrigmakeri. Hans
största brist var skrupelfriheten i valet af vasar och
medel, hans största talang härskargåfvan. Med sina
brister och förtjänster är han en af de väldigaste
kyrkofurstar, som den orientaliska kristenheten
egt. - Litt.:
Ord, som saknas under
Largent, "St. Cyrille d’Alexandrie" (1892),
L. Duchosne, "Églises séparées" (2:a uppl. 1905),
E. Weigl, "Die heilslehre des heiligen Cyrill"
(s. å.), A. Struckmann, "Die cucharistielehre des
heiligen Cyrill" (1910), P. Renaudin, "La théologie
de S:t Cyrille" (s. å.), samt Harnacks och Seebergs
dogmhistorier (resp. 4 och 2 uppl. 1910).
3. Missionär bland de slaviska folken under
800-talet. Hans egentliga namn var Konstantinos. Han
och hans äldre broder, M e t h o d i o s, föddes i det
af slaviska element starkt genomsyrade Tessalo-nika
och voro af grekisk börd samt fingo en sorgfällig
uppfostran. Methodios, den praktiska energiens man,
fick en framstående politisk ställning och blef sedan
abbot i ett stort kloster. Konstantinos, lärdomens
man, gick prästvägcn och blef patriarken Fotios’ (se
d. o.) bibliotekarie. Denne, som klart insåg Bysans’
historiska uppgift att kristna och kultivera den
slaviska världen, dirigerade K. till slaverna n. om
Svarta hafvet. Där missionerade K. en tid bland de
till judendomen öfvergångne kazarerna (se d. o.),
ett turkiskt folk vid Azovska sjön. Sin historiska
betydelse erhöll brödraparet, då den uiäriske hertigen
Rostislav begärde missionärer från Konstantinopel
till sitt nygrundade slaviska rike; han ville äfven
i fråga om sitt fol]\s kristianisering söka undvika
tyskt inflytande. Bröderna, som från barndomen kunde
den äfven i Mähren talade slaviska dialekten, fingo
uppdraget sig anförtrodt; 864 inträffade de i Mähren
och började sitt verk. Konstantin uppfann ett slaviskt
alfabet (se Glagolitiska alfabetet), verkställde en
slavisk öfversättning af dela* af bibeln och framför
allt liturgien och upprättade ett seminarium för
bildande af predikanter. Sålunda uppstod en kristen
kyrka bland slaverna. Konstantin skötte förkunnelsen,
under det att Methodios organiserade. Genom det af
dem begynta gammalslaviska språket och litteraturen
fick den slaviska världen en kulturell och religiös
enhetspunkt af oerhörd betydelse. - Den kyrkliga
konkurrensen mellan Rom och Konstantinopel, som just
vid denna tid tillspetsade sig till en begynnande
brytning (se Fotios), framträdde ock på detta
missionsområde. Den store påfven Nikolaus I förstod
att vinna försteget genom lämpliga eftergifter åt den
slaviska liturgiens och det slaviska kyrkospråkets
användning. Bröderna reste t. o. m. ned till Rom,
där de öfverhopades med hedersbetygelser. Konstantin
sjuknade där, ingick i ett kloster under namnet
Kyrillos och dog 14 febr. 869. Methodios fortsatte
ensam arbetet bland slaverna, nu i Pannonien, enär
Rostislav blef kufvad af tyskarna. Han upphöjdes
till ärkebiskop öfver Pannonien och Mähren,
fördref s sedermera, återinsattes och upplefde
växlande öden, allteftersom tyskarna eller slaverna
hade öfverhanden. Med hans död (885) upphörde den
slaviska liturgien att gälla, och hans lärjungar
fingo vika för romerska tyskar. - De båda bröderna
ha erhållit namnet "slaver-nas apostlar". Se
Bonwetsch, "Cvrill und Metho-dius" (1£8:)),
L. K. Goctz, "Geschichte der slaven-apostel" (1897),
M. Bruckner, "Thosen zur Cyrillo-method. frage"
(1906), G. Voskronsky, "Cyrill a Methodij" (1908),
och Hauck, "Kirciiengesohiohte Dcutschlands", II
(1900). 1-3. Hj. H-t.
Kyrillos Lukaris [ky-; lat. Cyrillus Lncaris],
grekisk andlig, f. 1572 i Kandia på Kreta, som då stod
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
