Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrillos Lukaris - Kyriniska - Kyriologisk - Kyrios - Kyritz - Kyrka 1. Byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Venezias herravälde. Sedan han studerat i
Venezia och Padua, genomreste han flera länder i
Europa, men uppehöll sig företrädesvis i Geneve, där
han fick böjelse för protestantismen, i synnerhet
för den reformerta kyrkan. Med denna underhöll han
liflig förbindelse, Lade från Alexandria, där han
blef patriark 1602, och från Konstantinopel, där han
1620 fick samma ämbete. Han skickade unga greker till
England för att där studera, brefväxlade med flera,
i synnerhet schweiziska och engelska, protestanter
(från K. finnas i Riksarkivet äfven två bref till
Axel Oxenstierna) och sökte att i don grekiska
kyrkan införa västerländsk vetenskaplig bildning,
för att på detta sätt förnya sin kyrka. Åt konungen
i England skänkte han den berömda bibelhandskriften
Codex alexandrinus. I sin trosbekännelse, som
han lät .trycka i Geneve (1629 på latin, 1633 på
grekiska), anslöt han sig ganska tydligt till den
reformerta kyrkans läror om nådavalet, arfsynden
och rättfärdiggörelsen; han antog två sakrament och
förkastade bilddyrkan. Hans motvilja mot den romerska
kyrkan ådrog honom hat af jesuiterna, sorn vid denna
tid ifrigt arbetade på en förening mellan de bägge
katolska kyrkorna. Genom deras stämplingar blef han
flera gånger afsatt från sitt ämbete och slutligen,
till följd af en anklagelse för högförräderi, på
sultan Murad IV:s befallning strypt, och kastad i
hafvet (1638). Hans vänner funno liket, men först
efter åratal blef det begrafvet i Konstantinopel. K:s
verk och idéer utplånades småningom, och alla
underhandlingar mellan den grekiska och den
protestantiska kyrkan afstannade. Jfr Pichler, "Der
patriark Cyrillus Lukaris und seine zeit" (1862).
E. J. ö.*
Kyriniska [ky-]. Se Kaukasiska språk.
Kyriolo’gisk [ky-; af grek. ky’rios, herre,
hufvudman, och lo’gos, ord], ett i svensk litteratur
sällan användt ord, betecknar det, som säges "i
egentlig bemärkelse", i motsats mot de uttryck,
som stå "tropiskt", i öfverflyttad betydelse.
Kyrios [ky’-], grek. Se Frälsare och Herre 2. Jfr
Kyrie eleeson.
Kyritz [ky’-], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Potsdam (Brandenburg), i landskapet
Priegnitz. 5,188 inv. (1905). 17 dec. 1635
vunno svenskarna där en seger öfver sachsarna.
J. F. N.
Kyrka (af grek. kyriako’n, herrens hus, af
ky’rios, herre). 1. Byggnad, där kristen gudstjänst
hålles. Sannolikt på grund af sambandet emellan den
forna soldyrkan och kristendomen har ända sedan
äldsta kristna tider existerat ett liturgiskt
kraf på, att kyrkorna skola ha sin längdaxel i
ö. och v. Urspr. stod altaret i v., hvaremot
det sedan 300-talet i regel fick sin plats i
ö. (orientering). (Jfr Montelius, "Solguden och
hans dyrkan", i "Nord. tidskr." 1911, sid. 91
ff., och Charlier, "Upplands fornminnesförenings
tidskrift", bd IV, sid. 316 ff.) I de flesta
västerländska kyrkor återfinnas, om också ofta
förenklade och omdanade, den romerska basilikans
(se d. o.) hufvuddrag: apsid, kor (med eller
utan krypta), tvärhus l. tvärskepp l. korsarmar,
långhus l. långskepp, förhall, hvartill kunde komma
ett eller flera torn. Apsiden (se d. o.) var urspr.
afsedd för biskoparnas stol, men blef i vissa fall
senare plats för altaret. De romanska kyrkorna i
Sverige ha så godt som undantagslöst apsid. Koret
(körrummet l. sångrummet) var tillgängligt endast för
prästerskapet. I korskyrkorna (se nedan) räknas
korsarmarna, som ofta äfvenledes voro försedda med
apsider, jämte midtkvadraten (skärningsytan emellan
kyrkans längd- och tvärriktning) till koret, i
hvilket fall korkvadraten med apsiden dock kallades
högkoret. Under koret kunde finnas en pelarsal,
kryptan, kraftkyrkan (se nedan). Under senare delen
af medeltiden tillbyggdes en särskild byggnad, i
regel invid korets norra sida, den s. k. sakristian,
afsedd för prästens förberedelse till gudstjänsten,
förvaring af kyrkans dyrbarheter, sammankomster
m. m. Apsiden begränsades mot koret af tribunbågen,
under det att koret i sin tur afskildes från skeppet
genom triumfbågen, som nedtill kompletterades genom en
låg mur eller ett skrank (korskranket). Då de romanska
triumfbågarna sköto långt fram på golfvet och sålunda
dolde en del af koret för menigheten, ha de i regel
under senare tiden borttagits. Exempel på en romansk
triumfbåge lämnar Torpa kyrka, Västmanland. Långhuset
l. skeppet (långskepp i motsats till tvärskepp) –
den menigheten räddande arken eller Petri skepp,
från hvilket Kristus talar – var afsedt för
menigheten. Långhuset kunde vara en-skeppigt
(de flesta landskyrkor i Sverige), tvåskeppigt
(vanligen på Gottland), tre-, fem- eller någon gång
sjuskeppigt. Sidoskeppen äro vanligen lägre än midt-
l. hufvudskeppet. (Jfr dock Hallkyrka.) Väggarna
emellan sidoskeppen, vindsutrymmen och midtskeppet
voro stundom prydda af ett pelargalleri, det
s. k. triforiet (Skara domkyrka). Här löpte stundom
en gång midt i kyrkan. Ofvan triforiet kunde finnas
en rad fönster, kleristoriet. Längst i v. fanns
förhallen, vanligen skild från skeppet genom ett
galler (narthex). Förhallen var hufvudsakligen
katekumenernas och botgörarnas plats. (I Dalby kyrka
i Skåne finnes en präktig romansk förhall ännu i
behåll.) Ofvan eller på sidorna om förhallen reste
sig tornet eller tornen (se Torn). De större kyrkornas
förhall ersattes under senare hälften af medeltiden
i småkyrkorna af ett vapenhus (se d. o.).
Liksom olika religiösa kraf och därmed sammanhängande
smakriktningar ha skapat olika kyrkbyggnadsformer:
bysantinska, romanska, gotiska o. s. v. (se
Byggnadskonsten, sp. 722, 724–727, 730 ff. samt, hvad
den skandinaviska kyrkbyggnadskonsten beträffar,
sp. 742 ff. jämte fig. i texten och planscher,
Bysantinsk konst, Gotik, Romansk stil, vidare
Domkyrka, Hvalf, sp. 1396–99, Knippepelare,
Kor m. fl.), så ha också olika lokala, sociala
m. m. förhållanden skapat olika kyrktyper och
benämningar af kyrkor. I afseende på grundplanen
kan sålunda särskiljas emellan långkyrkor, med
gifven längdaxel, och centralkyrkor, med en reguljär
grundplan i förhållande till en midtpunkt. Särskilda
slag af centralkyrkor äro rundkyrkor (se
d. o.) och de korskyrkor, som ha korsarmarna lika
långa som kor och skepp. Vanligen äro dock korskyrkor
långkyrkor. Hallkyrka (se d. o.) har midtskepp
och sidoskepp lika höga, klöfsadelskyrkor
(so d. o.) äro en nästan uteslutande på Öland
förekommande romansk kyrktyp med torn i såväl v. som
ö. Försvarskyrkor innehålla särskilda anordningar
för ett positivt försvar. De uppträda vanligen i
trakter lätt utsatta för fientliga anfall. Till
försvarskyrkorna kunna räknas äfven de nordiska
rundkyrkorna. Bland mera bekanta
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
