Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 467-468 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrka 1. Byggnad - Kyrka 2. Teol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska försvarskyrkor kunna nämnas S:t Pers kyrka
i Sigtuna och Källa (se d. o. med fig.) på Öland,
bägge dock nu ruiner. (Jfr Ekhoff, "Om kyrkornas
forna egenskap af försvarsverk" i "Aarböger for
nord. oldkynd. o. hist.", 1899, och H. Frölén,
"Nordens befästa rundkyrkor", 1910). Kraftkyrkan
är en på pelare hvilande sal, vanligen sträckande
sig under kyrkans kor och apsid (se Krypta med
fig.). I Upplandslagen talas om hundareskyrka
(trol. hufvudkyrkan i hundarets medelpunkt) och
tolftakyrka (trol. mindre kyrka, bykyrka, inom
hundaret). Bland träkyrkornas grupp är stafkyrkan
en af resvirke byggd kyrktyp af särskildt intresse
(se vidare Stafkyrka). Den första i Sverige
omtalade kyrkbyggnad

Fig. 1. Suntaks kyrka i Västergötland. (Götalandstypen frän äldre medeltiden.)

är den kyrka, som Heriger på 830-talet enligt "Vita
Ansgarii" lät uppföra på sin gård. Men Ansgarius’
och hans efterträdares missionsverksamhet skred under
de största svårigheter endast långsamt fram, och de
äldsta minnen af kyrkbyggnader vi ega i Mälardalen
äro kyrkruinerna i Sigtuna, hvilka efter allt att
döma kunna hänföras till 1000-talets början. I S:t
Klemens’ ruin i Visby ha vid undersökningar, som
verkställts af E. Ekhoff, anträffats grunder till två
(tre) föregångare till den nuvarande kyrkan, och den
äldsta af dessa

Fig. 2. Trönö kyrka i Hälsingland. (Svealandstypen från äldre medeltiden.)

grunder förskrifver sig sannolikt från
900-talet. Under 1000-talet synas kyrkbyggnader
på Gottland varit allmänna. I Västergötland når
den kristna kyrkbyggnadskonsten med säkerhet ned
i 1000-talet (jfr Hildebrand, "Skara domkyrka" i
"Antikvarisk tidskr. för Sverige", bd XV), under det att
åtskilligt tyder på, att kristendomen i vissa delar
af hedendomens gamla stamland Uppland icke slagit
fullt igenom förrän under slutet af 1000-talet (jfr
Janse, "Uppland. Skildring af land och folk", bd I,
sid. 547 ff.). I stort sedt visa också de äldsta
bevarade kyrkbyggnaderna i Götalandskapen en typ
(fig. 1), som är äldre och till sina hufvuddrag
öfverensstämmande med den romanska basilikan, under
det Svealandskapens äldsta kyrkor visa en yngre, enkel
rektangulär typ (fig. 2). – Om kyrkors prydande med
målningar se Kyrkmålningar. Om skyldighet att uppföra
och underhålla kyrkor se Kyrkbyggnadsskyldighet.

2. Teol. I nya testamentet finnas väl ansatser till,
men ingen utförd lära om kyrkan. Därmed är dock
icke sagdt, att det icke skulle ges någon biblisk
norm för ett kristet kyrkobegrepp. En sådan är i
själfva verket innesluten i de bibliska grundtankarna
om den gudomliga uppenbarelsen, då det nämligen,
djupast sedt, är uppenbarelsebegreppet, som ger
kyrkobegreppet dess karaktär. Det kyrkobegrepp,
som småningom växte fram och blef härskande i den
västerländska katolicismen, identifierar kyrkan
med den yttre romerska kyrkoorganisationen. Härvid
medför den i katolicismen rådande lagiska och
sakramentalt-magiska uppfattningen af uppenbarelsen,
att den i påfven kulminerande hierarkien får en
öfverordnad ställning: den bestämmer, hvad som skall
tros och göras för salighetens vinnande, och den
förmedlar genom sakramenten de sinnligt-öfversinnliga
"krafter", i hvilka Guds nåd tänkes bestå (jfr
Katolicism). – Gemensam för all från reformationen
utgången åskådning är negationen af, att kyrkan
skulle sammanfalla med och uppgå i att vara den
yttre kyrkoorganisationen. Till sitt innersta
väsen är kyrkan i stället som congregatio sanctorum
("de heligas samfund") ett föremål för tro, icke
för åskådning. Denna "väsentliga" kyrka kan aldrig
i det yttre framträda i sin renhet, hvarken som
en politia externa ("yttre statsordning" – den
romerska ståndpunkten) eller som en förening af de
"sant troende" (den sekteriska ståndpunkten). Luthers
och de lutherska bekännelseskrifternas utprägling af
kyrkobegreppet får sin karaktär däraf, att evangelium
– ordet och sakramenten – tänkes vara kyrkans
konstituerande princip. Hierarkiens öfverordnade
ställning omöjliggöres därigenom, att uppenbarelsen
nu fattas icke lagiskt och sakramentalt-magiskt,
utan som Guds i Kristus framträdande nådefulla
sinnelag, hvilket alltjämt möter människorna i
evangelium. Kyrkan som de heligas samfund är en
skapelse af gudsordet. Därför är den icke blott något
osynligt. Till sin samfundssida måste den visserligen
vara detta, då det aldrig kan i det yttre bestämmas,
hvilka människor, som äro "sant troende". Men
samtidigt blir själfva den väsentliga kyrkan synlig –
för trons öga – i och genom "ordet". Hvarhelst "ordet"
är, där är ock tron viss om kyrkans tillvaro, på grund
af sin visshet om, att ordet som varande Guds ord är
ett verksamt ord. "Ordet" är därför enligt luthersk
åskådning det band, som sammanknyter kyrkans "väsen"
och dess yttre organisation. Den här framställda
lutherska åskådningen söker Augsburgiska bekännelsen
uttrycka i den berömda formuleringen: kyrkan är "de
heligas samfund, uti hvilket evangelium rätt lärdt
och sakramenten rätt brukade varda." – Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>