Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkofonden - Kyrkofrid - Kyrkofullmäktige - Kyrkofäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
483
Kyrkofrid-Kyrkofäder
484
vudsakligaste uppgift att bestrida sådana
utgifter för prästerskapets aflöning m. m., som
ej kunna tillgodoses medelst eljest tillgängliga
medel. Enligt den ofvannämnda dag utfärdade lagen
om reglering af prästerskapets aflöning skola
nämligen till lönernas bestridande, i enlighet
med de närmare bestämmelser, som äro meddelade i
19 §, användas 1) församlings-afgifter med viss
begränsning, 2) boställsarrendcn, 3) afgifter af
lägenheter, ränta å expropriations-eller andra
likartade medel, 4) skogsförsäljningsme-del
från ecklesiastika boställen och 5) ytterligare
församlingsafgifter till erforderligt belopp;
men det är tillika stadgadt, i 21 §, att där som
församlingsafgifter utdebiterats till sammanlagdt
större belopp än som motsvarar 6 öre för hvarje
helt eller påbörjadt tiotal kronor af pastoratets
hela inkomstbelopp, skall - utom i särskildt
angifna undantagsfall - ersättning af kyrkofondens
medel beredas pastoratet för det öfveiskjutande
beloppet. Kyrkofonden skall äfven ha att på det sätt
förmedla utbetalandet af de skogs-försäljningsmedcl,
som äro anvisade för prästlönernas utgörande,
att själfva försäljningsmedlen - hvilka inflyta
med växlande belopp och på osäkra tider, ofta
periodvis för 3-5 år - skola ingå till fonden,
hvaremot fonden skall årligen till vederbörande
pastorat utbetala högst det af K. M:t beträffande
hvarje boställes skog fastställda belopp, som
för viss tidsperiod beräknats motsvara skogens
behållna årliga afkastning. I öfrigt är genom
den ofvannämnda dag utfärdade lagen om kyrkofond
stadgadt bl. a. följande. Fonden skall förvaltas
af Statskontoret utan sammanblandning med andra
medel. Till fonden skola öfvcrföras prästerskapets
lönereglerings-fond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond samt efter konungens bestämmande i hvarje
särskildt fall äfven andra ecklesiastika fonder och
kapitaltillgångar m. m. Denna of verf öring skall
ega rum från l jan. 1914, från hvilken dag alltså
fondens tillkomst år att räkna. Vidare skola till
fonden ingå äfven andra närmare angifna, prästerskapet
i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,
hvaribland de viktigaste äro dels hvad som enligt lag
samma dag skall af statsverket gäldas som ersättning
för tionde och andra afgifter till prästerskapet, dels
årlig ersättning af statsverket för anslag i krono-
och kyrkotionde m. m. - äfven häraf sker öfverföringen
från l jan. 1914 - dels vissa boställsarrenden och
skogsmedel. Jämte den skyldighet kyrkofonden, efter
hvad ofvan om förmälts, skall ha att bereda pastorat
ersättning för utdebiterade församlingsafgifter
och att tillhandahålla skogsförsäljningsmedel,
skall fonden öfvertaga ansvarigheten för samtliga
de utgifter, som blifvit anvisade till utgående
från de tillgångar, hvilka på sätt nyss sagts skola
dit öfverföras från l jan. 1914, äfvensom, bl. a.,
enligt gifna föreskrifter bestrida ålderstillägg,
arfvoden, kostnadsersättningar och emeritilöner samt
slutligen, i den mån fondens tillgångar det medgifva,
anslag, som konungen till främjande af den kyrkliga
organisationens utveckling må finna skäligt bevilja
e. o. präst för särskild prästerlig tjänstsöring.
Enligt den till 1910 års riksdag aflåtna
k. propositionen med förslag till of vanberörda
författningar beräknades kyrkofondens
inkomster till omkr. 5,580,000 kr.
C. v. O.
Kyrkofrid, jur., den särskilda frid, som enligt den
äldre germanska rättsuppfattningen ansågs hvila
öfver kyrkan och dennas närmaste omgifning (jfr Frid
och Fridsbrott). Denna frid upptogs bland de frider,
som bekräftades genom edsörcs-1 ägarna, och svårare
kränkningar af densamma stämplades ännu i 1734 års lag
som edsöresbrott. I gällande strafflag upptages bland
fridsbiotten äfven brott mot kyrkofrid, i det att i
11 kap. stadgas straff för denr som gör våldsgärning
å någon, hvilken bevistar gudstjänst, samt för den,
som stör gudstjänst genom svordom eller oljud eller
därvid eljest åstadkommer förargelse. Detsamma gäller
emellertid efter 1890 års lagändring äfven i fråga om
enskilda sammankomster för andaktsöfning af medlemmar
af statskyrkan eller andra här i riket till offentlig
religions-öfning berättigade religionssamfund.
N. S-g.
Kyrkofullmäktige, en representativ för flera
kyrkoförsamlingar gemensam kommunal institution. Som
regel för den kyrkliga kommunala själ f styrelsen i
Sverige gäller, att dess högsta organ är kyrkostämman
(se Kom.mun). Undantag härifrån utgöres endast
af den i Stockholm och Göteborg förekommande
kyrkofullmäktige-institutionen. På det förra stället
har denna endast en subsidiär betydelse. Hvar och
en af stadens territoriella församlingar har sin
beslutande kyrkostämma. På denna behandlas äfven
för hela staden gemensamma ärenden, men besluten
ang. sådana öfverlämnas åt en gemensam representation,
kyrkofullmäktige, bestående af för ett år valda ombud
från de olika församlingarna, och denna eger då att
själfständigt besluta för dessa, när kyrkostämmornas
beslut divergera (k. förordn, om kyrkostämma i
Stockholm, 20 nov. 1.863 med ändringar, senast 26 maj
1909). - I Göteborg däremot utgöra kyrkofullmäktige
den konstanta beslutande representationen för
en komplex af tcrritorialförsamlingår, hvilka
däri insätta hvar och en 5 för 4 åi valda ombud
(K. förordn, ang. kyrkofullm. i Göteborg 5 maj 1882
med ändringar senast 29 nov. 1906). På båda ställena
välja kyrkofullmäktige -hvart år sin ordförande. Se
vidare Kommun, sp. 652, och Göteborg, sp. 894.
S. B,
Kyrkofäder (lat. patres ecclesia’stici) benämndes
i den gamla kyrkan först hvarje biskop, från
400-talet blott sådana kyrkolärare, som genom
sin verksamhet utöfvat ett afgörande inflytande
på utvecklingen af kyrkans lära och lif och som
särskildt gentemot den inom kyrkan framträdande
irrläran utvecklat och försvarat det kyrkliga
lärobegreppet. Senare begränsades beteckningen
ytterligare att omfatta blott de af kyrkan erkända
och gamla tiden tillhörande kyrkolärarna. Benämningen
kyrkofader härleder sig af den från äldsta tider i
såväl Österlandet som Västerlandet gängse seden att
beteckna förhållandet mellan lärare och lärjungar
med orden fader och söner (barn). Den katolska
kyrkan uppställer numera följande fordringar på dem,
som skola kunna betraktas som kyrkofäder i egentlig
mening: antiquitas (uråldrighet), doctrina orthodoxa
(ren lära), sanctitas vitæ (heligt lefverne) och
approbatio ecclesiæ (kyrkans godkännande). Som
siste kyrkofader räknas af latinarna Gregorius den
store (d. 604) eller bättre Isidorus af Sevilla
(d. 636), af grekerna Johannes Chrysorrhoas (d. före
754). – De i gamla kyrkan ansedde kyrkolärare, som ej
fylla alla de ofvan angifna momenten, ha nedsjunkit
till blott "kyrkliga skriftställare" (scriptores;
t. ex. Clemens Alexandrinus, Tertullianus, Origenes);
en och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
