Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohandbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
487
Kyrkohandbok
förrättningar i allmänhet. Kedan i den äldsta kyrkan
firades gudstjänsten efter bestämd ritual, i enkel
form. Dess innehåll var dock icke skriftligt,
utan utgjorde, enligt hvad somliga antaga, en
del af den s. k. arkandisciplinen och meddelades
katekumenerna muntligt. I 2:a årh. började man
sannolikt uppteckna liturgiska formler, förnämligast
böner för lefvande eller döda församlingsmedlemmar,
öfver hvilka församlingen småningom upprättade
skriftliga förteckningar (s. k. diptyker). På
300-talet uppkommo i Västerlandet de s. k. libelli,
som innehöllo växlande liturgiska formler för de
särskilda högtidsdagarna, och sedermera utkommo
"libelli" äfven för den vanliga gudstjänstens
("missans" 1. "mässans") fasta former. Under 400-talet
utgåfvo de romerske biskoparna Gelasius och Leo den
store mässordningar, s. k. sacramentaria, på hvilka
Gregorius den store under 500-talet grundade sitt
Sacramentarium. Denna liturgiska handbok innehöll
väsentligen de beståndsdelar, som sedermera ingått
i den katolska gudstjänstens ritual. Fullkomlig
likformighet rådde dock icke i den katolska kulten
under medeltiden. Utom de egentliga missalen, som
innehöllo föreskrifter för gudstjänsten, utkommo i
olika länder och an-togos till bruk många hvarandra
olika liturgiska böcker under olika namn, såsom
manuale, obsequiale, benedictionale, sacerdotale,
rituale, ordinarium, agenda o. s. v. Dessa
handböcker innehöllo vanligen föreskrifter om
sådana prästerliga förrättningar, som skedde
utom den egentliga gudstjänsten (dop, begrafning
etc.), samt understundom äfven det viktigaste af
kyrkolagen. Dessutom funnos särskilda handböcker
rörande biskoparnas ämbetsföirättningar, hvilka
buro namnet pontificalia. Sedan boktryckarkonsten
uppfunnits, ökades mängden af kyrkohandböcker, i
det att särskilda sådana utgåfvos för de särskilda
biskopsstiften och uppkallades efter den biskop,
som utgifvit dem. Påfven Pius V sökte åstadkomma en
behöflig likformighet därigenom, att han 1570 utgaf
Rituale romanum, som påbjöds till allmänt bruk
i alla biskopsstift, hvilka ej bevisligen sedan
sin stiftelse eller åtminstone sedan tvåhundra år
tillbaka haft samma oförändrade ritual. Sedan under
Klemens VIII en ny reviderad mässbok utkommit, 1604,
fick den romerska gudstjänstordningen 1634 sin sista
gestaltning genom den af Urban VIII utgifna och ännu
gällande Ordo misset 1. Missale romamim. Under samme
påfve utkom Pontificale, som innehåller ritualen för
de biskopliga tjänstförrättningarna, samt Breviarium,
handbok för prästers och munkars dagliga bönstunder
(de s. k. "horse canonicse").
Ett af reformatorernas första kyrkliga åtgöranden
var att ordna kulten reformatoriskt. I det syftet
skref Luther redan 1514 Von ordenung gottis dienst
ynn der gemeyne, hvarpå följde Formula missce et
communionis pro ecclesia vuittembergensi (båda
tr. 1524) samt Deudsche messe vnd ardnung Goftis
dienst (tr. 1526). Han utgaf äfven en liten dopbok
1523 och 1526 samt en vigselbok 1529. Snart insåg
man emellertid fördelen af att ha föreskrifterna
för de prästerliga ämbetsförrättningarna samlade på
ett ställe, hvarför de lutherska kyrkohandböcker,
som i mängd utkommo i de olika landskyrkorna, i
sig förenade alla föreskrifter för de prästerliga
ämbetsförrättningarna såväl vid själfva gudstjänsten
som vid sidan af den. I dessa handböcker, hvilkas
vanliga namn på 1500-talet var ’kyrkoordningar
(men äfven
kallades "agenda"), hvilket namn sedan blef
det vanliga, förenades således innehållet i den
katolska kyrkans pontificale, missale, manuale
och bredarium. Därjämte innehöllo 1500-talets
kyrkoordningar äfven kyrkolagsbestämmelser. De flesta
af dessa kyrkohandböcker anslöto sig till Luthers
"Formula mis-sae", några hade en katolsk, andra
en calvinsk anstrykning. Alla dessa 1500-talets
gudstjänstordningar bibchöllo sig oförändrade
till trettioåriga krigets tid. Därefter utkommo
nya lutherska kyrkohandböcker, delvis påverkade af
pietismen. En ny, mera genomgripande, förflackande
omarbetning af dem i "upplysningens" stil och anda
skedde allmänt under senare hälften af 1700-talet
och det första årtiondet af 1800-talet. I Tyskland
inträdde däruti en betydelsefull reaktion, då
konung Fredrik Vilhelm III af Preussen 1822 utgaf
Kirchen-agende jur die hof-und domkirche in Berlin,
som gaf uppslag till författande och införande i andra
tyska länder af kyrkohandböcker i mot "upplysningen"
reaktionär anda. Hvad särskildt Sverige angår, lät
Gustaf I Olaus Petri författa en Svensk mässordning
för den allmänna gudstjänsten tillika med en Handbok
för prästerliga förrättningar utom gudstjänsten. Den
senare var till största delen en omarbetning af det
af biskop Hans Brask i Linköping utgifna Manuale
lincopense. Båda böckerna utgåfvos flera gånger,
med några förändringar, men alltid särskildt. Olaus
Petris mässbok af skaffades af Johan III, som i
stället 1577 påbjöd införandet af sin Liturgi, den
s. k. Eöda boken, hvilken i det närmaste liknade
"Missale romanum". Uppsala möte återinförde 1593
Olaus Petris mässbok och handbok. 1614 påbjöd
Gustaf II Adolf antagandet af dessa böcker, med
några förändringar, sammanslagna till en bok under
namnet Handbok. Sedan den tiden har den svenska
kyrkohandboken innehållit föreskrifter om alla
prästerliga tjänstförrättningar. Då 1693 Uppsala
mötes jubelfest firades, utgaf Karl XI en ny,
reviderad kyrkohandbok. 1809 antogs af riksdagen i
Stockholm ett nytt handboksförslag, som 1811 påbjöds
af konungen. Åtskilliga förändringar gjordes 1860,
1868 och 1874. På kyrkomötets anhållan tillsattes 1888
en kommission, som 1893 afgaf förslag till reviderad
kyrkohandbok. Förslaget antogs af kyrkomötet med
undantag af de två kapitlen om "ungdomens första
nattvardsgång" och "brudvigsel", som kyrkomötet
ville bibehålla i deras förutvarande skick. Efter en
öfverarbetning af förslaget i dess helhet fastställde
K. M:t l okt. 1894 denna nya Handbok för svenska
kyrkan till att träda i bruk första adventssöndagen
s. å. Partiella förändringar ha sedan egt rum i
4:e kapitlet om "Ungdomens första nattvardsgång"
genom k. cirk. 6 okt. 1899 i enlighet med 1898 års
kyrkomötes beslut samt i 13:e kap. "Om invigning
till prästämbetet" i enlighet med 1903 års kyrkomötes
beslut genom k. cirk. 11 mars 1904. Kyrkomötet 1908
beslöt ytterligare förändringar, och en partiell
omredigering i enlighet härmed uppdrogs åt biskopen
i Linköping 0. Ahn-felt, ett arbete, som af bröts
genom hans död 3 febr. 1910.
Inom den reformerta kyrkan utkommo 1523 särskilda
formulär, författade af Leo Judse och Zwingli, för
vissa kyrkliga kulthandlingar, såsom dop, vigsel
etc. 1525 utkom den första fullständiga reformerta
kyrkohandboken, Ordnung der chriztenlichenn kil-chenn
zu Zürich. Calvin bifogade till sin katekes af
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
