Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkolag - Kyrkolagfarenhet - Kyrkolagsutskott - Kyrkolärare - Kyrkomusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organ fastställda ordningen för kyrkans
rättsförhållanden. Den var i Sverige
urpspr. landskapslagarnas af landskapsmenigheterna
samtyckta kyrkobalkar (se Kyrkobalk). Till
följd af meningsskiljaktighet mellan klerker
och lekmän ang. testamentsrätten (se Testamente)
kom den för hela riket gemensamma landslagen ej
att innehålla någon kyrkobalk, hvarför sedermera
Upplandslagens kyrkobalk vanligen fick tjäna som
kyrkolag för hela riket. Emellertid utbildade
den svenska kyrkan på den kanoniska rättens grund
egen lagstiftning genom kyrkomötesbeslut, statuta
provincialia, och stiftmötesbeslut, statuta synodalia
(utg. af H. Reuterdahl 1841, och i "Skrifter utg. af
Kyrkohist. fören.", II, 2, 1902), och till följd
af den svenska statsmaktens svaghet gentemot den
romerska världskyrkan kommo dessa beslut att i
åtskilligt medföra rättsverkningar, som blott bort
följa af verklig kyrkolag. Reformationen åstadkom en
fullständig omstörtning af hela denna rättsordning
utom beträffande vissa kyrkobalksbestämmelser,
och nu följde en ny kyrklig lagstiftning under
konungamaktens ledning, men under kraftig medverkan
af kyrkomöten och riksdagar (se Kyrkomöte 2
och Kyrkoordning), till dess Karl XI:s envälde lade
all lagstiftning, och således äfven den kyrkliga,
uteslutande i konungens hand. Då utfärdades 3
sept. 1686 utan inhämtande af riksdagens samtycke
den ännu till väsentliga delar gällande "kyrkolagen",
till hvilken 11 febr. 1687 fogades en k. förordning
om "rättegång uti domkapitel". Denna Karl XI:s
kyrkolag är i stort sedt normgifvande för svenska
kyrkans både inre organisation och ställning
som statskyrka, men i åtskilligt ha dock dess
bestämmelser blifvit tillökta eller ändrade
genom senare lagstiftning. Vissa delar af denna
anses emellertid, såsom varande af grundlags-,
kriminallags-, civillags- och kommunallags natur
eller såsom fallande under privilegielagstiftningen
eller konungens administrativa lagstiftning, ej kunna
räknas till kyrkolag (se härom K. Hagman, "Sveriges
grundlagar", 1902, R. F. § 87 och S. Hansson,
"Den svenska kyrkomötesinstitutionen", 1900, med
däri förekommande litteraturhänvisningar). Så blef
t. ex. den s. k. dissenterlagen af 31 okt. 1873
civillag, under det att en del bestämmelser
ang. främmande trosbekännare sammanfattades i en
k. förordning af kyrkolags natur s. d. – Frihetstidens
maktegande ständer gjorde sig till herrar äfven öfver
den kyrkliga lagstiftningen (konungaförsäkran 1719
och 1720 § 3 och prästerskapets privilegier 1723 §
15); efter 1772 års revolution blef denna i princip
beroende af både konung och riksdag, men Gustaf III
utfärdade dock af egen maktfullkomlighet förordningar
af ganska viktig kyrkorättslig betydelse. Genom 1809
års R. F. lades allt, som räknas till kyrkolag (se
ofvan), under konungens och riksdagens gemensamma
lagstiftningsrätt, och i sammanhang med 1865
års representationsförändring fingo R. F. §§ 87
o. 88 tillägg, som gjorde ändring och förklaring i
sådan lag beroende äfven af kyrkomötets bifall (se
Kyrkomöte). – Kyrkolagen af 1686 gällde i Finland
äfven efter skilsmässan från Sverige, tills en ny
kyrkolag antogs vid 1867 års landtdag och utfärdades
6 dec. 1869.
S. B.
Kyrkolagfarenhet (jurisprudefntia ecclesiafstica),
den vetenskapliga sammanfattningen af de
lagar af kyrkolags eller annan lags natur,
som bestämma kyrkans rättsförhållanden.
S. B.
Kyrkolagsutskott. Se K y r k o m ö t e 2.
Kyrkolärare. Se Doctor ecclesiae.
Kyrkomusik, i vidsträckt mening all musik af
religiöst innehåll; i inskränkt mening musik,
afsedd för den kyrkliga ritualen. Seden att för den
kyrkliga kulten betjäna sig af musikaliska instrument,
finnes hos alla folk; i synnerhet hebréerna hade
en praktfull kyrkomusik (med tempelsången till
hufvudbe-ståndsdel). De förste kristne däremot sjöngo
mest utan ledsagning af instrument. Dock finnes
hos kyrkofäderna harpan omnämnd som bruklig vid
kärleksmåltiderna, och senare, under Karl den store,
utträngdes alla andra instrument af orgeln. Den
kristna ritualsången fotade sig väl delvis på
judarnas. Antifonierna (växelsång) utvecklade sig i
den bysantinska kyrkan och" öfverfördes till Italien
genom biskop Ambrosius (d. 397), som äfven gynnade hy
mus ån ge n, troligen grundad i den hedniska kulten
(jfr Ambrosius och Ambrosianska sången). Genom
kyrkomötets i Laodicea (364) påbud, att sangen
i kyrkorna skulle utföras af särskildt utbildade
cantores, gick för framtiden det folkliga elementet,
församlingssången, förloradt för den romersk-katolska
kyrkan. Påfven Gregorius I (d. 604) gestaltade
ritualsången likformigt för hela den västerländska
kyrkan under namn af den gregorianska sången (se
d. o.), som ännu i den katolska kyrkan, åtminstone
melodiskt, om icke rytmiskt, bibehålles någorlunda
oförändrad, näml. sådan den kunnat bevaras med en så
bristfällig notering som de s. k. neumerna, hvilka
först på 1100-talet fingo vika för den rytmiskt
afvägda mensuralskriften, i sammanhang hvarmed
äfven den flerstämmiga sången aflöste den dittills
uteslutande enstämmiga. I början (800-900-talen) var
dock denna flerstämmig-het (organum) föga principiellt
olika enstämmighe-tcn. Först 1100-talet bragte medelst
motrörelsen (d i s c a n t u s) en verklig polyfoni,
och nu utvecklade sig "kontrapunkten", ständigt på
grundvalen af den gregorianska koralen som cantus
firmus, till en allt högre fullkomlighet (motettcr,
mässor). De förste mästarna, Hucbald (omkr. 840-930),
Guido, Franco m. fl., efterträddes af Dunstable,
Dufay, Okeghem, Josquin, Lasso m. fl. Den i senare
hälften af 1400-talet färdigbildade a-cappclla-stilen,
som uteslöt all instrumental ledsagning, var rikt
fugerad och figurerad, och konstfärdigheten urartade
slutligen till en förkonstling, som nödvändiggjorde
ett förenklande af kyrkosången, hvilket ock beslöts på
Tri-dentinska kyrkomötet (1545-63) samt verkställdes
af Palcstrina, hvarmed den katolska kyrkomusiken
nådde sin ideala höjdpunkt. I de protestantiska
kyrkorna åstadkoms samma förenkling genom den
folkliga koralsangen (jfr Koral). Omkr. 1600
fick instrumentalmusiken åter en mer själfständig
plats i kyrkan, samtidigt med att recifcativstilens
uppfinning återförde sången till en- eller tvåstämmig
med ackompanjemang, och ur de då uppkommande formerna
opera och oratorium utvecklade sig kyrkokonserten
(se Konsert 2 c) och kantaten (se Kantat), som
af Schutz öfverfördes från Italien till Tyskland
och orsakade en storartad uppblomstring af den
protestantiska kyrkomusiken, hvilken nådde sin spets
i Bach och Handel. Oratorie- och kantatverkcns stora
omfång medförde deras utskiljande ur sammanhanget
med gudstjänsten och hänvisade dem att utföras å
konserter. Efter Bach och Handel har kyrkomusi-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
