- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
511-512

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkoplikt - Kyrkoreduktion - Kyrkoregemente - Kyrkoråd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stadgat densamma som en påföljd för vissa
förbrytelser, hvilken påföljd förbrytaren genom yttre
tvångsmedel tillhölls att underkasta sig. Sålunda
skulle uppenbar kyrkoplikt undergås af den, som
enligt lag gjort sig förfallen till dödsstraff, men
förskonats därifrån, af den, som begått stöld, af den,
som slagit eller smädat föräldrar, o. s. v. Enskild
kyrkoplikt åter ålades för snatteri, för hor eller
annat lägersmål m. fl. förbrytelser. Därigenom hade
kyrkoplikten från att vara en religiös akt öfvergått
till ett verkligt straff, ett s. k. skamstraff. Som
sådant kvarstod den i lagstiftningen ända till midten
af 1800-talet. Först 4 maj 1855 utkom en förordning,
som stadgade, att kyrkoplikt, vare sig offentlig
eller enskild, icke vidare skulle ådömas. Genom
en annan förordning af samma dag föreskrefs,
att sådana förbrytare, som förut skolat undergå
kyrkoplikt, vore skyldiga att, innan de fingo komma
i åtnjutande af Herrens nattvard, låta sig af sin
själasörjare i närvaro af några församlingsmedlemmar
enskildt skriftas och aflösas. Denna förordning är
ännu gällande. – I Finland afskaffades ådömandet
af kyrkoplikt och föreskrefs i stället enskildt
skriftermål genom kejs. förordn. 19 dec. 1864.

J. H–r.*

Kyrkoreduktion. Se Reduktion.

Kyrkoregemente (ty. kirchenregiment,
lat. regimen ecclesiasticum), i allmänhet
ledning af ett kyrkosamfund; i inskränkt mening
de tyske landsfurstarnas styrelse af kyrkan inom
sina respektive stater. Tre hufvudformer kunna
särskiljas. 1) Den episkopalistiska, då landsherrens
kyrkoregemente baseras därpå, att han är kyrkans
högste biskop (summepiskopat); denna form är numera
äfven i Tyskland fullständigt öfvervunnen. 2)
Den territorialistiska, då kyrkoregementet är
ett moment af landsregeringen, blott kvalitativt
skildt från statsregementet, alltså ett utflöde
af furstens ställning som landsherre; här utöfvar
fursten sin kyrkoregering blott genom statsämbetsmän
(Koburg-Gotha, Reuss, Bremen etc., samt modererad mot
n:r 3 i Bajern, Württemberg, Braunschweig, Anhalt,
Schwarzburg etc.). 3) Den kollegialistiska, där
kyrkoregementet ej är en del af landsregeringen,
utan antingen a) ett annex till denna, ett
själfständigt område för sig, där man skiljer
mellan den materia, som faller under statsmyndighet,
den, som faller under en kyrklig, landsfursten
direkt underordnad kollegial myndighet, och den,
där kyrkliga beslut fordra statssanktion (Preussens
nya provinser Hannover, Schleswig-Holstein, Nassau,
Kurhessen) – eller b) fullständigast genomfördt i
de stater, där hela kyrkoregementet är öfverlämnadt
till en af staten helt oberoende kyrkomyndighet
(Sachsen, Oldenburg, Meiningen, Hamburg, de bägge
Mecklenburg). Se Friedberg, "Kirchenrecht" (6:e
uppl. 1909), K. Rieker, "Die rechtliche stellung
der evangelischen kirche Deutschlands" (1893), och
i "Zeitschrift für kirchenrecht" (s. å.; mycket
betydande) och von Kirchenheim, "Kirchenrecht"
(2:a uppl. 1911).

Hj. H–t.

Kyrkoråd kallas i Sverige den myndighet, som
inom hvarje kyrkoförsamling har att ombesörja
verkställighet af kyrkostämmobeslut och förvaltning
af kyrkliga angelägenheter. Enligt Sveriges gamla
kyrkobalkar framträda prästen och kyrkovärdarna
såsom en dylik socknens förvaltningsmyndighet (se
Kyrkvärd). Tidigt finner man vid dessas sida

förtroendemän, som otvifvelaktigt utsågos af
socknen. Så talar biskop Brask om en sed i Linköpings
stift, att tolf män i hvarje socken regerade kyrkans
ärenden med kyrkvärdarna; och "socknarnas tolf- eller
sexmän" omtalas under 1500-talet och förra hälften
af 1600-talet så mycket oftare, som de snart började
anlitas äfven som statsförvaltningsmyndigheternas
medhjälpare i vissa värf (se Sexmän). Jämväl börja
sexmännen få befattning med kyrkotukten (Instruction
för Johannes Matthiæ 1644). Äfven "kyrkones äldste"
omtalas. I 1650 års prästprivilegier tillerkännes
församlingens "fullmechtige kyrckiowerder
och sexmän", jämte församlingen "i gemeen",
befattning med kyrkoekonomien och kyrkotukten
samt "andra församblingens åliggiande tarfwer och
bestelningar". Benämningen "kyrkoråd" användes först
omkr. 1667 af biskopen i Västerås stift Laurelius
och hans domkapitel, som med särskildt afseende
på kyrkotukten närmare organiserade ifrågavarande
myndighet, hvars kompetens dock lika litet som den nya
benämningen föll höga vederbörande i smaken. Namnet
återfinnes emellertid i biskopen i Åbo stift Gezelius’
1673 tryckta "Perbreves commonitiones", men hvarken
1686 års kyrkolag eller 1675 års prästprivilegier ha
upptagit detsamma. De sistnämnda upprepa de föregående
privilegiernas hithörande bestämmelser. 1723 års
prästprivilegier göra för landsbygden bestämdare
motsättning mellan sockenstämman, som beslutande
myndighet å ena sidan, samt präst och kyrkvärdar, som
förvaltande å den andra. De omtala för kyrkotuktens
handhafvande, utom sockenstämman, jämväl en mindre
korporation, bestående af "kyrkoherden med någre
af de äldste i församlingen och sexmännen". Och,
heter det vidare, "i städerne, der antingen
kyrckioråd eller socknestämma hålles, förfares
dermed efter vanligheten, eller som förberördt
är", därvid "kyrkorådens och föreståndarnes"
tillsättning skall ske "med kyrkioherdens och
magistratens vettskap och öfverenskommande". I en
Stockholms stads konsistorii ordning för klockarna
vid stadens kyrkor 1751 talas om "kyrkones råd";
och en kort författning 1756 "om kyrkoråds göromål"
inskärper, att kyrkoråden, hvilka endast egde att
syssla med kyrkans angelägenheter, men ej med mål
ang. församlingens personliga rättigheter, icke finge
sträcka sina göromål vidare än kyrkolagen samt flera
stadgar i sådana mål medgåfve. I resolutionen på
städernas allmänna besvär 9 dec. 1766 lofvar K. M:t –
med anledning af borgarståndets "af åtskilliga oredor,
som uti kyrkoråd i en del städer kunna hända, dels
emellan pastores och de öfrige ledamöterne, dels
ock dem samt landshöfdingarne emellan", orsakade
anhållan – att, efter vederbörandes hörande, låta
utfärda "något projeet til förordning om kyrkoråd och
kyrckornes hushållning så i städer som på landet". Men
detta löfte uppfylldes först genom "Förordningen
om socknestämmor och kyrkoråd" af år 1817. Enligt
denna skulle i hvarje församling, såväl i städerna
som på landet, inrättas ett kyrkoråd, bestående af
kyrkoherden eller hans ställföreträdare som ordf. samt
kyrkvärdarna och, efter socknens folkrikhet, minst
fyra och högst åtta af socknens bofasta invånare, på
landet valda af sockenstämma och i städer tillsatta på
lika sätt som kyrkvärdar. Enligt 1843 års förordning
om kyrkoråd skulle ledamöterna äfven i stad väljas af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free