- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
515-516

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkorätt - Kyrkoskrifning - Kyrkoskrud - Kyrkoslaviska - Kyrkosocken - Kyrkostadgar - Kyrkostaten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven sammanfattats under en protestantisk
kyrkorätt. Men det är knappast berättigadt att
tala om en luthersk och reformert och ännu
mindre en protestantisk kyrkorätt, ty ej nog med
att det ej finnes något allmän-protestantiskt
kyrkosamfund, alla lutherska och reformerta
kyrkosamfund äro rättsligt fristående lokala
organisationer. – Se R. Sohm, "Kirchenrecht" (1892).
S. B.

Kyrkoskrifning. Se Kyrkskrifning.

Kyrkoskrud (Mäss- och Altarskrud) kallas
vanligen med ett gemensamt namn prästernas eller
själfva kyrkans beklädnadspersedlar, såsom
biskopsskrudar, mässhakar, mäss-skjortor,
altardukar, altarkläden (se
Antependium), kalkkläden, hyenden m. m.
J. P.

Kyrkoslaviska kallas det slaviska språk, till hvilket
de förste missionärerna bland slaverna öfversatte
bibeln och som sedan blifvit kyrkospråk för samtliga
till den österländska kyrkan hörande slaviska stammar
(ryssar, bulgarer och serber). Det kan nu anses
afgjordt. att slavernas gamla kyrkospråk till sin
egentliga grundval är macedonisk bulgariska, med
inblandade element från andra håll. Kyrkoslaviskan
företer bland alla slaviska språk de äldsta formerna,
men är icke identisk med det slaviska urspråket,
utan de historiskt gifna slaviska språken få sin
förklaring först i ett ännu äldre språk, af hvilket
äfven kyrkoslaviskan är en dotter. Kedan i de äldsta
bevarade handskrifterna visar kyrkoslaviskan olika
skiftningar, beroende på inflytande från folkspråket,
och man skiljer mellan kyrkoslaviska i rysk, bulgarisk
(medelbulgarisk) och serbisk redaktion (texter
med spår af kroatiskt och tjechiskt inflytande
finnas äfven). I Ryssland var kyrkospråket äfven
den världsliga litteraturens och förvaltningens
språk intill Peter den store, i Serbien intill
början af 1800-talet, i Bulgarien långt in på
1800-talet. En blandning af kyrkoslaviska, ryska
och serbiska var det språk, som af serberna skrefs
på 1700-talet (före Obradovitj och Karadjitj). De
äldsta handskrifterna med kyrkoslaviskt språk (den
af Miklosich s. k. "Pannoniska" gruppen) äro skrifna
dels med glagolitisk skrift (så bl. a. Zographos- och
Maria-evangelierna, vatikan-(Assemani-)evangeliet
och Klotz’ fragment samt de i ett kloster på Sinai
funna psaltaren och bönboken); dels med kyrillisk
skrift; Savva-evangeliet och Suprasl-handskriften
(helgonlegender och predikningar). Äfven inom denna
"pannoniska" grupp finnas dialektala skillnader. Jfr
Slaviska språk.
(Lll.)

Kyrkosocken. Se Kyrksocken.

Kyrkostadgar, de reglementariska och speciella
föreskrifter ang. kyrkans angelägenheter, som
konungen eger att inom de gränser, hvilka innehållas
i kyrkolagen och andra lagar, vid hvilkas stiftande
riksdagen medverkar, allena bestämma på grund af sin
administrativa lagstiftningsmakt. Denna konungens
rätt härflyter ur den honom tillkommande rätt till
uppsikt, vård och försvar af kyrkan och församlingen,
som omförmäles i kyrkolagens 10 kap. 1 §.
H. L. R.*

Kyrkostaten (it. Stato della chiesa, Stato
pontificio
, Stato romano) var till 1870 en italiensk
stat, som styrdes af påfven och till 1859 sträckte sig
som ett bälte öfver mellersta Italien, från Tyrrhenska
hafvet i s. v. till Adriatiska i n. ö., begränsad
f. ö. i n. af Lombardiet–Venezia, i v. af Modena och
Toscana och i s. ö. af konungariket Neapel (Båda
Sicilierna). Det omfattade då 41,407 kvkm. med
3,126,263 inv. (1857). Till K. hörde vidare enklaverna
Benevento och Pontecorvo i Neapel samt, till 1791,
Avignon och Venaissin i södra Frankrike. Vid
konungariket Italiens upprättande 1860 minskades
K. till ett område vid Tyrrhenska hafvet med en
ytvidd af 11,790 kvkm. och 729,859 inv. (1869). 1870
införlifvades äfven denna återstod med konungariket
Italien.

Som grundläggare af påfvens världsliga makt
framställdes under medeltiden med orätt Konstantin den
store
på grund af ett sannolikt under 700-talets andra
hälft förfalskadt donationsbref (se Konstantinska
donationen
). Emellertid förvärfvade romerska kyrkan
efter hand en betydande enskild jordegendom, och
under Gregorius I (590–604) egde den vidsträckta
gods i Italiens skilda delar och äfven utom dess
gränser. Samtidigt intog påfven också politiskt
en inflytelserik ställning i Italien. Framför allt
gällde detta själfva Rom med omnejd, hertigdömet Rom
("dukatet Rom"), som jämte andra delar af Italien
lydde under östromerske kejsaren, men i midten af
700-talet hotades af langobardernas angrepp (se
Langobarder). Påfven Stefan II (753–757) begärde då
bistånd af frankernas konung Pippin, som med
hans företrädare Sakarias’ biträde 751 fråntagit
den siste merovingiske konungen frankiska kronan. Af
Stefan utnämndes nu Pippin till Patricius romanorum,
och å sin sida tillförsäkrade denne påfven myndighet
öfver vissa från langobarderna återeröfrade, förut
bysantinska områden (754 och 756), nämligen Exarkatet,
s. om Pos nedersta lopp, med det viktiga Ravenna,
och Pentapolis (Rimini, Pesaro, Fano, Sinigaglia och
Ancona, som dock ej nu kom i påfvens hand). Genom
denna Pippins "donation" kan K. anses grundlagd;
påfvens maktområde omfattade äfven dukatet Rom och
ökades snart ytterligare med Faenza och Ferrara. –
Vid langobardiska rikets fall förnyade Karl den
store
i Rom påsken 774 i bestämdare form Pippins i
Quierzy 754 gifna löfte att försvara romerska kyrkan
och häfda dess rättigheter, hvarefter han påsken 781
likaledes i Rom bekräftade och ökade faderns donation
till romerska stolen. – Härigenom blefvo dock icke
påfvarna själfständiga furstar, ehuru Stefan II och
Hadrianus I (772–795) sträfvade därefter,
liksom de ock utan varaktig framgång sökte nya
landförvärf (Spoleto m. m.). Hvad Pippin och Karl
gåfvo var frankiske konungens särskilda skydd och
en viss själfstyrelse, i dukatet Rom utvecklad
redan under den föregående bysantinska tiden. Rom
liksom Ravenna kvarstod till en tid formellt under
östromersk öfverhöghet (till omkr. 774 eller 781)
och öfvergick från denna omedelbart under frankisk
(enligt annan åsikt dock först 795–800 under Leo
III
). Från sin kejsarkröning (25 dec. 800) häfdade
Karl fullt ut en suveräns rättigheter i Rom: han
mottog trohetsed af romerska folket och påfven,
slog mynt och utöfvade högsta domsmakten.

Yid karolingiska husets förfall och sarasenernas
angrepp vunno påfvarna större själfständighet,
särskildt Nikolaus I (858–867); men från slutet
af 800-talet förföll äfven påfvemakten under
adelssläkternas fejder, och makten i Rom tillföll
under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free