- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
517-518

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

900-talets förra del två kvinnor, Teodora och hennes
dotter Marozia, samt den senares son Alberich
(d. 954). Otto I återupprättade påfvedömet ur
dess förnedring efter sin kejsarkröning 962, men
gjorde också kejsarens öfverhöghet ånyo gällande;
han förnyade också de karolingiska donationerna,
som dock icke i hela sitt omfång kommo påfvarna
till godo; fastmer öfvergick Exarkatet till
ärkebiskoparna af Ravenna. I midten af 1000-talet
var påfvarnas världsliga makt inskränkt till Rom
och omnejd. Leo IX förvärfvade emellertid 1051–52
Benevento, och Nikolaus II (1058–61) lade grunden
till påfvestolens länshöghet öfver konungariket
Sicilien genom sina förbindelser med de normandiske
furstarna Robert Guiscard och Rikard. Markgrefvinnan
Matilda af Toscana testamenterade till påfvestolen
sina vidsträckta besittningar, som dock af kejsar
Henrik V vid hennes död 1115 indrogos till kronan och
förblefvo föremål för tvist mellan påfvar och kejsare,
äfven sedan freden i Venezia 1177 erkänt påfvens
välde öfver det egentliga Patrimonium Sancti Petri
(mellan Acquapendente och Ceperano). Efter Henrik
VI:s död 1197 begagnade sig Innocentius III
af den tyska tronstriden för att återställa den af
upplösning hotade K.: Otto IV erkände 1201 och 1209
som påfligt område Patrimonium Sancti Petri (i n. till
Radicofanti i Toscana), Exarkatet, Pentapolis, mark
Ancona, hertigdömet Spoleto, grefskapet Bertinoro
och Matildiska arfvet. Den följande striden mellan
påfvedömet och de siste Hohenstauferna slutade med
det förras seger (1266–68); Rudolf af Habsburg erkände
som tysk konung påfvens själfständighet (1274).

K. var nu fullständigt oberoende af tysk-romerska
riket och tillika mellersta Italiens största stat;
men påfvarnas välde inom K:s gränser var därmed
ingalunda tryggadt. De flesta städerna voro nästan
blott till namnet underdåniga och behärskades i
verkligheten af adliga herrar eller styrde sig själfva
som republiker. Ytterligare försvagades påfvarnas
makt, sedan de 1305 tagit sin bostad i Frankrike,
där de sedan 1273 egde Venaissin och 1348 genom köp
förvärfvade kurians nya säte, Avignon. I själfva
Rom kämpade inbördes adelsätterna (Colonna, Orsini
m. fl.), och Cola di Rienzi gjorde 1347 ett försök
att återställa den gamla romerska republiken. Kort
därefter lyckades väl den spanske kardinalen Gil
d’Albornoz att för en tid upprätta påfvens makt i
K. (1353–67); från honom stammar äfven en lagbok,
de s. k. Constitittiones Aegidianæ (1357); men
hans öfriga verk egde ej länge bestånd. Visserligen
återvände Gregorius XI till Rom 1377, men redan
1378 utbröt den stora schismen, som åter skakade
påfvestolens världsliga makt, på samma gång som den
skadade dess andliga anseende. 1408 eröfrades K. af
konung Ladislaus af Neapel, som dock fördrefs från
Rom följande år. Långvariga strider följde, och först
Martin V, som 1417 valdes till påfve på konsiliet
i Konstanz och 1420 höll sitt intåg i Rom, lyckades
återställa kyrkans enhet och påfvestaten, som dock
äfven nu blott till namnet bildade en enhet. Paul II
(1464–71) uppträdde med kraft mot småtyrannerna,
men ogynnsamt verkade från 1470-talet Sixtus
IV
:s och Alexander VI:s gunstlingspolitik
(nepotism). Det furstendöme, som Alexanders son
Gesare Borgia sedan 1499
bildat i Romagna, indrogs emellertid 1504
till påfvestolen af Julius II (1503–13). Därmed
började denne ett med krigisk ifver och diplomatisk
skicklighet lyckligt fullföljdt återuppbyggande af K.:
1506 kufvade han Perugia, eröfrade s. å. Bologna,
återvann 1510 Ravenna från Venezia, hvars makt han
brutit i förbund med Frankrike, och införlifvade
med K. Modena och Reggio 1510, Parma och Piacenza
1512. Dock sattes dessa eröfringar åter i fara genom
de mediceiske påfvarna Leo X:s och Klemens VII:s
vacklande politik och tillslutning till Frankrike
under konung Frans I:s krig med kejsarna Maximilian
och Karl V: 1527 återtogos Modena och Reggio af hertig
Alfons I Este i Ferrara. Parma och Piacenza åter
tilldelades 1545 Paul III:s son Pier Luigi Farnese
som påfligt län och stannade hos hans ätt. Romagna
och Ravenna förblefvo däremot nu under påfvens eget
välde. Ancona och Perugia kufvades af Klemens VII och
Paul III; slutligen införlifvades med K. 1598 Ferrara
(men ej Modena) och 1626 Urbino, då hufvudlinjen
af huset Este och ätten Rovere utslocknade. Det
spanska väldet i Italien medförde tryggade gränser
och yttre lugn.

K. egde bördiga landskap, där handel och näringar
blomstrade, och Rom glänste som de bildande
konsternas medelpunkt; men praktbyggnaderna där,
hofvet, förvaltningen och politiken kräfde också
stora utgifter, som delvis täcktes genom lån,
delvis äfven genom försäljning af ämbeten i mängd;
skattetrycket var omkr. 1600 hårdare än annorstädes
i Italien. Sixtus V:s regering (1585–90) utmärkte
sig genom utrotande af banditer och genom reformer
i centralregeringen: fasta kardinalkongregationer
fingo biträda inom styrelsens olika grenar;
och Sixtus efterlämnade en statsskatt om mer än
4 mill. scudi. Urban VIII (1623–44) offrade dryga
kostnader på fästningar och här i fåfäng förhoppning
att under trettioåriga kriget kunna göra sig oberoende
af habsburgska huset. Skadligt verkade alltjämt
nepotväsendet, i det påfvarnas fränder riktade sig
på statens bekostnad: så bl. a. släkterna Borghese
och Barberini. En brytning inträdde först genom
Innocentius XI (1676–89), som genom sparsamhet
och afhållsamhet från nepotism åter bragte ordning
i finanserna. – Under 1700-talets upplysningstid
sjönk liksom påfvarnas anseende äfven K:s politiska
betydelse. Klemens XIII (1758–69) mottog där de
från bourbonernas länder fördrifne jesuiterna,
men detta kostade honom Avignon och Venaissin,
som besattes af fransmännen, samt Benevento och
Pontecorvo, som intogos af neapolitanerna (1768)
– områden, som dock återställdes till Klemens XIV
(1769–74), sedan denne 1773 upphäft jesuitorden.

Franska revolutionen satte K:s själfva tillvaro på
spel. Redan 1791 införlifvades med Frankrike Avignon
och Venaissin. 1796 besatte Bonaparte Bologna och
Ferrara, och i freden i Tolentino (19 febr. 1797)
tvang han Pius VI (1775–99) att därjämte
afträda Romagna; dessa områden, de s. k. legationerna,
införlifvades med den nya Cisalpinska republiken. Ett
republikanskt försök till resning i Rom, hvarvid
franske generalen Duphot omkom (29 dec. 1797), gaf
anledning till franska truppers ankomst under Berthier
(febr. 1798) och utropande af Romerska republiken
(15 febr.), som dock störtades af andra koalitionens
segrar. Pius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free