Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Känsla - Känslostämningar - Känsor - Känsö - Käppi - Käpplingeholmen - Käpp och krycka - Kära - Kärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utformande, i olika grad hos olika personer. Känslorna
fortvara ofta, sedan det, som framkallat dem,
försvunnit ur medvetandet. Därigenom uppstår hvad
man kallat en irradiation, d. v. s. utstrålning af
känslorna, t. ex. när stämningen under en hel dag blir
förstörd genom ett på morgonen inträffadt missöde.
Känslorna kunna indelas i enkla och sammansatta. Äfven
känslor af motsatt kvalitet kunna förbindas med
hvarandra till s. k. blandade känslor; så är
t. ex. vemodet en blandning af lust och olust och
vreden enligt regeln en blandning af ursprunglig olust
med en viss lustkänsla vid den därigenom framkallade
lifliga själsverksamheten och de affekten åtföljande
uttrycksrörelserna. De flesta känslotillstånd äro
mycket sammansatta, framkallade genom en mångfald
samtidiga förnimmelser, föreställningar och tankar
samt irradiationer från föregående känslor. –
Med afseende på förloppet kan man skilja mellan
kortvariga känslor och långvariga känslor. Då de förra
äro synnerligen starka, taga de formen af affekter
(se d. o.). De senare framträda, om de äro svaga,
som känslostämningar (se d. o.), i starkare form som
passioner (se d. o.), för så vidt man icke snarare
bör fatta dessa två sistnämnda som dispositioner
för känslor af en viss likartad karaktär. – Med
afseende på det, som framkallar känslorna, kunna
de indelas i sinntskänslor, framkallade af yttre
sinnesförnimmelser eller inre organförnimmelser,
föreställningskänslor, orsakade vare sig af minnen
eller fantasier, samt tankekänslor, som åtfölja våra
tankar, omdömen och antaganden. Måhända skulle man ock
kunna tala om viljekänslor. Inom hvar och en af dessa
hufvudarter kan man skilja mellan känslor, som äro
bundna vid själfva den psykiska akten, och sådana,
som referera sig till innehållet. – Det enskilda
känslotillståndet torde sällan kunna förklaras
utan hänsyn tagen till det särskilda innehållet,
och vissa känslor ådraga sig från denna synpunkt
uppmärksamhet som viktiga hufvudarter af känslor,
såsom de sedliga känslorna (se Samvete), religiösa
och estetiska känslor.
Alla nutida handböcker i psykologi egna utförliga
kapitel åt känslorna, och många specialarbeten öfver
känslolifvet ha utgifvits af Nahlowsky, Volk-mann,
Ziegler, Lipps, Ribot m. fl. Här må nämnas endast
följande af skandinaviska forskare, nämligen
K. Lange, "Om sindsbevsegelser" (1885) och "Bidrag
til nydelsernes fysiologi" (1899), Alfr. Lehmann,
"Hovedlovene for det menneskelige fölelseliv"
(1892), samt H. Larsson, "Gränsen mellan emotion
och sensation" (Lunds univ:s årsskr., 1899).
S–e.
Känslostämningar, Sinnesstämningar, psyk.,
jämförelsevis svaga känslor, som under en längre
eller kortare tid känneteckna människans inre lif
mer eller mindre fortfarande, eller dispositioner
till vissa arter af känslor eller riktningar i
känslolifvet. Uppslaget ges vanligen af en starkare
känsla, stundom en affekt, efter hvilken stämningen
är liksom en efterdyning, hvarigenom en viss känsloton
breder sig öfver hela själslifvet, till dess att något
nytt intryck eller en framkallad föreställning bryter
af stämningen eller denna af sig själft småningom
försvagats och försvunnit. Allteftersom lust eller
olust ingår däri, kallar man känslostämningen ljus
eller mörk. Stämningar af den förra arten främja
våra själsfunktioncr liksom ock vår kroppsliga
verksamhet, under det att de mörka stämningarna i
båda hänseenden utöfva ett hämmande inflytande. Genom
afsiktligt riktande af uppmärksamheten på föremål eller
verksamhet, som äro egnade att framkalla andra känslor,
kan man i viss mån behärska sina stämningar, t. ex. den,
som med skäl säger sig "icke ha tid att ha tråkigt".
Särskildt är en normal kroppsrörelse egnad att förbättra
en nedtryckt känslostämning. (Jfr Melankoli.)
S–e.
Känsor, fisk., tafsar. Jfr Dörj, sp. 1252.
Känsö, liten ö i skärgården, s. v. om Göteborg, Styrsö
socken, Göteborgs och Bohus län. Karantänsanstalt. Se
vidare Karantän.
Käppi [kä’ppi] 1. Keppi (fr. képi l. képy, af
ty. käppi, af kappe, mössa), krigsv., en styf, rund
hufvudbonad af läder, vanligen öfverdragen med kläde,
något smalare upptill än nedtill och med baksidan
lutande. Den kom i bruk i flera arméer vid midten af
1800-talet och erhöll flerstädes den förut brukliga,
fast på ett annat slag af läderhufvud-bonader
använda benämningen schakå. I Sverige var
den i sin ursprungliga form i bruk från slutet af
1850-talet inpå 1870-talet samt förekommer ännu, ehuru
betydligt lägre, vid artilleriet. I Frankrike ger man
benämningen kepi ät den med guld- eller redgarnssnören
och framstående skärm försedda mössa, som utgjorde
förebild för svenska arméns nuvarande mössa.
C. O. N.
Käpplingeholmen, äldre namn på den sedermera
s. k. Blasieholmen (se d. o.) i Stockholm, är i
Stockholms stads historia bekant genom det illdåd,
käpplingemorden, som hättebröderna där föröfvade mot
ett antal svenska borgare. Se Vitalianer.
Käpp och krycka kallades små, ofta af förgylldt
silfver eller andra dyrbara ämnen utförda
efterbildningar af en promenadkäpp och en
kryckkäpp, hvilka, fästa på ett litet hyende af
siden, förr (under 1700- och 1800-talen) sändes
som lysningsgåfva åt den blif vande bruden. Stundom
broderades ock bilderna med guldtråd på siden eller
målades helt enkelt på papper. Lyckönskningsbrefven,
som inne-höllo dessa presenter, kallades kryckebref,
och själfva bruket att ge lysningsgåfvor, af hvad
art dessa vara månde, kallades på sina håll ge
till krycka. Plägseden att "ge käpp och krycka"
förklaras vanligen med det fordom gängse talesättet,
att fästmön, när lysningen upplästes, "ramlade utför
predikstolstrappan och bröt benet". Jfr Kryckeståt.
N. E. H.
Kära, jur., vid domstol framställa anspråk mot en
person. Se vidare Kärande.
Kärande, en person, som mot en annan ("svaranden")
vid domstol framställer anspråk. I tvistemål kallas
vid underrätt kärande den, som genom stämning
anhängiggjort saken, samt i hofrätt den, som efter
vad fullföljer talan mot underrätts dom. I brottmål
betecknas ock vid underrätt såsom kärande den. hvilken
instämt målet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
