Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 575-576 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärl - Kärlcell - Kärlek. 1. Psyk. - Kärlek, 2. Filos.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

senare väfnads element äro i regel anordnade
ringformigt rundt om kärlet. Bindväfvens och
muskulaturens anordning och utvecklingsgrad inom
skilda delar af kroppen äro f. ö. betingade af de
mekaniska
anspråk, som blod- och lymfcirkulationen ställer på
kärlens väggar, och är därför underkastad stora och
lagbundna växlingar inom olika områden af kroppen. De
kärlområden (pulsådror-artärer, blodådror-vener och
sugådror-lymfkärl), hvilkas vägglager förstärkts genom
bindväf och muskulatur, kunna tjäna endast som ledande
vägar och sakna förutsättningar för att kunna förmedla
genom sin vägg substansutbyten mellan omkringliggande
väfnader och kärlinnehållet. — 2. Bot. Hos en växt
uppstå kärl (vedkärl l. trakéer) därigenom,
att mellanväggarna mellan ett antal långsträckta,
i längdrader (öfver hvarandra i längdriktning)
ställda celler delvis upplösas (resorberas), så att
ett stort hål med ringformig list eller flera smärre
hål bildas. Sålunda uppkomma långa, i båda ändarna
slutna rör eller kanaler, som tjäna till att leda
vatten eller luft. Kärlen finnas i kärlsträngarnas
veddel hos alla angiospermer, hos gnetacéerna bland
gymnospermerna och hos några ormbunkar. Sådana kärl
äro alltid enkla, utan grenar, med ganska betydlig
ihålighet; särskildt hos lianerna äro de mycket
långa och vida. Väggarna äro förvedade, och genom
aflagringar af olika anordning å kärlväggens insida
erhålla dessa kärl ett olika utseende, hvarför man
skiljer mellan spiralkärl, ringkärl, trappkärl,
nätkärl och porkärl. Se vidare Kärlsträng.
Om barkkärl se Silrör, om mjölkkärl se Mjölksaft.
1. E. Hgn. 2. O.T.S. (G.L—m.)

Fig. 2. Tvärsnitt genom en liten pulsåder, 1 endotelceller, 2 glatta muskelceller, 3 bindväf.

Kärlcell, bot. Se Trakeid.

Kärlek. 1. Psyk., en innerlig sympati, i
ursprunglig bemärkelse för personer, men i härledd
bemärkelse äfven för idéer och ting. Kärleken är
sålunda en mer eller mindre beständig känsla eller
känslodisposition, innebärande lustkänsla vid uppfattningen
af den eller det man älskar; men det hör till dess väsen att på
samma gång innebära en viljeriktning, välvilja mot
den älskade, en sträfvan att främja dennes väl. Både
som känsla och viljeriktning är kärleken nära
besläktad med vänskapen, från hvilken den skiljer
sig genom större innerlighet. Den är icke enkel,
utan en merendels mycket sammansatt själsfunktion,
i hvilken ingå såväl lägre, sinnliga moment som högre,
ideella. Därför är kärleken ock mycket olika hos olika
människor och äfven hos samma person under olika
förhållanden. Redan Spinoza har försökt förklara
kärleken genom att definiera den som den känsla,
hvilken vi måste erfara gentemot den eller det, som vi fatta som
orsak till vår lycka. Men detta förhållande mellan kärlek
och lyckoorsak kan ock vändas om, i det att kärleken
själf skänker den älskande en lycka, som uppväger
mången olycka, som han vet den älskade vållat
honom. Kärlekens grund torde därför, åtminstone
delvis, ligga djupare, i en individualiteternas
naturliga frändskap med hvarandra och däraf följande
behof af lifsgemenskap. Tydligt framträder detta
i de arter af kärlek, som så direkt grunda sig på
naturdrifter, som moderskärleken och
könskärleken. Den sistnämnda är,
såsom särskildt Spencer uppvisat, något mycket
sammansatt. Däri ingå, förutom den naturliga driften
till en varelse af motsatt kön, estetiska känslor inför
den kroppsliga eller andliga skönheten, moraliska
känslor af beundran eller aktning, egoistiska känslor
af lyckan vid att själf vara uppskattad af den
åtrådda och af makten öfver denna, så snart
kärleksförhållandet medger att betrakta den älskade som
i viss mån ens egen, hvartill ytterligare framför allt
kommer en stegrad grad af den tillgifvenhet, som
man ock kan hysa för person af samma kön som
en själf, och af den lycka, som ligger i allt innerligt
samlif, hvarigenom delad glädje blir dubbel,
men den delade sorgen blott half. En liknande
analys af andra arter af kärlek skulle otvifvelaktigt
uppvisa dem vara lika sammansatta själstillstånd
och inbördes genom de olika ingående elementen
mer eller mindre skarpt skilda från hvarandra.
En sådan skillnad finnes otvifvelaktigt
redan mellan mannens och kvinnans könskärlek och
likaledes mellan moderns och faderns kärlek till
barnet. Och om man med dessa kärleksformer, i
hvilka kärlekens föremål är en personlig individ,
sammanställer kärlek till mera abstrakta föremål,
såsom fosterlandskärleken och sanningskärleken,
så blir kanske skillnaden större än likheten. I de
senare formerna af kärlek får pliktmedvetandet en
betydelse, som vid förhållandet mellan könen uppträder
endast i den äktenskapliga kärleken, men hvilken lika
litet som där utesluter den känslans innerlighet,
som berättigar till namnet kärlek. Den allmänna
människokärleken har ett ännu mera abstrakt föremål
och består väl, så vidt den ej blott yttrar sig i
vanlig medglädje eller medlidande med likar, framför
allt i en villighet att gentemot andra fylla sina
plikter. Den religiösa kärleken, till Gud, har lika
många individuella former som öfver hufvud religionen
och gudsföreställningarna, alltifrån vissa mystikers
med könselement starkt uppblandade kärlek gentemot
en anad person till filosofens abstrakta amor Dei
intellectualis (förståndsmässig kärlek till Gud). —
Som andra känslor kan kärleken framträda både som
känslostämning och affekt och passion.

2. Filos. Inom metafysiken har kärleksbegreppet spelat
en stor roll alltifrån Veda-filosofiens antagande af
kärleken (káma) som den ur urväsendet först födda
principen till Schopenhauers teori om könskärleken
som släktets makt öfver individerna, hvarigenom
dessa tvingas att förverkliga dess vilja att lefva,
äfven i strid mot individernas intresse. Särskildt
har Platon i sin idélära tillmätt kärleken en stor
betydelse som ett omedelbart skådande af idéerna,
särskildt af den högsta idén, det goda, som för honom
sammanfaller med det gudomliga. Denna andliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>